Fjortonde luckan i Morricas #adventskalender

Onlinespel är inget okontroversiellt ämne, och det finns många som med sitt förakt och sin okunskap lätt dolt talar om hur människor borde kunna låta bli att gömma sig bakom den där skärmen och umgås med sin familj under julen, denna gemenskapens och familjekänslans högtid.

Men jul är mer än mys vid granen, glögg och klappar. (Och låt oss vara uppriktiga, det finns en gräns för mycket mycket mys som är mysigt innan det blir tråkigt) Jul är för många det där tillfället när familjens förväntningar skall framstå som uppfyllda, oavsett om det gäller familjemedlemmars kärleksliv, genus, utbildningsinriktning, ekonomisk status etc. Jul är för många det där tillfället när vänner och bekanta mer eller mindre frivilligt och förtjust försvinner iväg till sina familjer, det mesta är stängt och ensamheten blir påtaglig.

Då är det skönt att gå in genom portalen till den värld där ljusen, lekarna, skratten, gemenskapen välkomnar. Där vännerna möts en stund, även om det sker på bekostnad av familjens krav och förväntningar.  Kan ni för ett ögonblick bortse från att portalen in ser ut som en datorskärm, tro?

en metafor

Trots legender som talar om att det skall vara genomförbart är man, efter otaliga försökt, på väg att ge upp hoppet. Bossarna är färggranna och ser bedrägligt vänliga ut, men de är där för att krossa dig.

Men vet ni vad – att klara Zul’Farrak med bara en tank <lvl60 och en healer <lvl 60 går. Det kräver en hel del planerande, mycket förberedelser, enorma mängder mana, ett ständigt balanserande på kanten till misslyckande och obrutet fokus från båda. Släpper man fokuset riskerar man båda karaktärernas liv, bryter man strategin mitt i är det kört, börjar den ena improvisera utan att kommunicera med den andra är det kört. Blir man för otålig och försöker ta sig fram för fort är det kört, öppnar man för många gravar på en gång blir man köttfärs. Blir man nervös och försöker spela på säkerhet är det kört. Risken att dra på sig flera grupper av monster när man försöker smyga fram är överhängande.

Och mer än något annat kräver det att man är beredd på att misslyckas, och försöka igen. Är man det, då går det till slut.

.