Tid och rum, eller Älskade Virginia

I en av kurserna hon läser läste flickvännen nyss underbara Virginia Woolfs A Room of One’s Own och jag blir raskt inspirerad till att plocka fram mitt eget ex och läsa om den jag också. Woolf var klarsynt och insiktsfull, och hon beskriver väl en situation som är lika aktuell i dag som den var när texten skrevs, i en tid inte helt olik vår, trots att den ligger nästan en sekel borta.

The title women and fiction might mean, and you may have meant it to mean, women and what they are like, or it might mean women and the fiction that they write; or it might mean women and the fiction that is written about them, or it might mean that somehow all three are inextricably mixed together and you want me to consider them in that light. But when I began to consider the subject in this last way, which seemed the most interesting, I soon saw that it had one fatal drawback. I should never be able to come to a conclusion. I should never be able to fulfil what is, I understand, the first duty of a lecturer to hand you after an hour’s discourse a nugget of pure truth to wrap up between the pages of your notebooks and keep on the mantelpiece for ever. All I could do was to offer you an opinion upon one minor point–a woman must have money and a room of her own if she is to write fiction; and that, as you will see, leaves the great problem of the true nature of woman and the true nature of fiction unsolved.

Precis som på Woolfs tid finns det kvinnor i dag som har både pengar och utrymme att ägna sig åt att läsa och skriva, men det gäller långt ifrån alla.

Woolfs ord är riktade till studenter, och i just denna text talar hon om fiktion, eftersom det är ämnet hon bjudits in för att tala om. Men hennes ord är lika sanna och viktiga om vi riktar oss till lärare och politiker, och oavsett om vi talar om läsande av skönlitteratur, om studier, om fortbildning, eller grundlig läsning av nyhetstexter behövs utrymme. Utrymme i rum, i ekonomi och inte minst i tid.

För den som är hänvisad till att läsa på stulna stunder – till fikapausen på jobbet, kanske en stund på bussen, vid köksbordet med familjen omkring sig sedan hon serverat maten och diskat undan, sedan hon lagt barnen på kvällen, i tvättstugan medan torktumlaren går, en timme i gryningen innan hon väcker och gör i ordning frukost till sina bröder eller rent av, vilket inte är ovanligt, i smyg på toaletten – är det svårt att få det sammanhang och den tankero som behövs för att sätta sig in i och reflektera över innehållet i mer komplexa texter.

För många unga ogifta kvinnor ligger nämligen ansvaret för att se till att bröderna får frukost, har rena kläder att ta på sig, kommer iväg i tid etc på dem. Oavsett om bröderna är yngre eller äldre. För kvinnor som studerar och har barn i förskoleåldern är det är inte ovanligt att förskoleanordnare har regler om att barnen måste hämtas en specifik tidpunkt efter sista lektionen för dagen. Oavsett om det finns en far till barnen med i bilden eller inte. För många kvinnliga studenter som har barn är det nödvändigt att jobba vid sidan av studierna, ofta jobb i serviceyrken som kräver mycket kraft, fokus och energi.

Det här är inget enskilt familjeproblem, det vet vi, inte sant? Inför den åttonde mars, låt oss fundera över vad vi alla kan bidra med för att skapa utrymme, i tid och rum och ekonomi, för alla dessa unga kvinnor att läsa.

Eget rum

Män är bättre än kvinnor på att muta in egen tid. Att ta steget in i den egna ”grottan” är bara ännu ett tecken på detta, menar docenten i genusvetenskap Marie Nordberg.

När mannen går in i sin mansgrotta gör han också en resa tillbaka till pojkrummet hemma hos sin mamma och pappa, till en tid då han inte förväntades hjälpa till i hushållet och där hans egna intressen stod i centrum.

DN är en av de dagstidningar om ägnar tid och spaltutrymme åt att utforska  fenomenet ”manligt”. Medan Sydsvenskan tycks välja att fokusera på de mjukare områdena som kramar och närhet tittar DN på aspekten eget utrymme:

Drömmen om det egna rummet är långt ifrån ny. Hobbyrum med verktyg och hyvelbänk eller garage som inretts för att kunna meka med bilen har funnits långt före mansgrottan.

Är ni tillräckligt gamla för att minnas Pierre Isacssons lovsång från 1974?

.

.

Visst verkar det mysigt? Ja, mer än mysigt, ett eget rum där man kan dra sig undan från vardagens ständiga krav en stund. För att koppla av, vara sig själv för en stund, men också för att kunna fokusera, tänka och formulera sina tankar utan att bli avbruten eller avbryta sig själv för att något pockar på uppmärksamhet.

Virginia Woolf förklarade redan 1929 i sin essä A Room of One’s Own hur viktigt just detta med eget utrymme är. Essän är en sammaställning av två föreläsningar hon bads hålla på temat kvinnor och fiktion. I stället för att prata om kvinnliga författare och kvinnliga poeter, fokusera på hur kvinnor framställs i litteraturen, eller kvinnors förhållande till fiktion valde hon att fokusera på kvinnors möjlighet att skapa poesi och litteratur. Hennes slutsats är helt prosaiskt:

it is necessary to have five hundred a year and a room with a lock on the door if you are to write fiction or poetry

Femhundra pund var, år 1929, en icke föraktlig summa och skänkte både trygghet och frihet, på samma sätt som ett rum med ett lås på dörren, där man kan sitta i fred med sina tankar, där man kan lämna sina papper på bordet och sina böcker uppslagna utan att någon kommer och bläddrar i dem, röjer undan på bordet för att själv använda det eller kommenterar surt på att man bara sitter utan att göra någon nytta – det påminner i hög grad om den ”mansgrotta” som beskrivs i DN, gör det inte?

Medan Nordberg nöjer sig med att konstatera att män är duktigare på att muta in egen tid förklarar Woolf helt frankt att om kvinnor inser att det inte finns någon arm att luta sig mot, då kommer möjligheten att öppna sig:

 if we face the fact, for it is a fact, that there is no arm to cling to, but that we go alone and that our relation is to the world of reality and not only to the world of men and women, then the opportunity will come

Jag har svårt att se att män mutar in sin tid och sin plats, bygger sig mansgrottor, matar metatabletter i sina ångmaskiner, kramas och bondar bromantiskt skulle vara kvinnofällan Stefan Ingvarsson varnar för i Sydsvenskans artikel, lika svårt som att se hur kvinnor som hanterar motorsågar, byter tändstift, spelar poker eller diskuterar manlighet hotar mäns plats i samhället. Jag tror snarare fällan består i att så många kvinnor avstår från att muta in sin, och avstår från att ta plats om ingen bjuder dem en arm att luta sig mot. Väntar man för länge blir liksom ingen plats kvar att ta.

Mats funderar också kring artiklarna.

Korta historier

Vi har läst fyra korta historier, i tur och ordning författade av Conrad, Green, Wilde och i dag Woolf, i klassrummet de senaste veckorna. Alla uppskattade inte alla historier, men jag tror att de flesta fann åtminstone en de uppskattade, och alla har fått en glimt av hur dessa fyra författare använder språket, hur de berättar, hur olika deras texter och berättarstilar är.

Och så den stora frågan: vad har de gemensamt, dessa fyra korta historier? Det började bra, många gemensamma teman, många gemensamma drag i de tre första. Den fjärde, av fantastiska Virginia Woolf, ställde många teorier på huvudet, men öppnade nya perspektiv också, miljön, berättarstilen, karaktäristiken, perspektivet, där finns många aspekter utöver handlingen att beakta.

Och det häftigaste med den här övningen är att hur många aspekter jag själv hittar, och hur många gånger jag än läst berättelserna, så finns där alltid minst en aspekt, ibland rent utav en aspekt av en aspekt, jag ännu inte sett, men som är helt uppenbar när någon pekar ut den för mig.