Polare

Vi gillar polariseringar. Vi tycker om att ställa upp saker och ting som prydliga motsatspar, det ger oss trygghet och en känsla av kontroll.

Natt – dag. Svart – vitt. God – ond. Stark – svag. Matt – blank. Hård – mjuk. Varm – kall. Stad – land.

Jag skulle kunna göra kedjan hur lång som helst, men jag anar att ni redan är tillräckligt bekanta med fenomenet för att kunna smida vidare om ni så önskar. Låt oss istället titta på den inbördes hierarkin. För en sån finns det i varenda par, vare sig den är i princip konstant, som i exemplet god – ond, eller relativ, som i exemplet matt – blank. Det är bättre och ger fler sociala fördelar att betraktas som god än att betraktas som ond, medan en matt yta är att föredra i vissa sammanhang och en blank i andra.

I valrörelser är sådana här motsatspar både väldigt populära och effektiva. Där gäller det att få fram sitt budskap på ett sånt sätt att det låter bra, att det fastnar i folkmedvetandet och helst också på ett sånt sätt att redigerare inte klipper i det. Motsatspar är idealiska i sammanhanget, i synnerhet de motsatspar som är så tydliga och etablerade att man bara behöver nämna den ena halvan för att människor ska förstå vilken den andra halvan är.

Kommun – stat är ett sånt par. Vårdskolaomsorg – industriarbetsmarknadvetenskap är ett annat. Det första kommer vi att få anledning att återkomma till, det är jag säker på, men låt oss koncentrera oss på det andra den här gången (jag tror jag kan lova att detta är det sista DEJA-inlägget, men osvuret är bäst).

I den politiska retoriken, i media och i folkmedvetandet har skolan gått från att vara en del av den process som leder fram till en myndig vuxenposition i samhället, en position med jobb, ställning, inkomst och självbestämmande till att hamna stadigt och till synes tryggt inbäddad mellan de två andra stora skattefinansierade institutionerna vård och omsorg. Båda dessa associeras med mjuka, inåtvända, bevarande värden som medmänsklighet, omtanke, tröst och trygghet, med inneskor och mjuka kläder, vänliga händer, jämställdhet och förståelse; i motsats till forskning, arbetsmarknad och industri som associeras med hårda, extroverta, framåtsyftande värden som karriär, tävling, konsekvenser, peppning, status, klapprande klackar, dräkt och slips, med effektiva händer och krav.

Detta är förödande för skolan, som hamnat mer eller mindre i konflikt med sig själv. Skolans uppgift har blivit att på samma gång att ta hand om, förstå, visa omsorg, värme och omtanke; och att jaga på, peppa, ställa krav och ge verktygen för en position på andra sidan motsatsparet, vid den andra polen. Resultatet vet vi, det behöver vi inte gå in på igen, utan vi hoppar direkt till slutsatsen:

Skolan behöver bli polare med sig själv. Definiera sin egen position och kliva bort från omsorgen. Motivera och förklara varför den retoriska bilden med skolan som vårdens och omsorgens kärleksbarn är felaktig, och istället kliva tillbaka till sin position i processen mot vuxenvärlden.

Det innebär inte att skolan ska bli en helt igenom kall och hård plats. Kom igen, vi är lärare! Vi vet att det går att kasta ut badvattnet utan att babyn åker med, man behöver bara komma ihåg att lyfta ur babyn först, och sen hålla i minnet att den utvecklas, lär sig hantera verkligheten och en dag går ut i världen på egna, starka ben. Och att det är gott.

Mer vetande

Det man inte vet att man inte vet något om, det anar man inte, och inte söker man kunskap om det heller. Man är också väldigt utlämnad när man inte vet att man inte vet, och man har svårt att avgöra om det någon annan säger är sant eller osant, särskilt om det är snyggt förpackat:

Bland annat därför är det så viktigt att lärare inte bara vet, utan också besitter kunskapen om hur man lär. Ty eleverna vet inte vad de inte vet, och kan därför inte avgöra vad de behöver veta eller inte veta, men för att de ska få möjlighet att lära sig, och därmed veta och kunna avgöra om de behöver veta eller inte veta, så måste läraren veta.

Annars är allesammans utlämnade på nåd och onåd till den förföriska musiken, de lockande färgerna, det snyggt paketerade budskapet som kan vara sant och som kan vara osant. Det vet man inte om man inte vet.

Björklund och Nossebro

Sydsvenskan publicerar en artikel om Nossebroskolan. För bara tre år sedan, år 2007, var skolan den näst sämsta skolan i hela landet när man tittade på och jämförde avgångsklassernas betyg.

Johanna Lundén minns när personalen på Nossebro skola samlades till det första mötet efter sommarlovet 2007. I aulan var det allvar. Skolchefen skojade inte ens om sitt fotbollslag. Istället visade han niondeklassarnas betyg. För första gången hade siffror över niornas resultat visats för hela landet. För första gången kunde svenska kommuner jämföra sig med alla andra. Nossebro skola var näst sämst i Sverige. Nästan var fjärde elev som gått ut skolan i början på sommaren, 23 procent, hade inte godkända betyg i svenska, engelska eller matematik. De var alltså inte behöriga att söka till gymnasiet.
– Alla blev tagna på sängen. Vi kände att vi ville inte ha det så. Vi var ju här för barnens skull, säger Johanna Lundén.

Johanna Lundén är specialpedagog på Nossebroskolan och, enligt Sydsvenskans artikel, en av dem som föreslog att Nossebroskolan skulle ändra sitt arbetssätt.

Alla elever ska få gå i en vanlig klass. Ingen ska tas ut ur klassen. Också särskoleelever och autistiska barn tillhör en klass där de är så mycket det går. Nivågrupperingar i olika ämnen är avskaffade. Om en elev behöver extra stöd, ska det stödet ges i klassrummet.
– Tillsammans med specialpedagogerna bestämde jag att vi skulle sluta plocka ut elever ur klassrummet, och börja plocka in lärare istället, säger rektor Lasse Björkqvist.

De elever som behöver ännu mer hjälp, kan få det på håltimmar eller på den schemalagda studietid som alla elever har. Men de får aldrig plockas bort från sin klass.

Beslutet att arbeta på detta vis tog man utifrån vad den pedagogiska forskningen kommit fram till:

Lärarna fick börja läsa forskningsrapporter om hur man får en lyckad skola. Medvetet valde man att utgå från den forskning som finns kring specialpedagogik, som egentligen mest används för barn som av olika skäl har svårare än andra att följa med. Men den pedagogiken funkar för alla barn, tycker Johanna Lundén.
– För barnen i behov av särskilt stöd är det en förutsättning för att de ska lyckas, men också för de andra är det bra att man är tydlig.

Man lade grunden för förändringen i forskningen, och resultatet lät inte vänta på sig. I våras var det tre betyg totalt ettusentvåhundranittiosex som inte var godkända. Förändringen har inte kostat något i pengar mätt, och inte heller har arbetstiden för personalen ökat. Genom att ta tillvara de resultat forskningen gett, och omsätta dessa i praktiken har man dels uppnått en skolvardag där fokus ligger på elevernas lärande, dels faktiskt sådär i förbifarten producerat en del av den evidens som ofta efterlyses i debatterna kring skolan och forskningen.

Det ligger något i det forskningen säger. Visst finns det illa underbyggd forskning, och motstridig forskning, och visst är det så att inte all forskning är av godo. Men i de allra flesta fall så lär oss faktiskt forskningen något vi inte visste tidigare. Forskares nyfikenhet och det utrymme de har att snöa in på detaljer ger oss ett perspektiv vi inte kan få när vi själva går omkring i vår vardag. Vi får veta hur saker ser ut från ett annat håll, och det innebär ibland att vi får veta att vårt sätt att arbeta och förhålla oss inte är det allra bästa. Ibland får vi rent av en aning om att vårt sätt att förhålla oss kanske är det sämsta möjliga under rådande omständigheter, och denna vetskap medför en plikt att ändra både sitt förhållningssätt och sitt sätt att arbeta.

Jag tror att detta är vad som ligger bakom somliga pedagogers fnysande och fräsande gentemot forskningsresultat – man anar att det kan finnas något i detta som kommer att tvinga en själv att ändra på saker och ting. Och det är inte alltid enkelt. Det kan vara både jobbigt och smärtsamt ibland.

Däremot måste jag ärligt säga att jag inte överhuvudtaget förstår hur man menar när man säger att Nossebroskolans sätt att arbeta är raka motsatsen till den skola Björklund förespråkar. Jag har nog missförstått det mesta Björklund sagt, tror jag, eftersom jag inte kan se hur det hänger ihop.