åtminstone världen som vi varit vana att se den. Det politiska landskapet förändras, revolutioner och uppror öppnar upp slutna samhällen. Asien kommer i kapp såväl som kliver förbi oss i många aspekter. Ekonomin rasar i Europa såväl som i USA, och framför våra ögon förändras klimatet och miljön drastiskt. Vare sig vi vill se det eller inte förändras den fysiska världen vi lever i. Och inte bara den. Våra mentala landskap förändras. Vi kommunicerar på andra sätt, våra nätverk ser annorlunda ut. Begrepp som privat, personlig, integritet, öppenhet, demokrati och inflytande glider och skiftar i betydelse.
Inte mycket förblir som det varit. Som vi är vana vid. Som vi är säkra på hur vi ska hantera.
.
.
Det kan vara skrämmande och oroande att tänka på, och än värre att acceptera. Att vilja hålla kvar vid det gamla, välbekanta, det som var organiserat och hanterligt är inte alls konstigt. Tvärtom! Vi försöker, allesammans, hålla kvar vid det som vi av erfarenhet vet har fungerat tidigare. Vi vill fortsätta resa på samma sätt som vi gjort, fortsätta konsumera på samma sätt som vi gjort, fortsätta umgås på samma sätt som vi gjort. Men saker förändras, det välordnade blir, ibland plötsligt, ibland över tid, mindre välordnat och mer svåröverblickbart och svårkontrollerat.
När vi säger att världen blivit rörigare har vi helt rätt. Det har den, och den kommer att fortsätta i den riktningen. Vi rör oss hela tiden från lägre till högre entropi, mycket förenklat uttryckt ett mått för hur rörigt saker och ting är, och åt det andra hållet kan vi inte röra oss. Det händer hela tiden saker och ting, som läggs till det som hänt innan, och när de väl hänt kan de inte ohända.
Här kommer poängen med inlägget: Det faktum att världen som vi känner den går mot sitt slut är anledningen till att jag fortsätter prata om tågtrafiken, trots att den här i Sverige blir ett allt tydligare exempel på hög entropi. Detta är anledningen till att jag pendlar till jobbet med det lika högentropiska Skånetrafiken. Detta är anledningen till att vi har mycket att vinna på att slita ut saker och ting istället för att kasta och köpa nytt. Till att vi bör kommunicera mer med varandra, nätverka mer och intensivare, samarbeta, dela med oss och hjälpas åt i än högre grad än vi gör idag.
För att världen, som vi känner den, rasar ihop innebär ju inte att världen som sådan tar slut. Den finns kvar, och en del kommer att vara välbekant och tryggt även i morgon. Men inte allt, och jag lovar – det blir många gånger enklare att hantera det nya, okända, konstiga, obegripliga tillsammans än var och en för sig.
Ungefär så ser jag på saken. Hur tänker ni?
You're no different to me 