Pausmusik

Eftersom jag inte har tid att blogga just nu bjuder jag på lite pausmusik:

.

Lärares wow-faktor

I november skrev jag om läraryrkets status, den befann sig i centrum av skoldebatten just då och det mesta som diskuterades anknöts på ett eller annat vis till just den. Nu har den delen av debatten mattas, eller möjligen mättats, en aning, men jag tror den kommer igen. Såhär skrev jag då:

jag bekymrar mig lite över att det verkar finnas en uppfattning om att denna statushöjning kommer att ges av någon annan. Som en gåva, som en följd av höjda löner, som en följd av ändrad skolpolitik eller någon annan skiftning i en eller annan kulör.

Men är det verkligen så?

Vad är status?

Fundera på saken lite. Vilka människor har hög status? Vilka yrkesgrupper har hög status? Varför har de denna status? Vad innebär det?

Jo, att människor ser upp till dem, imponeras av dem, av deras prestationer, av deras utstrålning, av deras närvaro. Människor med hög status har helt enkelt hög wow-faktor.

I Aftonbladet skriver Anders Westgårdh om lärare idag, och han skriver om samma sak som jag skrev om då – lärares bristande wow-faktor.

Jag beundrar lärare. Men det är sällan jag blivit imponerad av dem.

Som pappa till tre barn har jag över femton år av samtida skola som grund för denna infama anklagelse. De två äldsta har passerat både grundskola och gymnasium, medan den minste ännu går i mellanstadiet. Deras samlade skolgång omfattar alltså över 60 terminer med lärarledd undervisning.

Jag har inte suttit med i skolbänken, såklart. Men om man adderar alla utvecklingssamtal, föräldramöten, stenciler, mejl, brev, läxböcker och barnens egna vittnesmål blir det ändå ett omfattande underlag.

Så jag vidhåller. Jag beundrar lärare men är inte särskilt imponerad av dem.

Det är inte ofta jag mött det som rimligen borde vara kärnan i yrkets kravspecifikation: det stora kunnandet, den pedagogiska berättarglädjen, den smittande entusiasmen. Det som gör en lärare imponerande, på samma sätt som en duktig snickare eller sjuksköterska eller kock kan vara imponerande.

Och jag kan inte påminna mig att jag tänkt: wow, vilken tur att just mitt barn fick just den läraren som verkar så fantastisk!

Hur höjer vi wow-faktorn bland lärarna? Ska vi snegla på ungdomarna, ta efter deras stil och språk, möta dem på deras egen planhalva?

Givetvis inte! Då, om inte förr, blir vi rent patetiska. Nej, vi måste vara oss själva, vuxna och tråkiga som vi är. Men vi måste, nu och inte sen, börja ta oss själva på allvar. Vi måste börja agera som om vi faktiskt trodde på att det vi gör är betydelsefullt, och visa i ord och handling att vi vet vad vi gör.

Och vi behöver ställa oss själva frågan Westgårdh ställer:

Men jag kan inte sluta fundera på kärnfrågan: varför blev dom lärare egentligen? För att dom brinner? Eller för att dom råkade komma in på utbildningen?