Jag har inte sett Les Miserables. Jag har läst boken, och jag har fått en och annan illa kamouflerad gliring om vilken bildningssnobb det gör mig till. Jag har fått andra kommentarer också, som alltid är de flesta positiva och uppmuntrande och trevliga. Men det är om de där gliringarna jag tänkte prata just nu.
Ty i en värld där få läst boken, de flesta sett filmen, och referensramarna kommer från filmen är jag snarast fullständigt obildad. Jodå, jag kan fejka en stund, eftersom historien som berättas i filmen tycks stämma hyggligt väl överens med Hugos bok. Men mer än så är det inte – de där gemensamma referenspunkterna som utgör musiken, skådespelarnas prestationer, utseenden, utstrålning, röster, gester etc saknar jag.
Ty det är vad bildning handlar om – gemensamma referensramar, att kunna mötas i förståelse så att det blir möjligt att med få ord säga mycket, helt enkelt för att alla i samtalet känner till det som refereras till. Det innebär för mig två saker:
1. I somliga sammanhang är jag bildad. I andra fullständigt obildad.
2. Bildning är ett ständigt pågående aldrig avslutat som jag ser fram att fortsätta med
Jag vill nämligen ha tillgång till så många gemensamma referenspunkter som möjligt med människor omkring mig (även till er som odlar ett kokett litet bildningsförakt) för att kunna kommunicera och förstå. För att uppfatta det underförstådda, uppfatta referensramarna och slippa ägna långa stunder åt att nysta i ledtrådar medan alla tappar tråden och samtalet långsamt dör ut.
Så nu ska jag snart se filmen. Vi börjar här så länge
You're no different to me 