Så det är det som är fel på dig!

Jag brukar inte gå runt och skryta med min ADHD. Dels för att det faktiskt inte bidrar till någon särskilt trevlig stämning om någon går omkring och skryter om sina personliga egenskaper. Dels för att man ibland måste hantera och bemöta en inställning från medmänniskor som den i rubriken, och det bidrar inte heller till någon särskilt trevlig stämning.

(Rubriken är faktiskt ett direkt citat från en dåvarande kollega, när jag i något sammanhang fann det relevant att nämna min ADHD. Och för att svara på följdfrågan jag ibland får när jag berättar om saken, nej, givetvis slog jag inte människan på truten, och ingen annanstans heller. Hen kan inte rå för att hen inte vet bättre, och obildade människor blir inte mer bildade av att man drämmer till dem)

Någon annan bad mig berätta om min vardag. Jag är inte särskilt exotisk, och min vardag påminner i mångt och mycket om den statistiska normmänniskans vardag. Så mycket, faktiskt, att jag tror de flesta av er skulle sucka och kräva pengarna tillbaka för touren med argumentet att jag försökte lura er genom att visa er en statistisk normvardag i stället.

Den stora skillnaden ligger i tänkandet och uppfattningen av omvärlden. Jag hör berättas att den statistiska normmänniskan, den som kallas den vanliga människan, tänker en enda tanke åt gången. Jag hör också berättas att vanliga människor har förmågan att dels filtrera bort det som inte uppfattas som relevant i sammanhanget, dels faktiskt förbli hyggligt fokuserade även på ointresseranta ämnen och aspekter.

I övrigt är jag ungefär precis som andra.

Salsa och eld

.

Begreppet salsa kan syfta på mer än en dans. Det är också ett analysverktyg, Skolverkets Arbetsverktyg för Lokala Sambands Analyser. Det används, enligt hemsidan, för att ”kommuner och skolor få en ny utgångspunkt för diskussion och analys av skolors förutsättningar, processer och resultat”.  I SvD talar Johan Ingarö om hur verktyget används:

De samband som analyseras är bland annat andelen elever med invandrarbakgrund samt föräldrarnas utbildningsnivå. Hög andel invandrare och/eller lågutbildade föräldrar innebär att skolan förväntas prestera sämre.

Enligt SALSA bör cirka 75 procent av landets elever nå upp till godkänt i alla ämnen. I vissa skolor, som invandrartäta Fittjaskolan i Botkyrka, är siffran 36 procent.

Staffan Lund, ansvarig för SALSA-systemet på Skolverket, säger till SR att Fittjaskolan ”får vara nöjd en liten stund och sedan arbeta vidare” om endast 64 procent av eleverna inte når upp till målen.

Det bekymrar mig. Det bekymrar mig att det finns svenska skolor som får vara nöjda om endast 1/3 av eleverna når målen. Och det bekymrar mig ännu mer att man förklarar att orsaken till detta är eleverna, elevernas socioekonomiska förhållanden, deras bakgrund, deras familjers kultur och så vidare. Låge orsaken där är det kört.

Men det finns anledning att fundera över om den verkligen gör det.

Ingarö talar i artikeln varmt om New York-skolan Frederick Douglass Academy, grundad 1991, och dess grundare Lorraine Monroe

Skolans grundläggande princip är mycket enkel: bara för att man växer upp i ett utsatt område, kanske i en trasig familj, behöver man inte vara dömd till ett liv i utanförskap.

Det gäller inte bara i New York. Att man kommer från ett hem utan studietradition, bor i ett område där många är födda utomlands, inte ens att man själv är född utomlands eller har föräldrar födda utomlands eller är av ett visst kön innebär att man är körd. Det innebär inte att man är dummare än andra. Det innebär inte att man har svårare att lära sig. Att man har svårare att förstå matte. Att man är sämre på att analysera, dra slutsatser, tänka eller lära sig.

Att säga att 2/3 av skoleleverna i ett givet område är dummare än andra på grund av att de kommer från detta område och är de människor de är, uppriktigt talat, det är såväl osakligt som ohövligt.

Eleverna är ansvariga för sin egen arbetsinsats, det är allt. De är inte ansvariga för att lära sig själva studieteknik. De är inte ansvariga för nivån på den undervisning de får. De är inte ansvariga för i vilken mån skolan erbjuder möjligheter till läxhjälp, stödundervinsing, extraundervisning. De är inte ansvariga för de förväntningar de förväntas leva upp till.

Men de kommer att göra sitt bästa för att leva upp till dessa.

Det finns gott om berättelser om vilken skillnad det kan göra med en lärare som förväntar sig att eleverna har förmågan att lära sig. Eldsjälar som ger allt för sina elever, som jobbar extra, som tar av sina personliga tillgångar och sin fritid för att lyfta sina elever, ofta på bekostnad av sitt eget privaliv, sin egen hälsa. Den sortens lärare finns även i de skolor som ‘får vara nöjda med att bara 1/3’, det är jag övertygad om, och jag är helt säker på att de gör en enorm skillnad i sina elevers skolvardag. Eldsjälar brinner sällan för att få belöningar, för att få tack eller beundran eller väcka avund eller dåligt samvete hos andra. I de flesta fall brinner de helt enkelt för att de känner att somliga saker måste man göra, annars är man ingen människa utan bara en liten lort.

Men de gör det inte gratis.

Nej, inte så att de får en högre lön än andra lärare, inte så att deras undervisning kostar fasligt mycket mer för skolan. Eldsjälar brinner, och de gör det, precis som i filmerna, ofta på bekostnad av sin egen hälsa och sitt eget privatliv.

Det bekymrar mig också.

.

.

Plura, Gertie och Helena von Schantz skriver klokt om SvDs artikel.

Skamliga diagnoser

Jag har diagnoserna Astigmatisk, Akondroplasi, Gigantosomi, ADHD, Adstringens,  Newcastlesjukan, Asperger, Mykonos, Epicondylit, Borderline, samt samverkande Oculus Dextrum och Oculus Sinistrum. Dessutom är jag gråhårig.

En del av det jag nyss skrev är sant. En del är rent ljug.

En del av det jag nyss skrev syns på utsidan. Annat skulle, om det avslöjades i sociala sammanhang, på ett mikroögonblick permanent ändra hur människorna i detta sammanhang ser på mig. Oavsett om det är något av det som är sant eller inte. Vi människor har oerhört svårt att se människor som människor, vi har oerhört svårt att se förbi det som skiljer personen framför oss från oss själva, eller från den bild vi har av oss själva.

Det gäller oss alla, oavsett vem vi är, var vi bor, i vilken kultur vi är uppfostrade och hur vidsynta vi än vill se oss som.

Och det är en av huvudanledningarna till att vi värjer oss mot att låta utreda våra barn för att få veta om någon av de diagnoser vi talar om som Diagnoser, att vi försöker låtsas som att om vi kan uppfostra bort symptomen eller förklara dem med sociala orsaker behöver vi inte ändra vårt sätt att se på barnen (det behöver vi inte alls göra i alla fall, men eftersom vi gör det mot alla andra anar vi i hemlighet att vi kommer att göra det mot våra barn också). Resultatet blir att många människor i vårt samhälle går omkring med känslan av att de ständigt måste vara på sin vakt mot sig själva – de måste vara lite bättre, lite duktigare, lite ordningssammare, lite effektivare, lite uthålligare, lite mer socialt kompetenta än alla andra för att Den Skamliga Hemligheten inte ska komma ut.

Just nu är jag lite störd över var fokuset i debatten kring Diagnos eller inte Diagnos på skolbarn ligger. Jag hör hur man talar om pedagogernas förhållningssätt, möjlighet att få loss resurser, arbetssätt och visst är det viktigt och relevant. Man pratar om föräldrarnas önskan att ditt och rädsla att datt.

Men barnen själva då? Hur känner de? Hur upplever de situationen? Det är ingen större idé att fråga dem, för de kommer att svara det de tror att man vill höra. Barn gör så. Det är en överlevnadsinstinkt. De kommer att svara vad de tror att den vuxne vill höra. Det gäller alldeles särskilt barn som är medvetna om att de har ögonen på sig, eftersom de upplever sig som varande latare, slarvigare, högljuddare, bråkigare, klumpigare, glömskare, disträare, tankspriddare än andra barn, och att detta är något de borde kunna göra något åt. Om de bara skärpte sig, om mamma bara samlade ihop sig därhemma, om om om… eftersom det är de signaler de plockar upp från omgivningen.

Däremot kan det vara rätt intressant att prata med dessa barn lite senare, när de blivit vuxna, och äntligen fått Diagnosen. De upplever ofta (jag har inte pratat med alla, så jag tar för givet att det inte är lika hos alla, men ofta) en lättnad, en befrielse i att det var inte deras fel. De gjorde så gott de kunde, och omgivningen borde ha hjälpt dem istället för att lägga ytterligare stressmoment på dem genom att försöka låtsas som om de vore helt som omgivningen önskade att de skulle vara och bara behövde skärpa sig.

De har hela tiden varit medvetna om att det är något som är fel med dem. De är inte som alla andra. De har inte samma förmågor. Och de har hela tiden varit medvetna om att detta är något man bör dölja, något skamligt, något fult.

Vet ni om, förresten, att människor med Diagnoser ofta har påfallande hög intelligens? De är ofta blixtrande kreativa och har inte sällan en väl utvecklad förmåga att ta in och processa mängder av information, konkret eller abstrakt lika väl som rent hypotetisk, sätta den i samband med den kunskap de redan har och dra helt nya slutsatser. Det är lite synd att detta inte tas tillvara och uppskattas i samhället, tycker ni inte?

Den prostituerade och prostitutionen

Det lite lättsamma inlägg om manlighet jag hade tänkt skriva får vänta, först måste jag understryka något som borde vara självklart men tydligen inte är det:

Att behandla en prostituerad med respekt, att se på honom eller henne som en fullvärdig människa är inte i någon mån överhuvudtaget samma sak som att rekommendera någon till yrket.

Har vi det klart för oss?

Bra, då kan vi gå vidare.

Om att dölja eller inte dölja ADHD

Kära okända som sökte på ‘orkar inte dölja ADHD’ och hamnade här (kära alla andra också, givetvis, men i synnerhet just du i detta inlägg),

Jag hoppas du fann något av det du sökte i Ejas gästinlägg, jag skulle bara vilja lägga till ett par ord. Många människor i vårt samhälle går omkring och lägger enorma mängder energi på att kompensera för och dölja sina bekymringar – det gäller ADHD, Asperger, hörselnedsättningar, ryggproblem, magproblem, depressioner, ätstörningar, sorg och en massa annat som egentligen inte alls är något att skämmas för. Detta döljande sänker livskvalitén brutalt.

Tänk om vi, som samhälle, kunde släppa lite på våra krav på perfektion hos oss själva och dem omkring oss. Acceptera att alla är olika, alla har sina fel och brister, många är lite kantstötta utan att för den skull vara sämre människor.

Jag ville gärna ge dig rådet att strunta i att dölja det, att vara dig själv öppet och stolt, men jag vet att det finns en risk att människor skulle se annorlunda på dig då. Sånt händer. Du kommer också att få höra ‘så har alla det ibland’ och du kommer att uppleva hur människor omkring dig försöker förminska betydelsen av dina bekymringar. En del kommer att göra det av missriktad välmening, för att inte få dig att känna dig mindre värd. Det är klumpigt, men snällt på något vis. Ha överseende med dem. En del kommer att göra det av avund och rädsla för att de ska få större börda att bära. Ha överseende med dem också, de begriper inte bättre. Somliga kommer att göra det av rädsla för att deras egna svagheter ska komma att avslöjas. Se vänligt på dem, men låt dem inte ta ut sin rädsla på dig. Sen finns det de som gör det för att de faktiskt känner sig lite bättre, lite finare, lite överlägsna. Dem ska du inte ha överseende med, då sliter de dig i bitar. Se dem i ögonen och stå på dig. Du är lika bra, lika fin och på samma nivå som dem.

Låt bli att dölja det om du vill. Ju fler som orkar ta det steget desto lättare blir det för var och en, men alla är inte skapta för att stå på barrikader. Kom bara ihåg att du, precis som du är, duger bra.

Yrkens värde

Jag sitter här och funderar över varför yrkesgrupper sorteras in i mycket värda och mindre värda i samhällsdebatten i allmänhet och i skoldebatten i synnerhet? Varför talar man med varmt högaktande röst om högskolestudier och akademiska meriter och fnyser ‘bara’ när det gäller yrkesutbildningar? Vad har man för uppfattning om hur ett samhälle fungerar, egentligen?

Jag drömmer om ett Utopia där man bildning och kunskap är navet i hjulet, där det finns utrymme för alla att utbilda sig utan att någon central studiestödsnämnd sätter käppar i hjulet, där forskning och utveckling inom alla områden är hela nationens stolthet och det livslånga lärandet är en självklarhet. Ett samhälle där det finns möjlighet för den som av olika anledningar inte erhöll sin baskunskap i unga år att få den senare i livet, där det finns plats att göra annat än utbilda sig och veta att man är välkommen tillbaka.

För att ett sånt samhälle ska fungera är de som får hjulet att gå runt oundgängliga. Utan kockar, serveringspersonal, frisörer, städare, busschaufförer, lokförare (i mitt Utopia är kollektivtrafik det självklara förstahandsvalet) elektriker, sömmerskor, rörmokare, barnskötare, byggnadsarbetare, fritidsledare, vårdpersonal, trädgårdsmästare, vaktmästare, brevbärare, väktare, butiksbiträden osv faller samhället ihop. Så är det bara. Att referera till yrken som dessa som ‘bara’ är inte bara oförskämt, det är dumt.

Bildning är viktig, ett obildat samhälle är ett inskränkt och människofientligt samhälle, kunskapsförmedling öppnar dörrar och horisonter, forskning för oss framåt. Bra skolor är livsviktigt, men det innebär inte att vi får se ner på dem som inte vill gå igenom dessa dörrar, de som tittar på de öppna horisonterna, nickar vänligt men föredrar att fokusera på annat. I ett väl fungerande samhälle gör somliga somt, och andra annat, och alla är medvetna om att samtligas insats gör skillnad.