Med fransk anknytning

Jag inleder min Boktolva franskt, och hade i dag tänkt blogga lite om hur första intrycket av de Motaigne ger vid handen att det var just det han gjorde – bloggade, om än analogt.

Hade min avsikt, skriver han, varit att söka världens gillande hade jag helt säkert styrt ut mig i lånta fjädrar: min önskan är i stället att däruti framträda i min egen genuina, enkla och vardagliga skepnad […] ty det är mig själv jag målar.

Men jag återkommer till denna tankegång, ty innan jag hann mer än bara börja skriva dräptes i Paris, tillsammans med ytterligare åtta människor, fyra satiriska tecknare vid tidningen Charlie Hebdo. När jag skriver detta vet ännu inte någon vilka gärningsmännen är. De är oviktiga. Det spelar ingen roll vilka de var. De är inte ens stoff på marken.

Det som är angeläget är att detta är en tragedi. Tolv människor är borta.

Det som är angeläget är att detta är ytterligare en angrepp på den svåra och vackra yttrandefrihet som ger oss alla rätt att högljutt i ord och bild protestera mot och rikta världens ögon mot ogärningsmän och missgärningar. Denna yttrandefrihet som ger oss alla rätt att kläcka ur oss dumheter, samtidigt som den förbjuder oss att hindra någon annan från att säga emot och förklara både att och hur yttrandet var felaktigt.

Det är oacceptabelt. Det är ociviliserat. Det är vidrigt.

Jag är ingen satiriker. Jag har knappt humor, så för mig är det omöjligt att plocka upp deras fallna fana. Men jag kan försvara andras rätt att plocka upp den, och bära den vidare.

Ty sådan är min enkla, vardagliga skepnad.

Yttrandefrihet, sa Voltaire

inte alls det han ofta sägs ska ha sagt (eller snarare skrivit, vilket han inte heller gjorde) om:

Monsieur l’abbé, je déteste ce que vous écrivez, mais je donnerai ma vie pour que vous puissiez continuer à écrire.

Det var i stället en Evelyn Beatrice Hall under pseudonymen S. G. Tallentyre, som ska ha formulerat detta, och aldrig hävdat att Voltaire själv skulle ha sagt så. Det är en senare konstruktion, som kanske skulle ha roat dem båda, för allt vad jag vet. 

Yttrandefrihet är på tapeten, och behöver återigen lyftast, belysas, sättas ord på, sättas bild på och förtydligas. Outtröttligen. Ty yttrandefrihet innebär inte bara friheten att kläcka ur sig precis vilka dumheter som helst, det innebär också att ta konsekvenserna för vad som sägs. Den som i samma andetag som hen tigger pengar till sin organisation ylar om organiserat tiggande blir hånad. Den som säger saker skolelever inte vill lyssna på får uppleva hur de vänder ryggen till. Och det gör de helt rätt i.

 

 

Och det riktigt finurliga är att yttrandefrihet går åt alla håll, på en gång. Samtidigt som det innebär rätten att häva ur sig vilka dumheter som helst, så innebär det för alla runtomkring rätten att säga emot. Eller låta bli att lyssna. Att gå därifrån. Sjunga en operaaria. Be en liten bön eller två. Dansa en dans. Spela ett instrument. Eller stoppa hörlurarna i öronen och sätta på en givande podcast i stället. Eller vad som nu föredras.

Yttrandefrihet

Vi kom att prata om yttrandefrihet idag. Om vad det faktiskt innebär att få uttrycka sin åsikt fritt. Och vad det leder till om man tolkar friheten att uttrycka sin åsikt, oavsett vilken den är, som att man ska få uttrycka den utan risk för vare sig konsekvenser eller repressalier.

Om vad det innebär, om man tänker ett varv till. Att man tar sig den rätten innebär att man ger den rätten till andra också, oavsett hur kränkande eller elakt det de säger är.

Då blir det inte lika självklart enkelt längre.

Världen är en komplex plats, och att leva tillsammans på ett sånt sätt att alla människor får leva i frihet kräver väldigt mycket hänsynstagande och omtanke om nästan från alla. Det är svårare än man tror, men mödan värt många gånger om.

Ja, det var väl ungefär kontentan av diskussionen, som jag uppfattade den.

.

Frihet och ansvar

Jag tänkte skriva något om Lars Vilks och hans provocerande, det som i media kallas hans kamp för yttrandefriheten. Men det går inte, jag finner honom så komplett ointressant som både person och konstnär att jag inte ens lyckas få ihop några rader. Så jag lämnar honom därhän.

Frihet och ansvar hänger ihop. Ju friare jag är att göra vad jag vill, ju större ansvar har jag för vilka konsekvenser mitt agerande leder till, och ju större personlig frihet jag har desto större blir mitt personliga ansvar. Detta gäller vuxna och det gäller barn, det gäller inom skolan, politiken, religion, handeln och konsten. Överallt.

Om jag tar mig friheter som inkräktar på min grannes frihet blir det en reaktion, oavsett om det gäller ett irriterat nät i häcken mellan villatomterna för att hindra grannbarnens boll från att rulla vilse eller om det gäller att centrumskolorna får större resurser än skolorna i en kommuns ytterområden. Ju större konsekvenser den vars frihet inskränks av mitt agerande får ta, ju större och hårdare blir reaktionen. Det får jag räkna med, och mitt ansvar i situationen är att ta ansvar för att de friheter jag tar mig själv inkräktar så lite som möjligt på andra människors frihet.

Men Vilks lyckas jag inte få in i detta. Han påminner mig mer om en skrikande trotsig sexåring som vill ha men inte kan hantera än en frihetskämpe, men jag ha fel.