Den femte dimensionen

Jag vet inte hur gammal Anders Westgårdh som skriver små trevliga krönikor i Aftonbladet då och då faktiskt är, men av bilden att döma ungefär i min ålder. Det vill säga uppväxt i den gamla världen, i den värld då fotoalbum var något som förvarades i bokhyllor och ivrigt togs fram för att visas för bekanta på besök, vare sig dessa egentligen var intresserade av bilderna av de jättestora, färglada drinkarna, de grillade biffarna och hotellrummet eller bara artiga, i den värld där skämtet ‘kom med nu, du har telefon och sladden räcker inte ända hit’ var smålustigt eftersom alla var införstådda med att telefonens räckvidd avgjordes av den krulliga sladden, den värld där dagstidningar endast fanns att tillgå i pappersformat, kostade pengar och gav läsaren information om vad som skedde i lokalsamhället i första hand. Den värld där telefoner var ett verktyg för ljudöverföring på distans, och datorer för gemene man var skrivmaskiner och arkiv, och den som använde dem till något mer än så var en tekniktönt med begränsad social kompetens.

Och som många av oss inte bara använder han de nya tekniska landvinningarna, han omfamnar dem med entusiasm, nyttjar dem dagligen och gläds, tycks det, åt de möjligheter de ger.

Det är inget fel på de smarta telefonerna. Tvärtom. Dom kan ju allt, dom är bottenlösa av kunskap och underhållning och allt man någonsin kan behöva. Från kompass och ficklampa, till all världens musik och decibelmätare och gitarrstämmare.

Men sen blir det svårare, och Westgårdh som fastnar på ytan missar poängen med spaltmeter:

Med en smartphone till hands behöver man aldrig ha tråkigt. Telefonen kämpar för att vi inte ska ens komma i närheten av intighet, ledsenhet, tomhet. Vi ska hela tiden känna att det händer något.

Att bara sitta utan att göra något är uteslutet.

Därför är varje buss, tunnelbana, spårvagn, hållplats, väntrum, kassa-kö och bilkö full av människor med böjd nacke och blicken fästad mot den lilla skärm där det verkliga livet utspelar sig.

Varje vaket ögonblick måste kopplas till smartphonen. Varje ögonblick av stiltje, varje stund av inget särskilt måste bekämpas. Om vi inte har regelbunden ögonkontakt med skärmen kommer vi att dö.

Datorer, telefoner etc är ju så mycket mer än tekniken som fyller dem, och Internet är så mycket mer än en bokhylla att förvara fotoalbum och pärmar i. Mer än något annat är Internet en mötesplats, med riktiga, verkliga möten mellan riktiga, verkliga människor. Visst finns där en och annan bot som rör sig bland människorna, ibland helt öppet och ibland lätt kamouflerad, men de är få i jämförelse.

De där människorna han ser omkring sig, de som inte stirrar tomt framför sig under vardagens transportsträckor, de han föreställer sig passivt tittar på skärmar, de nyttjar i de flesta fall tiden väl.

Vi läser böcker. Vi läser dagstidningar. Vi arbetar, vi studerar och gör läxan. Vi fortbildar oss. Och i många av fallen – håller kontakten med människor som betyder något för oss, får en glimt av deras vardagsliv, av vad de läser, lyssnar på, ser, äter, tänker på. Vi möts i en femte dimension, även om vi befinner oss på helt olika platser i de övriga fyra, och det mötet är inte mindre värt än de som sker på andra håll.

På Facebook ser jag hur en helt fantastisk man vars enträgna arbete för att göra världen lite bättre för alla oss som lever i den just nu gör att han och hans make befinner sig på skilda håll sätter ord på betydelsen av dessa möten när han tackar maken för de bilder maken publicerar, bilder som gör det möjligt för honom att ta del av makens vardagsliv, och för en stund känna närheten trots att såväl tid som rum ligger emellan just för ögonblicket. Just den närheten som finns där i den femte dimensionen, den som varken är beroende av höjd, längd, djup eller tid. Den som Westgårdh inte alls tycks förstå, och avfärdar så överlägset.

Det är lite synd, är det inte?

Annonser

Verklighetsförankring

För den som är liten ser saker och ting annorlunda ut än för den som är stor, det tycks som en självklarhet som inte behöver påpekas, men jag gör det ändå.

Ta en sån sak som tid, t ex – för den som är stor kan en veckas avkopplande resa vara en liten paus i vardagen, en omväxling, en lättsam avslappning, en tillfällig verklighetsflykt som ger nya perspektiv. För den som är liten kan det vara eoner av både stressig och orolig tid, det är inte alls självklart att den lilla människan känner sig lika säker på att verkligheten därhemma faktiskt finns kvar när man kommer tillbaka.

Därför är det inte konstigt om små barn på resa känner ett behov av att fråga, ibland hundra gånger i rad, om det är så att när man kommer hem igen, kan de leka med hunden, eller kompisen, eller gungan eller vad det nu är de fokuserar på, då? Det betyder inte att de är otacksamma, eller inte har roligt, eller att resan är bortkastade pengar. Det betyder bara att de söker efter den verklighetsförankring i verklighetsflyten den som är stor ofta kan ta för given.

Jag ville bara nämna det.

En viktig skillnad

Det är väldigt mycket antingen eller just nu, och det gäller skoldebatten såväl som andra arenor. Är du inte med oss är du emot oss, slagord anslås, ställningar intas, skyttegravar grävs och allianser formas och bedras. Kanske är det tidsandan, kanske är det djupt mänskligt, kanske är det övergående. Jag hoppas det. Det finns annat som är så mycket viktigare.

I Mats kommentarsfält fick jag anledning att påpeka att den episka kampen i StarWars inte är kampen mellan ont och gott, svart och vitt, mörkt och ljust, utan kampen för balans mellan ytterligheterna. Striden är inte vunnen förrän balansen är återupprättad. I det mörka, onda, kalla, svarta representerat av Darth Vader finns ljus – han är i grund och botten Jediriddare han också. Och i det ljusa, representerat av Luke och Leia, finns mörkret – deras far är självaste Darth Vader.

Striden är inte över förrän Darth Vader besegrar sin egen mentor i mörkret – kejsaren. Först då är balansen återställd och Darth Vader kan inta sin förlorade plats bredvid sin mentor i ljuset – Obi Wan Kenobi.

Endast den som själv vandrat i mörkret kan se ljuset för vad det verkligen är, sa någon vis människa (jag har alldeles glömt vem eller var, påminn mig gärna)

Det här med internetet igen då

Ett ständigt fascinerande fenomen, tycks det.

Varför ska jag chatta med eleverna?

frågar Skolvärlden och svaren varierar, som alla vet. Metta Fjelkner menar i den andra artikeln att det är viktigt att läraren inte släpper på yrkesrollen:

Jag är självklart positiv till att det finns möjligheter att ha en dialog via nätet. Men undervisning på nätet kan vara vara ett komplement till klassrumsundervisningen. Det är hög tid att vi börjar diskutera hur nätet används, men  också var lärarnas ansvar börjar och slutar

Kristina Axelsson menar att vi borde ha kommit längre än så, och att det är dags att sluta upp med försöken att agera som om nätet vore ett främmande exotiskt resmål. Jag håller med henne:

Allvarligt talat, människor är människor, online såväl som offline. Det är samma människor, samma problem. På nätet behövs samma grundläggande demokratiska värden läras ut, och skolan kan inte vara en plats som inte har med livet online att göra. Jag undrar när blev livet något som inte har med skolan att göra? I våra barns liv är ”internet”, sociala medier en naturlig del, låt det bli det i skolan också.

Jag instämmer därtill helt i Anders Erenius formulering när det gäller detta:

Precis som man inte i den riktiga världen kan ta av sig lärarrollen när man går på ICA och träffar föräldrar och elever. Lika lite kan man göra det på nätet. Facebook är inte en del av den privata sfären det är en del av världen ungefär som en vanlig gata eller ett torg. Om vi som lärare väljer att inte finnas med på dessa gator och torg så sköter vi inte vårt uppdrag.

om Ezpeleta <3

Att jag älskar Martin Ezpeleta, hans ord, hans sätt att beskriva världen, hans analyser och de tankar han presenterar både i bloggen och på andra ställen har väl knappast undgått någon. Här förklarar han själv varför. Läs där istället, han säger det många gånger bättre än jag.

Idolbild:

idolbild