Kamerorna var på

Expressen publicerar nu ett filmklipp från grälet mellan Olofsson och Wetterstrand. Man vet också att berätta att bråket fortsatt på partiernas hemsidor:

Centerpartiet presenterade tidigt på morgonen en rapport på sin hemsida där man hävdar att det saknas 8,2 miljoner ton koldioxid i de rödgrönas åtgärder för att få ner utsläppen. ”Klimatbluffen: åtgärder saknas för nio tiondelar av egna klimatlöftet”, lyder en rubrik i rapporten.

Ungefär samtidigt kom Miljöpartiet med en egen rapport där man gick till attack mot regeringens klimatarbete. Miljöpartiet hävdar i rapporten att det kommer att ta 195 år innan Sverige når EU:s klimatmål. Man skriver även att Sverige förra året trillade från 10 till 18 plats i en klimatrankning av världens länder.

Att miljön får en mer framträdande plats i debatten är utmärkt, att det sker på ett underhållande sätt som får folk att undra vad som kommer härnäst är inte dumt det heller.

När kamerorna stängts av

Expressen berättar om hur Wetterstrand och Olofsson efter kvällens direktsända debatt fortsatte den animerade diskussionen.

De bråkar om allt från Botniabanan till utsläppsmål. Jag har bevakat många debatter i Agenda, men jag har aldrig sett något liknande tidigare, sade Expressens politikreporter Karl-Johan Karlsson som befann sig på plats.

Så synd att ingen påpassligt lät kameran rulla, jag tror att det som ventilerades i den soffan skulle ha varit av stort intresse får många väljare.

att värdera ut

Det gäller det här med utvärderingar i skolan igen. Alla är inte helt glada åt konceptet, generellt eller i enstaka situationer. Skolor och högskolor protesterar när de upplever att de inte fått tillräckligt med tid att åtgärda de områden där de fått kritik innan åtgärder sätts in från högre ort.

Jag vill hävda att utvärderingar är ett viktigt verktyg i det pedagogiska arbetet – genom att utvärdera kommer man åt de aspekter som inte framgår på prov eller i samtal. Man får en generell bild av sitt eget arbete och en god möjlighet att förstärka det som fungerar och förändra det som gått fel.

Alla är inte för betyg heller, många är emot betyg. I Agenda upprepar Maria Wetterstrand gång efter gång att MP är helt emot betyg på sexåringar. Hon talar till känslorna hos tittaren när hon beskriver hur ‘sexåringar kommer till skolan med tindrande ögon och vill lära sig saker. De längar efter att få gå i skolan för att de tycker att det är kul! Och så ska de stämplas med ett betyg!’

Jag har lite svårt för den retoriska bilden med betyget som en stämpel. För mig låter det som om den som säger det hävdar att det betyg som sätts i sexan är det betyg eleven kommer att få i handen och ta med sig till gymnasiet, eller till universitet eller högskola för den som vill det. Betyget är en ögonblicksbild, ett slags stenografi som talar om hur elevens kunskapsnivå ser ut, just där och då, i förhållande till betygskriterierna i givet ämne. Den retoriska bilden talar också känslospråk, och antyder att betyget inte bara talar om kunskapsnivån, utan också säger något om eleven som person och kommer att forma elevens framtida personlighet.

Det är lite bekymmersamt. Jag är rädd att dessa känsloretoriker riskerar att göra mer skada än nytta, och med sina svulstiga ord laddar betygen med just dessa värderingar. Känsloretorik är ett oerhört effektivt verktyg i svensk politik, men jag vill ändå mana till viss försiktighet här, dagens barn och ungdomar är tillräckligt utsatta som det är.