Tiderna förändras

Jag läser i DN, två artiklar på samma tema.

Peter Wolodarski skriver om hur det svenska politiska landskapet förändras till något helt nytt, något vi inte upplevt tidigare här i Sverige. Inte bara under de senare åren, när vi sett socialdemokraterna sjunka som stenar i mätning efter mätning, utan på längre sikt och i mer generella drag:

Den viktigaste trenden sedan decennier är att väljarna blivit mer lättrörliga. Fler och fler byter parti mellan valen. Och allt färre är beredda att förknippa sig själva med en politisk rörelse.

Så sent som 1982 hade 60 procent av väljarna ett slags partiidentitet. Man inte bara röstade på S, M eller C utan såg sig själv som socialdemokrat, moderat eller centerpartist. Den andelen har sjunkit för varje val och landade år 2010 på 28 procent, alltså mer än en halvering. De interna spärrarna för att bryta ett gammalt röstmönster har lättat.

Det är de två statsvetarna Henrik Oscarsson och Sören Holmberg vid Göteborgs universitet som har sammanställt statistik från mitten av 1950-talet fram till idag och därigenom ger oss möjlighet att följa utvecklingen på längre sikt.

Statsvetarna i Göteborg presenterar ett rikt siffermaterial som avtecknar bilden av ett Sverige där förutsättningarna att driva politik skiftat.

Det är inte ett land där vi bryr oss mindre om samhällsfrågor än tidigare, vilket ibland görs gällande. Svensken år 2012 är till och med något mer intresserad av politik än svensken på 1960-talet, och misstron mot politiker som växte fram på 90-talet har gått tillbaka. Vi verkar åter lita på våra folkvalda.

Den stora förändringen är att vi inte längre är beredda att inordna oss i kollektiv som förr.

Klasstillhörighet och sysselsättning avslöjar inte politiska sympatier som tidigare […]

I de växande storstadsområdena är utblicken global och trendkänsligheten stor, och lockelsen att leva det urbana livet ökar. Antalet stockholmare har blivit en halv miljon fler sedan 1990; bara ökningen motsvarar det nuvarande invånarantalet i Västerbotten och Norrbotten tillsammans.

Folkrörelserna är inte borta, men de har ändrat karaktär. I ett samhälle där kommunikationen är ögonblicklig, där nätet och sociala media gör det möjligt att samordna sig på nästan ett ögonblicks varsel fyller inte traditionell möteskultur samman enande funktion längre, men mötet människor emellan är fortfarande av samma betydelse. Bara annorlunda. Våra nätverk omfattar inte bara människor i vårt närområde eller vårt arbete, de sträcker sig ut över världen.

På en annan plats i DN skriver Hans Rosling om just detta globala perspektiv:

Tiden ändrar det mesta. Det som hade hänt fram till för några årtionden sen fick vi lära oss i skolan. De snabba och plötsliga förändringarna förmedlar medierna. Men riktning, takt och mönster i de största förändringarna som gradvis men totalt omformar världen får vi varken i oss från läroböcker eller medier.

Den etablerade världsbilden är fortfarande ett ramverk byggt för att passa 1960-talets tudelade länder. I-länder med folk som på det hela taget var rika, friska, utbildade samt hade två barn per kvinna och befolkningar som slutat växa. U-länder med folk som var fattiga, sjuka, okunniga samt hade sex barn per kvinna och därför snabb befolkningstillväxt. Denna tudelade värld var så orättvis att Sverige och andra i-länder började ge utvecklingsbistånd till u-länderna för att folken där skulle få ett drägligare liv.

Men tiderna förändras, berättar Rosling:

Hjälp mig, snälla läsare, berätta för alla ni träffar att det numera till och med föds färre än 2,5 barn per kvinna i Bangladesh. Motsvarande siffra i de andra stora muslimska länderna är 3,5 i Pakistan, 2,6 i Indien, 2,1 i Indonesien och bara 1,7 barn per kvinna i Iran (lägre än i Sverige). Muslimer är som andra, när de blir friska och får det bättre så är de lika motiverade och bra som alla andra på att ta p-piller eller sätta på kondom.

[…] Endast 2 procent av svenskarna vet att antalet barn som föds per år i världen slutade öka redan 1990. Det finns nu 2 miljarder barn på jorden och antalet förväntas inte öka.

[…] Nu återstår att få slut på den absoluta fattigdomen bland de fattigaste 2 miljarderna av våra medmänniskor och att säkra tillgång till familjeplanering när de kommer ut ur fattigdomen.

Och för att göra detta behöver vi anpassa vårt biståndsarbete och vårt samarbete med omvärlden efter hur världen ser ut idag. Rosling avslutar artikeln i lösningsfokuserad och entusiastisk anda:

Lösningen är att sluta tala om i-länder och u-länder. Hälften av värdens befolkning bor nu i medelinkomstländer med mellan 1.000 och 10.000 dollar växelkurs per person i BNP. Dit kan biståndet avvecklas och samarbete i stället stödjas av Exportrådet och Svenska institutet. Biståndet bör snabbt fokuseras på de 2 miljarder som bor i låginkomstländer för att hjälpa de fattigaste att genomgå samma positiva utveckling som biståndet redan hjälpt de flesta att få del av. Vi får då en frisk, kunnig och stabil världsbefolkning som förhoppningsvis använder jordens resurser på ett varsamt sätt, väljer sina ledare, undviker krig samt köper svenska varor och tjänster (om vi klarar av att fortsätt producera nyttigheter som de vill ha).

Att världen förändras under våra fötter, mitt framför näsan på oss, överallt, samtidigt och hela tiden tas inte bara emot med entusiasm. Det är skrämmande att behöva inse att morgondagens frågor inte kommer att besvaras med dagens svar, men att dagens svar ändå är så viktiga att vi måste fortsätta söka efter dem eftersom de är det enda vi har att utgå ifrån när morgonen gryr.

.

Annonser