Jag pratar mycket om hur det är vägen som är mödan värd, och nu ger mig Nyhetsmorgon på tv4 informationen att pendlares hälsa ofta är sämre än de har kortare resväg. Samtidigt ger en resa till Linköping den 25 april mig anledning att än en gång fundera över det här med resor i allmänhet, och restid i synnerhet.
Dels funderar jag över den undersökning Nyhetsmorgon hänvisar till – vad säger den egentligen? Det handlar om pendlare som pendlar mer än 4,8 mil per dag, berättar programmet, och jag undrar:
hur reser de? Sitter de bekvämt med utrymme att ställa ifrån sig väskor och kassar eller står de varligt balanserande, bärande på sitt bagage i överfulla, ryckiga, slitna tåg utan luftkonditionering? Kan de lita på tidtabellen eller lägger förseningar och risken för missade anslutningar på stressmoment? Passar turerna ihop vid byten eller får de långa väntetider vid blåsiga hållplatser? Är turtätheten tillräcklig för att ge utrymme för flexibilitet?
Och så funderar jag på hur vi ser på det här med restid. Somliga ser på restid som ett nödvändigt ont, något man får göra det bästa av, andra ser det i första hand som social tid och en möjlighet att lära känna nya människor. Ytterligare andra ser det som arbetstid, och jag ingår mest i den senare gruppen. Jag tycker om att åka tåg, av många orsaker, och trivs lika bra på de äldre tågset t ex Veolia använder som i X2000. En av dessa orsaker är hur en tågresa erbjuder ett legitimt tillfälle att isolera sig och försjunka fullständigt i saker – arbete, läsning, film, tv-serie, musik eller vad man nu föredrar – utan att betraktas som osocial. En annan är den miljöaspekt jag ständigt tjatar om. Tänk ändå om det i vårpropositionen presenterats en jättesatsning på järnvägen, med nya spår, dubbelspår och nya linjer parallellt med den satsning på kulturen vi inte heller fick….