TV

Jag zappar runt bland alla de kanaler den nya inredningsdetaljen erbjuder, än en gång fascinerad både över hur många gånger samma berättelse upprepas i enkla halvtimmesportioner med lättidentifierade ny-arketypiska karaktärer, och över hur det faktiskt nästan alla tider på dygnet tycks finnas intressanta, givande, inspirerande, tankeväckande program bara man letar lite.

Eftersom jag är som jag är funderar jag omedelbart över vem eller vilka som har forskat på hur dessa halvtimmesportionerade berättelser, med sina ständiga inslag av såväl enkel humor som sentimentalitet, som upprepas om och om igen med så små variationer att de i princip är försumbara påverkar respektive speglar människors och samhällens värderingar och världsbild.  Jag kan inte föreställa mig att området är obeforskat, det är ju ohyggligt intressant ur så många perspektiv!

Och sedan dök den upp, dagens ädelsten. I dag ett program om inredning, där inredningsdesigner Jeff Lewis tillsammans med sin assistent Jenni Pulos grep sig an en överdådig villa så överlastad med dyrbara konstföremål att frun i huset var på gränsen till att börja hysta bronsstatyer ut genom fönstret. Mycket drama, många känslor, stort fokus på personerna, givetvis, det handlar ju trots allt om att skapa en berättelse som berör genom att spela på känslosträngar, och jag fascineras av hur mycket man faktiskt ges möjlighet att lära sig genom program som dessa. De två huvudpersonerna diskuterar ljussättning, färgsättning, kontraster, skuggspel, takhöjd, väderstreck, kontextens betydelse på ett på samma gång självklart och pedagogiskt sätt. De förklarar, gestikulerar, visar, springer hit och dit med filmarna och visar saker från olika vinklar och rätt som det är finner jag att jag lärt mig massor om det här med inredning.

Jag är nog fortfarande nyförälskad i konceptet TV, tycks det.

En helt ny värld

Visst kan den kännas svindlande överväldigande stor och svåröverblickbar ibland, den nya världen som ligger framför våra fötter. Så många olika sorters människor, så många olika kulturer, stilar, vanor, koder, tankesätt, världsbilder som möts, flätas ihop, snor sig om varandra, trasslar ihop sig till nystan ibland och bildar nya, oväntade mönster. Oväntat, ovant och hisnande spännande.

Jo, jag vet, ibland är jag nästan besvärande förändringspositiv, men nog är den rätt fin, den här nya världen?

Släpp konsten fri, det är höst

Snart, lagom till att decembermörkret sänker sig över oss, släpper Rickard Söderberg en skiva, och till denna kommer givetvis finnas videos. En av dessa spelas in i Malmö nu på lördag, den 20 oktober, mellan 12 och 15. Utomhus, men under tak, i norra delen av Malmö, strax i närheten av Kirseberg.

Videon kommer handla om hur vi ser på konst, och huruvida konsten verkligen är fri. Och vi ställer oss frågan; om den konst som var förbjuden igår är den vi älskar allra mest idag – vad säger det om konsten som är förbjuden idag? Hur hade världen sett ut om Entartete Kunst fortfarande hade gällt och både Chagall,Schönberg och tusentals andra konstnärer fortfarande var förbjudna?

Konst och kultur spelar större roll i ett samhälle än man ofta tänker på. Genom konsten skildrar vi världen, vi provar olika perspektiv och synvinklar, testar och ifrågasätter tankesätt och föreställningar. Vi speglar nutid och normer, både för vidare och omprövar traditioner och värderingar.

All konst tycker vi inte om. Vi kan bli provocerade, äcklade, upprörda, arga eller fullständigt oberörda. Det betyder inte att konsten är oviktig. Den säger något, berättar något, och när vi reagerar på den på ett eller annat sätt så har den vidgat våra horisonter, en liten aning eller världsomstörtande.

Har du nånsin varit på en filmset förut, eller varit med i en musikvide0, o  tycker det verkar spännande…?

Skulle du vilja bjuda med en polare, granne, partner, förälder eller barn på en annorlunda lördagsupplevelse…?

Då ska du inte tveka att mejla [Rickard], antingen här i kommentatorsfältet, via konkatformuläret, Facebook eller Twitter, så ska jag berätta mer om vad som gäller.

Jag tror det blir kul. Ses vi där?

En sak om sociala media

Om bara en enda sak jag säger om sociala media någonsin når fram så hoppas jag det blir denna:

Varken plattform, design, hierarki, teknik, trender är avgörande. Allt handlar om människorna. Trevliga människor gör att människor återvänder, pratar, delar, interagerar och stället kommer till liv.

Vi vill veta att det finns någon där ute.

De där frukostuppdateringarna, ni vet, som många pratar så föraktfullt om. De där smålarvigt pekorala uppdateringarna om miljön kring sommarstället eller de där irriterande humblebraggiga bilderna av svindyra handväskor eller skor som fyller upp timelines över hela nätet. Just de där sakerna som får många att fnysa överlägset att de minsann inte fläker ut sina liv som andra gör, ni vet?

De är inte allt sociala media är, dessa lättviktiga uppdateringar, men de är en viktig ingrediens. Ty de bekräftar för oss att det faktiskt är människors röster vi ser. Riktiga, levande människor, med riktiga liv och riktiga behov av frukost, av att få bekräftelse på att just deras sommarstuga är fin, av att få dela glädjen över sina nya fina skor.

.

Låt det gå, låt det dö, det är en ny dag

It’s revelation, celebration, graduation
Times collide watch the world awaken
All the past regrets from days gone by
Let it go, let it die

It’s a new day for the faceless
Take the torches from the useless
First amendment, second guesses
All dependant, I’ll do anything to help you

.

Don’t Panic!

Det är den 25 maj i dag, den internationella handduksdagen. Betydelsen av en handduk kan inte underskattas, och i the Hitchhiker’s Guide to the Galaxy lär vi oss följande:

A towel, it says, is about the most massively useful thing an interstellar hitchhiker can have. Partly it has great practical value. You can wrap it around you for warmth as you bound across the cold moons of Jaglan Beta; you can lie on it on the brilliant marble-sanded beaches of Santraginus V, inhaling the heady sea vapours; you can sleep under it beneath the stars which shine so redly on the desert world of Kakrafoon; use it to sail a miniraft down the slow heavy River Moth; wet it for use in hand-to-hand-combat; wrap it round your head to ward off noxious fumes or avoid the gaze of the Ravenous Bugblatter Beast of Traal (such a mind-bogglingly stupid animal, it assumes that if you can’t see it, it can’t see you); you can wave your towel in emergencies as a distress signal, and of course dry yourself off with it if it still seems to be clean enough.

Happy Towel Day!

Spring mot kullarna!!

.

Jag är inte så mycket för det här med att tämja vildar. Tankegången krockar rätt brutalt med min uppfattning om bildning – en tämjd människa är lydig, ifrågasätter inte, gör som h*n blir tillsagd och blundar för ett och annat för att inte ställa till bråk i onödan; en bildad människa tänker själv, ifrågasätter, säger ifrån när något tycks fel och tvekar inte att ta ställning.

Men när världsbilder krockar kan nya perspektiv uppstå. Det är en bra sak.

.

Vem är du, vem är jag?

Ringarna från torsdagens #skolchatt fortsätter spridas. Petter Bergenstråhle lyfter i ett blogginlägg upp hur gränsen mellan yrkesjag och privatjag tycks bli allt otydligare:

I samhället idag så suddas gränsen mellan professionell och privat ut allt mer. Gränsen mellan tiden jag jobbar och tiden jag är ledig är inte längre självklar.

Kraven på den professionelle yrkesutövaren har i och med teknik utvecklingen ökat allt mer. Vi förväntas att vara uppdaterade och beredda på att jobba hela tiden. Som mannen jag satt bredvid på tåget till stan här om dagen. Det var tidigt och han somnade till, telefonen ringde och han hade en kund på tråden som ville ha reda på ett nummer av något slag. Från sovande på väg till jobbet så förväntades han på en gång komma ihåg en lång sifferrad.

För oss lärare är det inget nytt, för oss har det alltid varit så.

Att arbeta som lärare medför en grad av offentlighet. Bergenstråhle beskriver det såhär:

I det lilla samhället bland elever och elevernas föräldrar för jag jobbar, där är jag en offentlig person. Eleverna på skolan och deras föräldrar vet vem jag är, och utifrån det så har jag ett större ansvar att vara en vuxenförebild än gemene man. Även när jag är ledig.

Man kan kanske se det som en liten lönebonus, om man vill.

Detta är inget unikt för läraryrket. Präster, läkare, sjuksköterskor, skådespelare, operasångare, poliser, receptionister, myndighetspersoner, butiksbiträden, politiker med flera lever i samma verklighet – oavsett om man har semester, är sjukskriven, sitter på pendeltåget på vägen till jobbet, befinner sig på sin första date med någon som man hoppas kommer visa sig vara en Någon eller befinner sig på sin arbetsplats ser människorna vi möter oss först som vår yrkesroll.

Jag tror att det är djupt mänskligt att göra så. Vi gör det själva, hela tiden, gör vi inte? När vi träffar människor i sociala sammanhang är frågan ‘vad jobbar du med?’ en av de första vi ställer. Kanske är det så att den uppfattas som mindre intim än frågor som ‘hur gammal är du?’ eller ‘var bor du?’, och upplevs som relevant helt enkelt för att det vi frågar om är personens funktion i det samhälle som vi alla är en del av. Att vi vill veta var vi befinner oss i relation till personen, i synnerhet om personen i fråga har inflytande över vårt liv på ett eller annat sätt?

En av kommentarerna till det inlägg jag skrev igår, också utifrån torsdagens samtal, lyfter hur behovet av att skilja av den privata personen från yrkespersonen kan vara både svårt och stressande. Jag svarade glatt att jodå, visst är lärare privatpersoner ibland, och så är det ju. Men jag funderar nu på om den där gränsen mellan personligt och privat verkligen är en geografisk (här är jag privat, här jobbar jag) eller kronografisk (nu är jag privat, nu jobbar jag) gräns, en sån som går lätt att peka ut, mäta och beskriva? Kanske befinner den sig i en helt annan dimension, en mental eller social dimension, och svajar långsamt fram och tillbaka utifrån ett eller annat?

Svikare

Om svikare i den offentliga retoriken talar Bodil Malmsten klokt i sin blogg:

Ett barnsjukhus slår igen för att patienterna sviker.
Ett tv-program läggs ner för att tittarna sviker. Tittaren har inga plikter mot skitprogram, det är skitprogramsproducenten som sviker, vinstmarginalsmässigt och moraliskt.

Svika, svek, svikare, så tungt skuldbelastade ord och så fel placerade.
Det är inte patienten som sviker barnsjukhuset, det är leverantören av den dåliga, och från början omdiskuterade, produkten Privat Barnsjukvård.

Vi ser formuleringen titt som tätt i skoldebatten också. Där talar man om hur de starka, de duktiga, de begåvade eleverna sviker förortsskolorna och genom sin flytt, eller flykt, till mer välrenommerade skolor lämnar sina svagare kamrater i armod och uselhet. Som om eleverna själva, de som flyttar till andra skolor, bure ansvaret för hur den skola de lämnar utformas. Som om de packade ner hopp och framtid i sina skolväskor och tog det med sig bort.

I samma svep förklarar man dem som finns kvar som stackare, som hjälplösa offer för detta svek, eländiga människospillror som vandrar i ruinerna utan vare sig kraft eller förmåga att ta sig därifrån. Inte bara eleverna, lärarna på skolorna hamnar i samma kategori.

Och jag undrar över om det månne kan vara så att genom att uttala detta, gång på gång på gång i den offentliga debatten, så gör man det till en slags acceperad bild av verkligheten. Bekräftar man bilden av någons oförmåga tillräckligt ihärdigt är risken stor att rätt som det är börjar personen själv tro på den. Upprepar man skuldanklagelsen mot någon helt oskyldig tillräckligt ihärdigt blir det till slut svårt att se personen som helt oskyldig. Nog ligger det något i det som upprepas, skulle det sägas om och om igen om det vore osant? finner man sig rätt som det är frågande sig själv.

Jag tror det är en god idé att stanna upp, när man hör den frågan, och säga till sig själv att lika lite som det är tittaren som sviker ett skitprogram när h*n väljer att ägna sin tid åt något annat, lika lite är det eleverna som sviker förortsskolorna när de väljer en annan skola. Sen kan man fundera en stund över vem det är som faktiskt sviker vem, om man vill det.

Nobelprisförtjusning

Trots att vi inte får veta vem som får Nobelpriset i litteratur förrän i morgon råder här redan viss Nobelyra, och det är kemipriset som orsakar denna. Så helt underbart med en upptäckt som tydligt visar att det vi trodde vi visste visste vi inte alls! Expressen berättar:

På morgonen den 8 april 1982 gav Daniel Shechtmans elektronmikroskop en bild som stred mot naturlagarna. Enligt dåtidens syn på fasta material packade sig atomer inuti kristaller i symmetriska mönster som upprepade sig periodiskt, om och om igen. /. . .Men Daniel Shechtmans experiment visade att mönstret i kristallen framför honom absolut inte kunde upprepas”, skriver Vetenskapsakademien i sin motivering till valet av pristagare.

Vips visar det sig att det vi trodde var en absolut stenvägg i själva verket bara var ett flimsigt draperi som Shechtmans upptäckt drar undan i ett svep, och ett helt nytt landskap visar sig. Visst är det spännande? Tänk på hela den enorma mängd kunskap vi inte har en susning om att den ens finns ännu! Vem vet vilka fler upptäckter som väntar bakom hörnet, och hur de kommer att ändra vår uppfattning om vad som är absolut här i världen.

Vi lever i spännande tider!