SJ söderut

Solen sänker sig mot den östgötska horisonten, och vi rullar hemåt igen. Antingen har jag tappat bort mina hörlurar, i vilket fall jag blir förtvivlad, eller så glömde jag dem faktiskt hemma. Jag hoppas det. Jag saknar dem. Äppelätande är en väldigt högljudd aktivitet ibland, och i ett såpass begränsat utrymme som en tågsalong faktiskt innebär kan det blir väldigt tydligt. Det gäller chips också, för övrigt.

Claes Schmidt/Sara Lund avslutningstalade. Underhållande, drastisk, fruktansvärt fort, interagerande och reflektionsväckande. Det var intressant att höra kommentarerna efteråt, någon förklarade att det faktum att personens barn kommit ut som homosexuell gjorde att personen nu har kontakt med ‘sådana’ och hade upptäckt att de ju är helt vanliga människor. Någon annan tyckte det var helt fantastiskt att en person som jobbar som marknadschef på ett sånt manligt ställe som ett slakteri kan vara så öppen, och utbrast i ett förklarat ‘ahaaaaa’ när någon annan förklarade att det rör sig om en restaurang.

På det hela taget en synnerligen givande och rolig konferens, men min stackars överstimulerade hjärna skriker efter ro. Befinner ni er på tåget och funderar på varför det luktar rök så vet ni nu – det är min överhettade hjärna.

Konferens dag 2

Stämningen är lite avslagen idag. Det beror förmodligen på flera saker, jag gissar att många är trötta efter igår, man har sett alla montrarna i utställningen, och så ligger solen rakt på och gör att det är väldigt varmt härinne. Föredragen är fortsatt intressanta, härnäst är det reformerna inom vuxenutbildningen som står på programmet, men mingellustan har avtagit. Kanske kommer den sig efter lunch?

.

.

uppdaterar: Amelie von Zweigbergk är en charmerande, underhållande talare som har förmågan att låta så personlig att den dammigaste statistik blir spännande.

och det blev afton

Jag har tillbringat en intensiv, väldigt givande och väldigt rolig dag på konferens. Mitt huvud är precis fyllt, och jag behöver ägna en stund åt att sortera intryck.

Hotellet liknar ett dockhus, inte den Ibsenska sorten, utan den söta gulliga pyntade sorten, ett sånt man tror bara finns i veckotidningreportage.

Inspirerad av omgivningen tänker jag bli helt fullständigt ytlig ett litet ögonblick: Folkbildningsministern är tveklöst snyggast i regeringen. Det är inte relevant, och gör ingen som helst skillnad för min uppfattning om henne som minister, men det är ett faktum. Hon traskar dessutom omkring på decimeterhöga klackar som vore det ett par Converse. Jag är imponerad!