Att tipsa om kultur

Vi är många som gläds åt den möjlighet att snubbla på nya oväntade kulturupplevelser tips från andra människor innebär. Ni vet den där boken någon läst och skrivit upp på Personalen Rekommenderar-tavlan, den där filmen som berörde någon så djupt att hen inte kan låta bli att prata om den, utställningen på ett litet udda galleri som knappt hade råd med annonser etc. Nya perspektiv, nya genrer, nya författare, konstnärer och artister vi inte hade någon aning om att de ens existerade dyker upp på vår horisont.

Ibland passerar dock en liten tanke genom mitt huvud, när jag tittar närmare på det som tipsats om, en liten tanke som frågar sig (eller mig, eller oss båda) huruvida tipsaren tipsade om något som gav hen glädje och förtjusning, eller om tipsaren tipsade om något som hen hoppades skulle ge hen lite kulturcred. I synnerhet dansar den omkring, den där lilla odågan till tanke, när jag frågar tipsaren om vad det är som gör verket så underbart och får ett sånt där generellt, svävande svar som antingen brukar innebära att personen i fråga läst Wikipedia-artikeln i ämnet och inte mer, eller att det är ett tag sedan personen läste/såg/hörde verket och inte riktigt minns, men minns känslan.

Men låt inte min snobbiga vanvördighet stoppa er, tipsa mer! Tipsa mig, och tipsa andra. Tipsa alla, vet ja! Jag vet hur mycket jag själv uppskattar det, oavsett varför tipset ges, jag älskar nya perspektiv och nya infallsvinklar på saker och ting, obskyra, smala, subversiva, populärkulturella, lättsamma, högkulturellt kritikerhyllat och allt därtill.

 

Det är jobbigt

Det är jobbigt att gå i skolan. På riktigt. Det är förbaskat krävande, det kräver energi, tid, enträgenhet, tålamod, förmågan att härda ut igenom de ökenvandringar av nödvändiga repetitioner av saker man tycker man fått kläm på, och den envise läraren hävdar att man ändå måste nöta vidare på tills det blivit automatiserat. Och det kräver mod att ifrågasätta, och mod att ta kritik, mod att misslyckas, och mod att resa sig och försöka en gång till. Och en gång till. Och en gång till.

Jobbigt, men värt det.


Bortgjord

Visa mig en människa som aldrig gjort bort sig, och jag ska visa dig en människa som inte vågat stoppa näsan utanför sin trygghetszon någonsin.

För att utvecklas, lära sig något, komma vidare, växa, lära sig mer, vidga sin horisont så måste man våga. Och när man vågar så trampar man i klaver, snubblar på sina fötter, säger fel sak vid fel tillfälle, dyker upp fel klädd, blir fotograferad och hamnar på Facebook.

Värt det.

Varje gång.

Tveklöst.


 

Att utgöra ett pittoreskt inslag

Vi pratade om läsningens betydelse i #skolchatt här förleden, och två av de tankegångar som luftades framförallt under ‘efterfesten’, det samtal som fortsätter efter att den modererade delen av #skolchatt är över, finner jag mig ha svårt att släppa. De båda tankegångarna är besläktade, om än på visst avstånd.

Den första handlar om god litteratur och mindre god litteratur. Någon argumenterade att det finns så mycket skräplitteratur, så mycket lågkvalitativa texter som unga människor och elever i allmänhet gärna läser, och att det vore närmast att föredra att de i stället inte läser alls framför att de läser dessa texter. En av skolans viktigaste uppgifter är att vidga horisonter, visa på nya perspektiv, belysa mörka vinklar och vrår, visst är det så, men för att inte skrämma bort människor från bibliotekens hyllor, konkreta såväl som digitala, bör vi lägga våra personliga värderingar åt sidan och minnas den där hisnande känslan av att faktiskt ha läst ut en bok på egen hand, att faktiskt förlora sig i en historia för första gången, att faktiskt gå och tänka på det man läst om, att längta till nästa tillfälle när man får plocka upp boken.  Många av de verk vi gärna ser som god litteratur kräver viss vana vid mediet som sådant, och börjar vi värdera vilka vägar elever tar för att skaffa sig den vanan riskerar vi jaga bort dem helt i stället.

Och det var väl ändå inte meningen?

Den andra tankegången presenterades med lätt anstrykning av pubertal arrogans: läskunnighet är för vissa människor ett handikapp. Under samtalets gång jämkades hållning till den mindre kategoriska att alla inte måste lära sig läsa, alla kanske inte vill lära sig läsa eftersom det finns de som lever i traditioner och kulturer där läsning inte fyller någon funktion, och dessa kulturer förändras och föröds om urinnevånarna blir alltför civiliserade.

Det är den romantiska drömmen om det oförstörda paradiset, idyllen där allt är enklare, går långsammare, är vackrare än i det vardagsliv man uppfattar som stressigt, kaosartat, onaturligt, förvanskat, platsen där människorna lever ett naturligare liv, älskar och skrattar och umgås i harmoni med varandra och naturen. En vacker dröm, men en dröm där vi helt glömmer att de människor vi vill se där, som vi vill gästa för att läka våra stressade själar också är likadana människor som vi. De vill också mer, de vill också studera, de vill också vidare, de vill också kunna välja något annorlunda än sin vardag, hur solig och sandig den än är.

Läsning är ett verktyg för dem, precis som för oss, Internet är ett verktyg för dem, precis som för oss. Att förneka dem tillgång till dessa verktyg för att bevara våra semesterparadis tillsynes oförändrade är inte bara ohövligt, det är insiktslöst och inhumant.

Det var bara det jag ville säga.

Svagt vetenskapligt stöd för behandling av #ADHD – inte så noga

De nämner det som kallas neurofeedback på nyheterna i radion, skummar pliktskyldigt, hastigt förbi det faktum att metoden har svagt vetenskapligt stöd, och deklarerar förtjust att den nu skall provas på svenska barn med ADHD.

Den första tanken som slår mig är den nonchalans inför vetenskapen som uppvisas när man hittat en metod som tycks tillräckligt mjuk och mysig för att inte kännas skrämmande. Det är inte så noga med vetenskapligheten, tycks det, om man kan slippa de där ruskiga medicinerna som ger så läskiga effekter när de köps på gatan och används lite på gehör sådär i kombination med andra preparat av människor som kanske eller kanske inte har medicinska behov av medicinerna i fråga.

Den andra är en återkommande reflektion i sammanhanget – är behandlingsmålet man strävar efter att ge människan med ADHD verktyg och metoder att kunna utnyttja sin smått formidabla kapacitet utan den sociala kostnad ignorerad eller felhanterad ADHD ofta innebär? Eller strävar man efter att få oss att passa i andras ramar, inte sticka ut, sväva ovanför, dra iväg i förväg, prova de där obanade vägarna, testa vad som händer om… utan sitta snällt på beige soffa utan att kräva mer, snabbare, svårare? Att vingklippa människor med ADHD till samma format som den imaginäre medelmedborgaren?

Vore inte det lite dumt?

Vi är inte bättre, vi är inte övermänniskor, men vi är annorlunda. Vi tänker, reagerar, reflekterar, minns, uppfattar världen annorlunda. Det är ni också. Varenda en. Det är ok. Ni får det. Låt oss också få det.

Kontext: Neurofeedback är alltså ingen ny, revolutionerande metod. Den har beforskats sedan sextiotalet, militärt såväl som civilt. Det finns således gott om vetenskapligt underlag, men inte mycket vetenskapligt stöd för metoden som adekvat behandling av ADHD.

Jag har fyllt år. För ett tag sedan, så tänk inte mer på just detta, utan låt mig istället sent om sider svara på frågan jag fick på Twitter och berätta lite mer om en av de fantastiska presenter jag fick:

Den litteräre katten bor här sen tidigare

Det börjar ta formen av en tradition nu, en horisontvidgande, ljuvlig tradition av det slag jag verkligen älskar, att ett av mina barn ger mig ett presentkort på Akademibokhandeln. Så även i år, och jag blev lika lycklig som jag blir varje år. Vi ägnade en eftermiddag åt att åka till det fantastiska Emporia – jag vet, ett köpcentrum, kommersialism, utarming av stadskärnor, slöseri med tid att gå därinne och vad ni vill, det gör inte byggnaden mindre fantastisk, jag älskar byggnaden som byggnad, den är så vacker! Dessutom går tåget hela vägen rakt dit, bussarna stannar precis utanför, det finns alltså ingen anledning överhuvudtaget att åka bil dit – och botanisera i bokhandeln, behändigt belägen precis mitt emot Barista. Som hade de mig i åtanke när de skapade stället!

Vad köpte vi då?

Som ni ser på bilden:

Brobyggarna av Jan Guillou, trots att han är styltig och karaktärerna är karikatyrer. Vi råkade nämligen köpa del två häromdagen och det blir ju fånigt att inte läsa del ett då.

Thinking, Fast and Slow av Daniel Kahneman, ty hur skulle jag kunna motstå att bli förförd av en sådan titel?

Efter Mörkrets Inbrott av Haruki Murakami, eftersom en del av traditionen bjuder att jag köper en Murakami vid detta tillfälle, och endast vid detta tillfälle. Jag kommer spara den till sist, dra ut på njutningen, längta och se fram emot lite extra eftersom Murakami är Murakami.

Clockwork Angel av Cassandra Clarke eftersom jag både hört talas om hennes skrivande och hört henne själv prata om den.

Antologin Angel and Demons editerad av Paula Guran, eftersom såväl Joyce Carol Oats och Neil Gaiman bidragit till den, och jag älskar antologier.

Allt eller Inget, Rickard Engfors biografi eftersom jag tycker om konceptet biografi, tycker om att få mina föreställningar om människan vars liv beskrivs förändrade och fördjupade.

Det Händer Nu av Sofia Nordin för att den har ett omslag som fångade blicken.

The Art of Science av Richard Hamblyn för att naturvetenskap är så otroligt fascinerande i stora perspektiv.

Mina horisonter vidgas åt alla håll, jag lär mig mer och får nya perspektiv. Så priviligierad jag är som kan läsa!

#fbchatt och kulturen

Vi ska gå och se Trollflöjten i april, jag, kollegor, ett antal kursdeltagare och elever. Att gå på opera är en annan upplevelse än att gå på bio eller på teater, det kan kännas främmande för den som aldrig gjort det. Det finns föreställningar om vilka som besöker operaföreställningar, om musiken, om att det är svårt att förstå det som utspelas på scenen. Det kan kännas både främmande och skrämmande, och vi förbereder oss på flera sätt. Vi pratar om vad vi ska ha på oss, om vad som förväntas av oss när vi kommer dit, vad vi behöver veta för att slippa oroa oss för konstiga blickar; vi pratar om den berättelse som kommer utspelas på scenen, i vilket sammanhang den skrevs och vi kommer lyssna på en del avsnitt för att, den vårkväll när vi träder in i den glittrande salongen, vara redo att ta in upplevelsen.

I #fbchatt denna vecka pratar vi om just detta, om det fjärde syftet med statsbidraget:

bidra till att bredda intresset för och delaktigheten i kulturlivet.

Hvilan gör vi det bland annat, men inte bara, genom operabesök. Hur gör ni? Välkomna att vara med i samtalet på Twitter klockan 20.00