Resvägen

Jag pratar mycket om hur det är vägen som är mödan värd, och nu ger mig Nyhetsmorgon på tv4 informationen att pendlares hälsa ofta är sämre än de har kortare resväg. Samtidigt ger en resa till Linköping den 25 april mig anledning att än en gång fundera över det här med resor i allmänhet, och restid i synnerhet.

Dels funderar jag över den undersökning Nyhetsmorgon hänvisar till – vad säger den egentligen? Det handlar om pendlare som pendlar mer än 4,8 mil per dag, berättar programmet, och jag undrar:

hur reser de? Sitter de bekvämt med utrymme att ställa ifrån sig väskor och kassar eller står de varligt balanserande, bärande på sitt bagage i överfulla, ryckiga, slitna tåg utan luftkonditionering? Kan de lita på tidtabellen eller lägger förseningar och risken för missade anslutningar på stressmoment? Passar turerna ihop vid byten eller får de långa väntetider vid blåsiga hållplatser? Är turtätheten tillräcklig för att ge utrymme för flexibilitet?

Och så funderar jag på hur vi ser på det här med restid. Somliga ser på restid som ett nödvändigt ont, något man får göra det bästa av,  andra ser det i första hand som social tid och en möjlighet att lära känna nya människor. Ytterligare andra ser det som arbetstid, och jag ingår mest i den senare gruppen. Jag tycker om att åka tåg, av många orsaker, och trivs lika bra på de äldre tågset t ex Veolia använder som i X2000. En av dessa orsaker är hur en tågresa erbjuder ett legitimt tillfälle att isolera sig och försjunka fullständigt i saker – arbete, läsning, film, tv-serie, musik eller vad man nu föredrar – utan att betraktas som osocial. En annan är den miljöaspekt jag ständigt tjatar om. Tänk ändå om det i vårpropositionen presenterats en jättesatsning på järnvägen, med nya spår, dubbelspår och nya linjer parallellt med den satsning på kulturen vi inte heller fick….

Sj sj käre fd vän

Mymlan skriver om sitt förhållande till SJ, om hur hon, som i princip problemfritt rest sträckan Sundsvall-Stockholm tur och retur, haft svårt att förstå vad alla klagomål på SJ, Trafikverket, Jernhusen mfl egentligen handlar om:

X2000 mellan Sundsvall och Stockholm är nästan alltid i tid. Ofta några minuter före tidtabell faktiskt. Vad detta beror på vet jag inte, bara att det är så. Vid ett par tillfällen under de här åren har jag drabbats av förseningar, men då har det funnits riktigt acceptabla orsaker till det, och personalen har dessutom hanterat det otroligt bra.

Servicen är bra. Personalen är alltid trevlig, serviceinriktad och hjälpsam. De löser problem och jag kan inte föreställa mig att någon av de tågmästare eller servicepersonal som brukar jobba ombord skulle kunna kasta av ett barn.

Dessutom är det lugnt, trevligt och bra stämning på tågen mellan Stockholm och Sundsvall.

Men så fick hon anledning att resa andra sträckor:

Och det börjar gå upp för mig att det är som att resa med ett helt annat företag.
För det första är X2000 tydligen inte standard på de sträckorna, vanligtvis får man åka ett sketet så kallat ”regionaltåg”, som ofta är överfullt. Det är trångt om plats för bagage, krångliga trappor, och allmänt jävligt. Och otrevlig personal samt otrevliga medpassagerare. Det känns som att åka boskapsvagn.
Jag har säkert träffat på tio gånger så många otrevliga personer och varit utsatt för fler tråkiga incidenter på tre resor söderut från Stockholm än på trettio resor på min vanliga sträcka.

Varför är det såhär, undrar hon, och jag undrar med henne. Till någon del beror det kanske på att sträckan längs södra Norrlandskusten är mindre trafikerad än sträckorna söderut? Kanske är det färre växlar längs sträckan, kanske är det få tvärbanor och stickspår och saker och ting? Det kan ju vara några delförklaringar till det rent tekniska. Men resten då? Sämre tåg, sämre service, otrevligare personal, vad beror det på?

SJ, vad beror detta på? Ni går med vinst, sägs det, och det sägs det att såväl Trafikverket som Jernhusen också gör. Varför går inte den vinsten tillbaka till att åtgärda problemen? Jo, jag vet, ni ligger efter med underhållet och har ett par decennier att ta igen där, men om ni inte börjar blir det bara bättre. Silvertejp och ståltråd i all ära, men det håller inte i längden.

För den som reser sträckan Malmö-Stockholm eller Malmö-Storlien finns dock alternativ, om tiderna passar. Inte X2000, men trevlig personal, god service, bekväma vagnar och sällan fullsatt.