Det gäller det här med utvärderingar i skolan igen. Alla är inte helt glada åt konceptet, generellt eller i enstaka situationer. Skolor och högskolor protesterar när de upplever att de inte fått tillräckligt med tid att åtgärda de områden där de fått kritik innan åtgärder sätts in från högre ort.
Jag vill hävda att utvärderingar är ett viktigt verktyg i det pedagogiska arbetet – genom att utvärdera kommer man åt de aspekter som inte framgår på prov eller i samtal. Man får en generell bild av sitt eget arbete och en god möjlighet att förstärka det som fungerar och förändra det som gått fel.
Alla är inte för betyg heller, många är emot betyg. I Agenda upprepar Maria Wetterstrand gång efter gång att MP är helt emot betyg på sexåringar. Hon talar till känslorna hos tittaren när hon beskriver hur ‘sexåringar kommer till skolan med tindrande ögon och vill lära sig saker. De längar efter att få gå i skolan för att de tycker att det är kul! Och så ska de stämplas med ett betyg!’
Jag har lite svårt för den retoriska bilden med betyget som en stämpel. För mig låter det som om den som säger det hävdar att det betyg som sätts i sexan är det betyg eleven kommer att få i handen och ta med sig till gymnasiet, eller till universitet eller högskola för den som vill det. Betyget är en ögonblicksbild, ett slags stenografi som talar om hur elevens kunskapsnivå ser ut, just där och då, i förhållande till betygskriterierna i givet ämne. Den retoriska bilden talar också känslospråk, och antyder att betyget inte bara talar om kunskapsnivån, utan också säger något om eleven som person och kommer att forma elevens framtida personlighet.
Det är lite bekymmersamt. Jag är rädd att dessa känsloretoriker riskerar att göra mer skada än nytta, och med sina svulstiga ord laddar betygen med just dessa värderingar. Känsloretorik är ett oerhört effektivt verktyg i svensk politik, men jag vill ändå mana till viss försiktighet här, dagens barn och ungdomar är tillräckligt utsatta som det är.
