Varför folkhögskola?

Jag får den frågan ibland – varför jobbar du för folkhögskolan?

Svaret är helt enkelt: för att jag är övertygad om att kunskap och utbildning är det som kommer att avgöra hur framtiden ser ut. Och för att jag anser att alla förtjänar en chans till. Alla förtjänar en möjlighet att omdefiniera sig, att erövra de kunskaper man av olika anledningar inte haft möjlighet att erövra tidigare i livet. Att formalisera de kunskaper man har men inte har de i dagens samhälle så viktiga papperen på.

Även om man råkat bli vuxen på vägen

Det finns många olika former av vuxenutbildning, och det finns många olika folkhögskolor, av många olika modeller och med många olika förutsättningar, och trots att det finns utrymme för förbättringar inom systemet (inom vilket system gör det inte det?) så är det, såvitt jag kan se, ett system som faktiskt innehåller förutsättningen för just den där andra chansen för så många.

Därför folkhögskola. För att fler ska få möjlighet att ta den där andra chansen.

Fridolin, folkhögskola och Almedalen

Folkhögskollärare Gustav Fridolin presenterar tillsammans med språkrörskollegan Åsa Romson ett förslag om att unga arbetslösa skall ges möjlighet att studera och ta den gymnasieexamen som öppnar många viktiga dörrar i dagens samhälle. På DN debatt beskriver de hur den samhälleliga kostnaden för ungdomar som av olika orsaker hoppat av gymnasiet i förtid ligger på 6 miljarder kronor per år och årskurs. Det är stora summor. Därför, skriver de, skulle en satsning på vuxenutbildning vara ren vinst för samhället:

I varje barns uppväxt investerar vi tillsammans flera miljoner. Mer än hälften av pengarna läggs på barnets utbildning, från förskola till gymnasium. Det är en investering som grundar sig i övertygelsen att ett gott samhälle ska ge alla människor en bra start i livet och goda förutsättningar att utvecklas. Det är också en samhällsinvestering som på det hela taget är lönsam. Människor som får utbildning är med och utvecklar Sverige, de har verktygen att finna nya lösningar på framtidens utmaningar och kan bidra med nya erfarenheter i samhällsbygget. Men trots att samhället investerar så mycket i utbildning så lämnar var fjärde person tonåren utan gymnasieexamen. Så har det sett ut under senaste tio åren, över olika regeringar och utbildningsreformer. Det är ett gemensamt politiskt misslyckande och ansvar […]

Vi föreslår att arbetslösa unga mellan 20–24 år, som saknar fullgod gymnasieutbildning, ska ha möjlighet att under maximalt ett år få del av studiemedel utan återbetalningskrav när de läser in gymnasiet på folkhögskola eller komvux. Stödet ska riktas till dem som har det största behovet och fungera som en extra knuff över tröskeln.

För att göra studierna möjliga vill vi öka antalet platser på folkhögskola och komvux. Folkhögskolan erbjuder en studiemiljö anpassad efter den enskilde individens behov som har visat sig vara en särskilt bra studieform för många unga som, av olika skäl, behöver en ny chans att få sin gymnasiekompetens. Även komvux är i behov av satsningar, inte minst sedan regeringen gjort stora nedskärningar som minskat såväl antal platser som lärartätheten.

Förslaget är inte okontroversiellt, jag anar t ex att många kommer att uppröras vid blotta tanken på studiestöd utan återbetalningskrav, och jag anar också att en och annan som befinner sig i desperata omständigheter kan hoppa på en sådan möjlighet enbart i akt och mening att ha försörjning under ett läsår.

Det innebär inte att förslaget är dumt, eller felaktigt. Det finns människor i desperata omständigheter som tar studielån av samma orsak idag. Vi kan avråda bäst vi vill, peka på långsiktiga konsekvenser och de kommer att göra det ändå, ty de upplever sig inte ha något val och den galgfrist studielånet innebär är den enda frist de kan se.

Förslaget är förankrat i den verklighet vi lever i idag, där många unga människor faller ur samhället när de faller ur gymnasiet. Det är en tragedi för individen, och ett slöseri för samhället, och orsakerna till fallen är lika många som antalet individer. Mobbning, droger, familjeförhållanden, tonårsdepressioner, relationer i klassen eller skolan, kriminalitet, datorspel, otillräckliga förkunskaper från grundskolan (trots tillräckliga betyg emellanåt), gravididet, satsning på idrotten, val av en gymnasieutbildning som inte alls var vad man trodde den skulle vara, personliga tragedier, listan kan bli hur lång som helst.

För en del räcker det föreslagna året för att komplettera, för andra behövs det mer tid, men det föreslagna året skulle kunna utgöra en livsavgörande start, oavsett om det skulle vara till hälften eller fullt ut utan återbetalningskrav. Förslaget ligger väl i linje med såväl arbetslinje som med tankarna i Bolognafördraget, ty med en komplett gymnasieutbildning ökar anställningsbarheten i hög grad, för att inte nämna kampen mot utanförskapet och vackra ord om livslångt lärande och att alla ska ges möjlighet att bidra till samhället, utifrån sina förutsättningar.

Det låter lovande, tycker jag, vad tycker ni?

 

Gita Sen

Ett litet smakprov på vad jag upplever här på konferensen A World Worth Living In (visst är det ett fullkomligt ljuvligt namn på en konferens?)

Nu – seminarier!

Planer för dagen

Jag är på väg hit för att delta i detta.

Visst låter det spännande?

14 -17 Juni 2011 genomförs konferensen ”En värld värd att leva” på Stadionmässan, Malmö, Sverige. ICAE:s världskonferens är betydelsefull då den för samman vuxenutbildare och studerande från hela världen vart fjärde år, och det är ett sätt att manifistera vikten av vuxenutbildning för byggandet av ett rättvist och hållbart samhälle.

och dessutom:

Tisdag den 14 juni kl.16.30-18.00 inleds Folkbildningsrådets nationella konferens. Folkbildningsminister Nyamko Sabuni talar om folkhälsa, hållbar utveckling och global rättvisa – folkbildningens roll och utmaningar. Hans Abrahamsson, docent i freds- och utvecklingsforskning vid Göteborgs universitet talat om välfärd, hållbar utveckling och rättvisa.

Twitterfeed här

 

Need to know- basis

Hur ska man veta vad man behöver veta och inte behöver veta om man inte vet något om saken?

Det ligger en hel del i det som sägs – man behöver veta mycket mer än det man behöver veta för att veta vad det egentligen är man vet, respektive inte vet. Att se till så att eleverna vet det de behöver veta för att veta vad de inte vet är vårt jobb i skolan. Om de lämnar skolan utan att veta vad de behöver veta för att veta vad de inte vet, och behöver veta, och hur de kan ta reda på det, behöver man fundera över hur de ska kunna få reda på detta.

Det har TCO gjort. Det blev såhär.