TV

Jag zappar runt bland alla de kanaler den nya inredningsdetaljen erbjuder, än en gång fascinerad både över hur många gånger samma berättelse upprepas i enkla halvtimmesportioner med lättidentifierade ny-arketypiska karaktärer, och över hur det faktiskt nästan alla tider på dygnet tycks finnas intressanta, givande, inspirerande, tankeväckande program bara man letar lite.

Eftersom jag är som jag är funderar jag omedelbart över vem eller vilka som har forskat på hur dessa halvtimmesportionerade berättelser, med sina ständiga inslag av såväl enkel humor som sentimentalitet, som upprepas om och om igen med så små variationer att de i princip är försumbara påverkar respektive speglar människors och samhällens värderingar och världsbild.  Jag kan inte föreställa mig att området är obeforskat, det är ju ohyggligt intressant ur så många perspektiv!

Och sedan dök den upp, dagens ädelsten. I dag ett program om inredning, där inredningsdesigner Jeff Lewis tillsammans med sin assistent Jenni Pulos grep sig an en överdådig villa så överlastad med dyrbara konstföremål att frun i huset var på gränsen till att börja hysta bronsstatyer ut genom fönstret. Mycket drama, många känslor, stort fokus på personerna, givetvis, det handlar ju trots allt om att skapa en berättelse som berör genom att spela på känslosträngar, och jag fascineras av hur mycket man faktiskt ges möjlighet att lära sig genom program som dessa. De två huvudpersonerna diskuterar ljussättning, färgsättning, kontraster, skuggspel, takhöjd, väderstreck, kontextens betydelse på ett på samma gång självklart och pedagogiskt sätt. De förklarar, gestikulerar, visar, springer hit och dit med filmarna och visar saker från olika vinklar och rätt som det är finner jag att jag lärt mig massor om det här med inredning.

Jag är nog fortfarande nyförälskad i konceptet TV, tycks det.

Annonser

En helt ny värld

Visst kan den kännas svindlande överväldigande stor och svåröverblickbar ibland, den nya världen som ligger framför våra fötter. Så många olika sorters människor, så många olika kulturer, stilar, vanor, koder, tankesätt, världsbilder som möts, flätas ihop, snor sig om varandra, trasslar ihop sig till nystan ibland och bildar nya, oväntade mönster. Oväntat, ovant och hisnande spännande.

Jo, jag vet, ibland är jag nästan besvärande förändringspositiv, men nog är den rätt fin, den här nya världen?


Släpp konsten fri, det är höst

Snart, lagom till att decembermörkret sänker sig över oss, släpper Rickard Söderberg en skiva, och till denna kommer givetvis finnas videos. En av dessa spelas in i Malmö nu på lördag, den 20 oktober, mellan 12 och 15. Utomhus, men under tak, i norra delen av Malmö, strax i närheten av Kirseberg.

Videon kommer handla om hur vi ser på konst, och huruvida konsten verkligen är fri. Och vi ställer oss frågan; om den konst som var förbjuden igår är den vi älskar allra mest idag – vad säger det om konsten som är förbjuden idag? Hur hade världen sett ut om Entartete Kunst fortfarande hade gällt och både Chagall,Schönberg och tusentals andra konstnärer fortfarande var förbjudna?

Konst och kultur spelar större roll i ett samhälle än man ofta tänker på. Genom konsten skildrar vi världen, vi provar olika perspektiv och synvinklar, testar och ifrågasätter tankesätt och föreställningar. Vi speglar nutid och normer, både för vidare och omprövar traditioner och värderingar.

All konst tycker vi inte om. Vi kan bli provocerade, äcklade, upprörda, arga eller fullständigt oberörda. Det betyder inte att konsten är oviktig. Den säger något, berättar något, och när vi reagerar på den på ett eller annat sätt så har den vidgat våra horisonter, en liten aning eller världsomstörtande.

Har du nånsin varit på en filmset förut, eller varit med i en musikvide0, o  tycker det verkar spännande…?

Skulle du vilja bjuda med en polare, granne, partner, förälder eller barn på en annorlunda lördagsupplevelse…?

Då ska du inte tveka att mejla [Rickard], antingen här i kommentatorsfältet, via konkatformuläret, Facebook eller Twitter, så ska jag berätta mer om vad som gäller.

Jag tror det blir kul. Ses vi där?

En sak om sociala media

Om bara en enda sak jag säger om sociala media någonsin når fram så hoppas jag det blir denna:

Varken plattform, design, hierarki, teknik, trender är avgörande. Allt handlar om människorna. Trevliga människor gör att människor återvänder, pratar, delar, interagerar och stället kommer till liv.

Vi vill veta att det finns någon där ute.

De där frukostuppdateringarna, ni vet, som många pratar så föraktfullt om. De där smålarvigt pekorala uppdateringarna om miljön kring sommarstället eller de där irriterande humblebraggiga bilderna av svindyra handväskor eller skor som fyller upp timelines över hela nätet. Just de där sakerna som får många att fnysa överlägset att de minsann inte fläker ut sina liv som andra gör, ni vet?

De är inte allt sociala media är, dessa lättviktiga uppdateringar, men de är en viktig ingrediens. Ty de bekräftar för oss att det faktiskt är människors röster vi ser. Riktiga, levande människor, med riktiga liv och riktiga behov av frukost, av att få bekräftelse på att just deras sommarstuga är fin, av att få dela glädjen över sina nya fina skor.

.

Låt det gå, låt det dö, det är en ny dag

It’s revelation, celebration, graduation
Times collide watch the world awaken
All the past regrets from days gone by
Let it go, let it die

It’s a new day for the faceless
Take the torches from the useless
First amendment, second guesses
All dependant, I’ll do anything to help you

.

Don’t Panic!

Det är den 25 maj i dag, den internationella handduksdagen. Betydelsen av en handduk kan inte underskattas, och i the Hitchhiker’s Guide to the Galaxy lär vi oss följande:

A towel, it says, is about the most massively useful thing an interstellar hitchhiker can have. Partly it has great practical value. You can wrap it around you for warmth as you bound across the cold moons of Jaglan Beta; you can lie on it on the brilliant marble-sanded beaches of Santraginus V, inhaling the heady sea vapours; you can sleep under it beneath the stars which shine so redly on the desert world of Kakrafoon; use it to sail a miniraft down the slow heavy River Moth; wet it for use in hand-to-hand-combat; wrap it round your head to ward off noxious fumes or avoid the gaze of the Ravenous Bugblatter Beast of Traal (such a mind-bogglingly stupid animal, it assumes that if you can’t see it, it can’t see you); you can wave your towel in emergencies as a distress signal, and of course dry yourself off with it if it still seems to be clean enough.

Happy Towel Day!

Spring mot kullarna!!

.

Jag är inte så mycket för det här med att tämja vildar. Tankegången krockar rätt brutalt med min uppfattning om bildning – en tämjd människa är lydig, ifrågasätter inte, gör som h*n blir tillsagd och blundar för ett och annat för att inte ställa till bråk i onödan; en bildad människa tänker själv, ifrågasätter, säger ifrån när något tycks fel och tvekar inte att ta ställning.

Men när världsbilder krockar kan nya perspektiv uppstå. Det är en bra sak.

.