Morricas internationella kvinnodagen-tradition #8mars

Denna dag, den dag som en och annan i denna priviligierade del av världen där det språk jag skriver på förstås och talas av många trevar lite kring. Är det en slags morsdag fast för alla kvinnor, då blommor och tårta är anbefallt? Är det en kampdag för en kamp som var relevant för flera generationer sen, för en strid som egentligen gått för långt nu? Är det den dagen på året då vi ska lyfta och prata om de kvinnor som faktiskt gjort något betydelsefullt i samhället eller historien? Ty de finns ju, och de behöver lyftas fram ibland lite sådär i alla fall.

Ja, jag raljerar, såklart. Det är svårt att låta bli, denna tafflighet och okunskapen som ligger bakom den är så uppenbar att det är mig övermäktigt att hålla masken full ut. Så i stället för att riskera att spinna ner i respektlöshet låter jag, som traditionen bjuder, fantasiska Isabel Allende, en av mina absoluta favoritförfattare, tala:

 

Annonser

Vad skriver du i dag?

Skriv

Vad som än händer: Skriv!
Om orden lämnar dig
som flyttfåglar på väg mot ett annat land
Skriv!
Skriv om orden som lämnar dig!

Om orden fattar eld
Skriv med det brinnande språket!
Om mörkret rusar in i din kropp
Skriv om ljuset som väntar därute!

Tiden är sekundsnabb
i gräset som växer om natten
Också detta ögonblick
bär på sina fjärilsvingar
historiens oändliga tyngd
och din egen

Skriv!

Peter Curmans dikt sätter ord på det jag vill säga i kväll. Skriv – skriv ner dagens tankar. I morgon är de glömda, men papperet minns. Tankar på pränt ger oss ett annat perspektiv på det tänkta, ger oss möjlighet att upptäcka mönster, tankeloopar, tankehopp som annars går oss förbi, i våra egna huvuden.

Skriv.

Mors dag i dag

och reklammakare, än en gång har ni fel. Jag önskar mig inte blommor, inte tårta, inte smycken eller choklad.

Jag önskar mig i all ödmjukhet en värld.

En värld där mina barn och barnbarn, där alla mödrars barn och barnbarn, kan leva i frihet, kärlek, och trygghet. En värld där bildning, kultur, berättelser, skönhet, kunskap, långsiktighet, respekt, nyfikenhet, generositet och omtanke spelar huvudrollerna. I dag röstar vi här i EU och jag önskar, hoppas och tror att vi alla röstat och röstar klokt, med hjärta och hjärna.

Det är allt.

Nej, jag ångrar inget


Jag kan inte franska, så jag vet inte hur god översättningen är, men känslan tycks mig vara ungefär densamma

Non, je ne regrette rien

Non, rien de rien
Non, je ne regrette rien
Ni le bien qu’on m’a fait
Ni le mal; tout ça m’est bien égal !

Non, rien de rien
Non, je ne regrette rien
C’est payé, balayé, oublié
Je me fous du passé !

Avec mes souvenirs
J’ai allumé le feu
Mes chagrins, mes plaisirs
Je n’ai plus besoin d’eux !

Balayées les amours
Et tous leurs trémolos
Balayés pour toujours
Je repars à zéro

Non, rien de rien
Non, je ne regrette rien
Ni le bien qu’on m’a fait
Ni le mal; tout ça m’est bien égal !

Non, rien de rien
Non, je ne regrette rien
Car ma vie, car mes joies
Aujourd’hui, ça commence avec toi

 

No, Nothing at all

No, nothing at all
No I regret nothing ( I don’t feel sorry)
Not the good things people have done for me
Nor the bad, it’s all the same for me

No, nothing at all
No I regret nothing
It’s paid for, wiped away, forgotten
I don’t care about the past

With all my memories
I lit up the fire
My troubles, my pleasures
I don’t need them anymore

Broomed away my love stories
And their troubles
Broomed away for good
I’ll start again from zero

No, nothing at all
No I regret nothing
Not the good things people have done for me
Nor the bad, it’s all the same for me

No, nothing at all
No, I regret nothing
Because my life, my joys
Today they begin with you

 

Chokladbit

Jag återberättade för ett drygt ett år sedan en lumparhistoria så klok och vis att den förtjänar att lyftas och spridas igen. Jag återger den inte i närheten av hur väl han själv berättade den, men läs den ändå, det är den värd. Poängen i historien är att även en mycket liten omtänksamhet kan ha stor betydelse för en människa. Ett enkelt ”godmorgon” i förbifarten, ett leende, någon som håller upp dörren fast man är flera meter ifrån kan vända en dag från rätt eländig till helt ok.

Det kostar nästan ingen uppoffring alls att dela med sig av sin choklad, men det kan göra all skillnad i världen för den som får smaka.

.

Chokladbit

Jag fick en chokladbit. Från ett oväntat håll, ända från England, och jag är rätt säker på att den som gav den inte förutsåg hur stor betydelse den skulle ha. Men den var fantastisk. Den gav mig energi, lust och glädje, det ganska tunga moln som hängt ovanför mitt huvud lyfte en bit, och det snöblandade slaskregnet övergick i ett uppfriskande dis.

Tack, kära du!

Visdom och choklad

Jag skulle vilja återberätta en lumparhistoria en klok ung man berättade för mig en gång när han var elev hos oss. Den innehåller mycket visdom, och jag beklagar att jag berättar den så mycket sämre än han gjorde. Läs den ändå, den är värd det.

Den unge mannen var befälselev och hade ansvaret för en grupp lika unga män. Historien utspelar sig under en lång övning ute i skogen, långt ifrån torra sängar, affärer och andra bekvämligheter, om jag minns rätt flera dagar lång.

I sina respektive utrustningar hade de bland annat fått med sig varsin chokladkaka. De flesta åt upp sina chokladkakor i början av övningen, men den unge mannen sparade sin, och gömde den väl i sin packning.

Den sista dagen av övningen var alla trötta, det var kallt, kläderna var fuktiga, alla frös, hade ont här och där, och förväntades som avslutning gå långt och länge för att ta sig tillbaka till civilisationen, varma duschar, torra kläder och vila. Humöret och orken låg långt under nollstrecket.

Och då plockade den unge mannen fram sin chokladkaka. Han bröt den i små bitar och delade ut till alla i sin grupp. Ingen fick jättemycket, men alla fick en liten bit. Alla tinade upp, humöret steg, energin ökad och rätt som det var tycktes inte ens den långa jobbiga marschen hem lika lång.

Poängen med historien är att något till synes litet och obetydligt, som en liten bit lätt fuktig chokladkaka i en kall skog, kan göra stor skillnad. I skolvardagen kan den lilla chokladbitens motsvarighet vara ett vänligt ‘godmorgon’, ett leende, en inbjudan om att slå sig ner vid samma bord i matsalen eller en utlånad penna.

Det är väldigt klokt, och jag är mycket tacksam att han delade historien med oss.