Ett par mycket korta rader till dig, unga människa

som mår dåligt, som söker sätt att döva smärtan, som skär dig, som gråter i smyg, som drar dig undan för att skydda din själ, som dignar under de krav och förväntningar samhället vräker över dig.

Du, unga människa, har inget att skämmas för. Du behöver inte dölja något. Du behöver inte skydda vuxenvärlden. Vuxenvärlden ska skydda dig.

Berätta för mamma eller pappa, berätta för lärare, berätta för världen. Om personen du berättar för inte lyssnar och hjälper dig, berätta för en till, och en till, och en till. Det är vårt förbannade ansvar att lyssna, att ta din smärta på våra axlar och lätta din börda. Vi är vuxna. Det är på oss ansvaret för att balansera världen igen vilar.

Du, unga människa, är bra som du är.

*kram*