Mattespråk

Jag har funnit mig i allt fler sammanhang det senaste året där språkets betydelse i matematiken faktiskt på allvar talats om. Det är uppfriskande att höra pedagoger diskutera, innerligt och på allvar, huruvida det verkligen gör matematiken lättare för inlärare att använda ett tillrättalagt språk där begrepp som ‘addera’ och ‘dividera’ ersätts med ‘plussa’ och ‘dela’, eller om det snarare sätter en yttre gräns för inlärarens matematiska utveckling, en gräns hen blir tvungen lägga massor av energi på att lära om för att kunna passera. Det är glädjande att tillsammans reflektera över vilka fällor som kan döljas i en illa formulerad fråga. Det är enormt utvecklande att tillsammans tänka igenom vanliga metaforer vi använder för att konkretisera abstrakta moment, och hur vi kan formulera oss tydligare.

I går pratade vi t ex om den vanliga bilden av en termometer som illustration av negativa tal, och vi reflekterade bland annat över skillnaden mellan att säga:

Tänk dig en termometer, där de röda siffrorna är plus och de blå är minus

och att säga:

Negativa tal används till exempel för att ange temperaturer som är lägre än noll. På analoga termometrar illustreras detta ofta med olika färg: röda siffror för plusgrader, som anges med positiva tal, och blå för minusgrader, som anges med negativa tal.

Det kan tyckas som att det är ungefär samma sak, och framförallt som att den första borde vara enklare, men är det inte en bedräglig förenkling?

Bilden termometer är ännu användbar och tydlig, även om allt fler bara möter digitala termometrar (vilket är en förvirring för sig), men skillnaden mellan att konkretisera och samtidigt simplifiera språket, och att konkretisera genom att exemplifiera ett användningsområde och samtidigt ge inläraren stöttning i användandet och förståelsen av de korrekta uttrycken, med allt vad det innebär av ledtrådar och nycklar till matematiskt tänkande har betydelse.

Hur tänker ni i frågan om språkets betydelse i matematiken?

Media, medier, medior

Vi kommer att diskutera sociala media i #skolchatt om en knapp timme. Någon skrev till mig och frågade varför jag valt singular-formen när jag gjort reklam för evenemanget, det finns ju flera olika sociala medior [sic].  När jag förklarade att singularformen faktiskt är medium, medan media är pluralformen (den försvenskade formen ”medier” används också, medan ”medior” i detta sammanhang var en ny bekantskap för mig) blev svaret att visst kunde jag få ha flera media om jag vill, men det borde framgå att det finns flera.

Vilket ju var min avsikt med att använda pluralformen.

Jag misstänker att h*n, sannolikt av omtanke om mig så jag skulle slippa se dum ut, slagit upp ordet ‘media’, men olyckligt råkat snubbla över det lite gammalmodiga begreppet media (med pluralformen ”medior) i betydelsen klusil och inte riktigt förstått att det rör sig om två skilda begrepp.

Det här med att slå upp saker och ting är något man behöver öva sig på, i synnerhet i ett samhälle där vi, som man ofta säger, har all världens information vid våra fingertoppar. Det underlättar en hel del att ha en del bakgrundskunskap så att man kan ha en uppfattning kring hur sannolikt det är att den information man hittar faktiskt är den information man söker. Det behövs också en viss förståelse kring hur uppslagsverk är uppbyggda, hur informationen presenteras och prioriteras i olika sammanhang. Att sålla fram just de fakta man är ute efter ur en lång artikel blir lättare om man har erfarenhet av att leta i långa artiklar.

Fast det vet vi ju redan, eller hur?