Föräldraskap

Att vara förälder är inget man blir en gång för alla och sen är man det. Det är en process i ständig förändring, barnen växer och utvecklas, och föräldrarollen med dem. De flesta inser rätt snabbt att det vore ju rent absurt att förhålla sig på samma sätt till sin åttaåring som man gjorde när telingen var två, eller till sin sextonåring som man gjorde till sin åttaåring.

Och så en dag är barnet inget barn längre. Man vänder sig om för att säga något till sin tonåring och möter en vuxen man eller kvinna. Och trots att man själv är likadan inombords som man var ögonblicket innan är relationen till personen man har framför sig för alltid förändrad. Inte försämrad, inte förbättrad, inte förminskad eller förlorad eller något sånt. Bara förändrad. En relation mellan två vuxna människor är inte densamma som en relation mellan ett barn och en vuxen.

Det är ett svårt steg att ta. I en blinkning förväntas man förändra sitt sätt att se individen, världen, dennes plats i världen, och dennes plats i världen i förhållande till sig själv.

Men det är ett absolut nödvändigt steg att ta, och jag tror att den relation man har framför sig färgas i hög grad av hur man tar detta steg.

Någon, jag har glömt vem och blir väldigt glad om någon påminner mig, sa en gång att den stora tragedin är att barn växer upp och slutar vara barn, men att föräldrar alltid förblir föräldrar.

(som alla andra regler har den såklart undantag, men generellt så tror jag det stämmer ganska bra)

Relationen finns kvar, och föräldrarna förblir viktiga. Men inte på samma sätt.

Och det kan vara läskigt.

Men så värt det!

Betygsdebatten

Det är inte alls konstigt att unga människor blir stressade över att få betyg, och inte ett dugg konstigt att de mår dåligt över dåliga betyg heller. Jag ser med både förfärade och ledsna ögon hur mycket känslor och känslomässiga värderingar vuxna lägger i betyg – det talas om hur ett icke godkänt betyg stigmatiserar, man talar om att ett icke godkänt är som att kasta eleven på sophögen, man vill inte ‘stämpla barnen i pannan med betyg’….

Allvarligt talat, hur ska unga människor kunna bli annat än stressade av något som vuxna lägger sån enorm känslomässig betydelse i? Hur ska de kunna känna annat än att ett icke godkänt gör dem värdelösa i de vuxnas ögon?

Jag föreslår att vi tar och tänker över vad vi säger, funderar över varför blotta tanken på betyg rör upp såna enorma känslomoln i oss och något lite också på vilka konsekvenser våra ordval får för våra barn.