Det är en och en halv timme kvar innan klockan slår torsdag kväll 20.00 och #skolchatt drar igång. I afton modererar @Anna_Kaya ett samtal om yrkesstolthet. Vad är det? Vad är man stolt över om man är yrkesstolt? Finns det fördelar med att vara yrkesstolt? Finns det nackdelar?
Och hur är man om man inte har denna egenskap? Yrkesskamsen?
I kväll efter nio, när samtalet långsamt avstannar, vet vi kanske mer.
Välkomna!
En del gny når mig kring det faktum att kulturjournalisten Johanna Koljonen har anställt en person som städar Koljonens hem:
En kulturradikal feminist – det är i alla fall så jag lärt känna henne – ska inte aktivt legitimera att samhället skiktar sig i herrskap och tjänstefolk
upprör sig t ex Åsa Lindeborg på Aftonbladet. Hon antyder att upprördheten har något att göra med skattesubventioneringen och kommenterar småsurt
När Koljonen skriver att hon har råd med städerska påstår hon att även alla vi andra har råd att låta Koljonen ha städerska – inklusive hon som städar hemma hos Koljonen. Koljonens rena boytor betalas via skattsedeln. En av dem som betalar är städerskan
Lindeborg själv är en annan sorts människa och skulle aldrig utnyttja systemet på det viset, får vi veta:
I likhet med Koljonen läser jag hellre en bok än städar, går hellre på bio än tvättar. Men jag skulle aldrig låta min lust bli last för andra
Lindeborg moraliserar så grundligt över att Koljonen anställt en professionell städare i sitt hem att jag får svårt att tro på att kommentarerna om skattesystemet är mer än politisk korrekt koketterande. Jag ges snare en känsla av att det handlar om rönnbär? Särskilt Lindeborgs slutkläm lämnar en bitter eftersmak. Hon citerar ”Jag har böjt mig” ur Koljonens DN-artikel och kommenterar snärtigt:
Well. Inte i jämförelse med kvinnan som hukar över Johanna Koljonens toalett.
Om hon nu vore ärligt upprörd över de skattetekniska aspekterna av anställningen undrar jag var detta illa dolda förakt mot städarens arbete kommer in i bilden. Dennes kön tycks viktigt i sammanhanget, och spekulerandet kring dennes privatliv framhålls också som i någon mån relevant.
Varken det ena eller det andra är relevant, om det verkligen handlar om en diskussion kring anställningsformen och skattesubventioneringen.
Om vi däremot talar om moral borde Lindeborg läsa sin egen lilla artikel noggrannt. Den överlägsna respektlöshet för städarens arbete som lyser fram i formuleringar som ‘hukar över […] toalett’ och brösttoner om ‘solidaritet’ och ‘jämställdhet’ placerar effektivt denne städare längst ner på samhällsstegen och antyder att om denne råkar gå omkring och känna någon form av stolthet över sitt yrke så ska h*n omedelbart sluta med det. Statusen hos den som städar hemma hos någon är, antyder Lindeborg, långt lägre än hos den som svabbar golven på McDonalds, städar offentliga toaletter, telefonförsäljer för provision och ibland jobbar flera dagar i rad utan att ens få betalt eller städar obduktionssalar på sjukhus.
Koljonen gläds åt att ha råd att betala någon att göra det hon själv inte har tid för. Ingenstans i sin artikel talar hon annat än respektfyllt om såväl person som arbete. Lindebergs nedlåtande moraliserande talar ett helt annat språk. Ocharmigt, Lindeborg.
Jag sitter här och funderar över varför yrkesgrupper sorteras in i mycket värda och mindre värda i samhällsdebatten i allmänhet och i skoldebatten i synnerhet? Varför talar man med varmt högaktande röst om högskolestudier och akademiska meriter och fnyser ‘bara’ när det gäller yrkesutbildningar? Vad har man för uppfattning om hur ett samhälle fungerar, egentligen?
Jag drömmer om ett Utopia där man bildning och kunskap är navet i hjulet, där det finns utrymme för alla att utbilda sig utan att någon central studiestödsnämnd sätter käppar i hjulet, där forskning och utveckling inom alla områden är hela nationens stolthet och det livslånga lärandet är en självklarhet. Ett samhälle där det finns möjlighet för den som av olika anledningar inte erhöll sin baskunskap i unga år att få den senare i livet, där det finns plats att göra annat än utbilda sig och veta att man är välkommen tillbaka.
För att ett sånt samhälle ska fungera är de som får hjulet att gå runt oundgängliga. Utan kockar, serveringspersonal, frisörer, städare, busschaufförer, lokförare (i mitt Utopia är kollektivtrafik det självklara förstahandsvalet) elektriker, sömmerskor, rörmokare, barnskötare, byggnadsarbetare, fritidsledare, vårdpersonal, trädgårdsmästare, vaktmästare, brevbärare, väktare, butiksbiträden osv faller samhället ihop. Så är det bara. Att referera till yrken som dessa som ‘bara’ är inte bara oförskämt, det är dumt.
Bildning är viktig, ett obildat samhälle är ett inskränkt och människofientligt samhälle, kunskapsförmedling öppnar dörrar och horisonter, forskning för oss framåt. Bra skolor är livsviktigt, men det innebär inte att vi får se ner på dem som inte vill gå igenom dessa dörrar, de som tittar på de öppna horisonterna, nickar vänligt men föredrar att fokusera på annat. I ett väl fungerande samhälle gör somliga somt, och andra annat, och alla är medvetna om att samtligas insats gör skillnad.
You're no different to me 