Vardagskunskaper och vidare

I en artikel i Sydsvenskan lyfts än en gång argumentet att den undervisning som erbjuds i skolan har allt för liten anknytning till elevernas vardagstillvaro för att ha full relevans

Problemet är att eleverna ofta känner att de traditionella texterna inte har med deras verklighet att göra. De kan inte se något samband mellan undervisningen och sitt vardagsliv. Enligt Skolinspektionen leder det till att eleverna inte förstår varför de ska läsa texterna och därmed försämras motivationen och läsförståelsen.
Dessutom får eleverna inte någon undervisning i hur de ska hantera den information har tillgång till på internet. Det gör att de kan få svårt att tolka, kritiskt granska och värdera olika källor och budskap i sin vardag.

Artikeln handlar om läsförståelse och läsvanor, och det nämns bland annat att ett delproblem är hur man läser – det är till exempel skillnad på att läsa digitala texter och papperstexter. Inte bara formatet skiljer, där texten på papper är statisk och direkt överblickbar då den inte erbjuder mer än just det som finns på papperet låter sig den digtala texten både anpassas i storlek och nyans efter läsarens behov och önskemål, är enkelt sökbar, och ger dessutom ofta möjlighet att slå upp ord och uttryck direkt, med ett enkelt klick, utan att behöva avbryta läsningen för att bläddra i en uppslagsbok.

So far so good. Olika sorters läsning kräver olika lästeknik, och att de unga människor som är elever i skolan i dag har annan lästeknisk bakgrund än vi hade är inte konstigare än att vår lästekniska bakgrund skiljer sig från våra egna lärares. TVn, som i dag är en sjävklarhet i de flestas tillvaro, gjorde t ex stor skillnad. I dag är det digitala media som påverkar skillnaden. Vad som kommer i morgon kan vi bara spekulera kring, men jag skulle inte bli det minsta förvånad om det suckas kring hur elevers läsförmåga försämras eftersom de knappt kan hantera läsplattorna längre, de använder ju bara sina moderna mojänger och har svårt att se vilken relevans det har i deras vardagsliv att tvingas hålla på med de där klumpiga gamla verktygen.

Men tekniken är inte det enda problemet när det gäller elevers läsande. Artikeln beskriver också hur eleverna upplever att texterna de ges saknar sammanhang och kontext, de har svårt att se hur det de förväntas läsa har koppling till deras egen vardagsverklighet.

Detta är ju egentligen två olika frågor, men de går in i varandra. De handlar om kontext, och hänger intimt ihop med problemet med stängda klassrumsdörrar. Det är absolut nödvändigt med tämligen hämningslöst samarbete mellan lärare, över ämnesgränser och stadiegränser, kommungränser, nationsgränser och alla andra mer eller mindre konstruerade gränser för att ge eleverna det sammanhang och den kontext i vilken texterna de läser blir meningsfulla. Var skrevs de? När skrevs det? Hur ser det ut på den platsen? Hur levde människorna på den platsen vid det tillfälle när texten skrevs? Hur levde textförfattaren? Hur levde den tänka läsaren? Hur levde övriga? Hur såg den politiska situationen ut, där och då? Var i den litterära traditionen hör texten hemma? Hur anknyter den till tidigare texter, och hur anknyter senare texter till texten i fråga?

Har eleven nytta av detta i sin vardag? Är det relevant för den verklighet i vilken eleven lever utanför skolan? Det kan. vid en hastig blick, tyckas som att svaret på detta är nej, men då bör man titta en gång till. Ty eleven existerar inte i ett vacuum. Tvärtom – eleven lever i ett sammanhang, och detta sammanhang är många gånger större än den vardag eleven som fjorton eller sjuttonåring förmår se och omfatta med sina dåvarande erfarenheter. Men skolan skall inte förbereda eleven för en existens som evig fjortonåring – skolan skall ge eleven möjlighet att som tjugofemåring, som trettioåttaåring, som femtiosexåring kunna fortsätta vidga sina horisonter. För att göra detta möjligt behöver man få veta hur saker ser ut och fungerar, sett ut och fungerat och kan komma att se ut och fungera, långt utanför den vardag där man själv befinner sig.

Skolans uppgift är inte att begränsa eleverna till en evig tillvaro i den vardag där de växer upp. Skolans uppgift är att visa att det finns en värld där utanför också, så att eleverna själva kan avgöra om de vill stanna där de är, eller finna sin plats i tillvaron någon annanstans, i ett sammanhang där de kan känna sig hemma och leva ett givande liv.

Argumentet om vardagsanknytning är försåtligt. Det låter rejält och påtagligt, konkret och relevant, men det inrymmer ett mått av begränsning vi bör vara uppmärksamma på.

Ett inlägg till om lärarlöner

 lärare är inget drömyrke för dagens unga.

Bara tre av tio är över huvudtaget intresserade av yrket, enligt en undersökning från Lärarförbundet.

– Lönen påverkar. Det är inte det enda som avgör. Men det betyder definitivt en hel del och det är

kommunernas ansvar nu, säger utbildningsminister Jan Björklund (FP) […]

Enligt honom måste det till en ändring.

– Det är klart att alla yrkesgrupper vill ha högre lön. Men det som skiljer är ju nu att det är så uppenbart att läraryrket har för låg attraktionskraft och de låga lönerna är en del av problemet.

Aftonbladets artikel om lärarlönerna väcker liv i diskussionen om lärares löner igen. Lärare har stort ansvar, lärare har investerat både tid och pengar i en lång utbildning (lika lång som ingenjörer, argumenteras ofta), lärare har, trots sommarlovet, rätt ruttna arbetstider och i många av de kommunala skolorna rätt ruttna arbetsmiljöer också. Det är inte bara eleverna som lider när klassrummen är fula, och långt ifrån alla lärare har hyggliga arbetsplatser i sina arbetsrum (alla har inte arbetsrum heller) .

Det har inte alltid varit så, understryker Aftonbladet. På 60-talet, när de flesta lärare var statstjänstemän i stället för kommunalarbetare som idag, såg det annorlunda ut:

I slutet av 1960-talet tyckte riksdagsledamöterna att de skulle sätta sitt arvode efter adjunktens.

Det vill säga den nuvarande gymnasielärarens.

Men i dag har riksdagsmannen Andreas Carlson (KD), 24, ett grundarvode på 56 000 kronor före skatt.

Dubbelt så mycket om man jämför med merparten av lärarna som jobbar i grundskolan eller på gymnasiet.

– Det viktigaste är att fokusera på att lärarna får upp sin lön. Det är bra att ni uppmärksammar det här, säger Andreas Carlson.

Ja, det låter ju bra, visst gör det? Frågan är bara – vem ska betala? Skolornas huvudmän och lärarnas arbetsgivare är i de flesta fall kommunerna. Redan idag, med den beskedliga lärarlönenivån som råder, är skolan en av de tyngsta utgiftsposterna i de flesta kommuners budget. Är det sannolikt att de, utan vidare, går med att ytterligare öka på denna? Jag är skeptiskt, och Ekonomistas förklarade för knappt ett halvår sedan hur det kan komma sig att det är osannolikt att kommunerna kommer att höja lärarlönerna till något som ens ligger i närheten av de nivåer som nämns i debatten.

Ja, lärare har uselt betalt, men det beror inte på att det ligger högar med guld och bara väntar på att fördelas. Lärarlönerna måste höjas, innan de duktiga lärarna får tummen ur och upptäcker att även de faktiskt kan finna bättre betalda jobb i andra länder, även inom EU, och överger det sjunkande skeppet; men frågan måste besvaras – VEM SKA BETALA?

Pengar

I DN skriver Eva-Lis Sirén, Lärarförbundets ordförande, tillsammans med Anders Knape, ordförande SKL, om den enkät de låtit göra där drygt 800 svenska grundskollärare uttryckt sina tankar och åsikter om vad som är viktigt för att förbättra elevernas resultat. Dessa 800 lärare lyfter fram lärarskicklighet och engagemang som viktiga aspekter, de lyfter också mindre klasser alternativt högre lärartäthet, möjligheter till fortbildning och utveckling inom professionen för lärare och mer fokus på elevers kunskapsutveckling och målen därför. Vem som faktiskt är huvudman ser man som mindre intressant.

Och de har de ju rätt i.

Svenska skolor behöver definitivt allt detta, och mer därtill.

Och det är inte gratis.

Skolan är redan idag en av de riktig tunga posterna i budgeten hos kommunerna i landet, och många rektorer kämpar mot sparkrav och begränsningar.

I SvD skriver Metta Fjelkner, ordförande Lärarnas riksförbund, mer rakt på sak:

Skolans finansiering måste vara säker oavsett konjunktur, likvärdigheten måste förbättras och resursfördelningen till fristående skolor ska ske på samma villkor som till kommunala. För att alla elever ska kunna få en likvärdig utbildning krävs att skolans resurser i betydligt högre utsträckning än i dag styrs utifrån elevernas behov.

Så, den brinnande frågan: hur finansieras detta? Varifrån kommer pengarna? Förväntas kommunerna höja skatterna? Kommer de att göra det? Kommer pengar att tas från höginkomstkommuner och överföras till låginkomstkommuner för att utjämna skillnader? Kommer staten att tillföra ögonmärkta pengar, och hur kommer man i så fall att försäkra sig om att inte kommunerna då raskt minskar på den del de själva betalar?

Det skulle jag gärna vilja veta mer om, faktiskt. Visioner är viktiga, utan visioner stannar man för alltid på samma fläck, men för att konkretisera visionerna behövs pengar.

Vem betalar?

Relevans

Den nya skollagen har orsakat ett uppsving i diskussionen kring skolans vardag och verklighet. Det diskuteras mål och mening, metod och innehåll. Då och då tassas det på försiktiga tår kring den heta gröt som är finansieringen, även om ingen riktigt vågar ta i det fatet ännu. Problemet med bristande motivation tas också upp då och då, både elevers bristande motivation, politikers bristande motivation och, i viskningar så försiktiga att de nästan är andetag, det har till och med antytts att det kan finnas bristande motivation för att gå in i det nya hos en och annan lärare runt om i landet.

Och det är kring detta, bristande motivation hos framför allt elever, jag funderar just nu. Få människor, unga som gamla, är omotiverade sådär i största allmänhet, tvärtom. De sprudlar ofta av entusiasm för ett eller annat, diskuterar med liv och lust och är villiga att lägga mycket tid och kraft på både det ena och det andra. Vilka dessa saker om väcker entusiasm är individuellt, men en sak har de gemensamt – de upplevs som relevanta för individen.

Och där tappar skolan ofta. Om lektioner inte upplevs som relevanta, hur ska eleven kunna känna entusiasm eller ens motivation? Det kan ha med innehållet att göra, med formen, med målen, med miljön, med materialet, med nivån, med läraren, men i de flesta fall är det en kombination av flera aspekter.

Ibland försöker man göra lektionerna mer relevanta genom att försöka anknyta till elevens vardag. Jag är rätt skeptisk till konceptet, åtminstone när man har tagit sig förbi det absoluta nybörjarstadiet. Vardagen har fördelen att vara välkänd, visst har den det, och det finns trygghet i det välkända. Men den har den betydande nackdelen att den begränsar, både elevens horisont och lärarens möjlighet att erbjuda den variation som behövs för att behålla relevansen. Om skolans syfte är att konservera strukturerna i samhället bör vi hålla oss till konceptet vardagsanknytning, men om vårt syfte är att ge eleverna vingar och visa dem världen behövs det mer än så.

Detta behöver vi prata om, tänka kring och göra något åt, och det börjar bli brått.

Rösta på oss för att de andra är sämre

Expressen berättar om debatten mellan Östros och Borg:

Rivalerna om finansministerjobbet drabbade samman i riksdagens sista debatt före valet

uttrycker man sig, och ger ett litet ögonblick åtminstone mig ett hopp om att kanske kanske ändå har man passat på tillfället att berätta varför just den egna ekonomiska politiken är så föredömlig för landet. Men, enligt Expressen, så gick det inte till. Ännu en gång handlade det mer om att anklaga, döma ut och gå till hård attack mot motståndarna.

Jag vet inte, det är kanske bara jag som är kinkig, men jag börjar bli lite trött på en valretorik så går ut på att ‘rösta på oss, inte för att vi är särskilt bra (det kanske vi är, men det tänker vi inte stå här och berätta om i så fall) utan för att motståndarna är mycket sämre, låt mig berätta för dig, du okunnige lille medborgare, om våra motståndares politik’

Vi har sett och hört vad som hänt i landet under den senaste regeringsperioden. Vi vet att det blev lågkonjunktur, och att många blev tagna på sängen av den. Vi vet att Alliansen satsat på sina kärnväljare med sina skattepolitiska åtgärder. Vi vet det. Vi var med. Vi har sett hur sjukskrivna och arbetslösa drabbats, och vi har sett vad som händer med klyftorna i samhället. Orera inte om det, utan om hur ni planerar att styra landet. Ge mig era visioner och mål! Berätta för mig om hur samhället kommer att se ut om ett år, om fem år, om tio år om ni kommer till/får behålla makten, och berätta hur ni tänkt ta oss dit.

Och det gäller alla, oavsett partifärg eller logga, det eviga tjatet om hur förfärliga motståndarna är ger mig bara en unken känsla av försök att dölja sina egna tillkortakommanden. Demokrati är alltför viktigt för att slarvas bort på det här viset, skärp er nu.

Ok?

Hej vad det går!

I söndags dök en liten tanke upp i mitt huvud. När jag tittade närmare på den visade det sig att den inte alls var så liten, tvärtom – det var en isbergstanke! På ytan såg den liten och lätthanterlig ut, men det var bedrägligt. Den är vacker att se på:

men eftersom jag inte är alldeles säker på att jag kan hantera allt det som finns under ytan alldeles själv berättade jag om den för en klok människa. Sen väntade jag på att den kloka människan skulle hinna kolla sin mail och tycka klokt om mitt isberg.

Men, visade det sig, det verkar som om plasket när glaciären födde mitt isberg har hörts av fler. Döm om min förvåning när rätt som det var en annan människa, lika klok, dök upp och frågade mig om isberget. Jag berättade, och människan tyckte också att det är ett vackert isberg. Det gör mig glad.

Nu går jag och väntar på att den kloka människan jag mailade ska öppna sin mail och också tycka något om mitt isberg.