Läderlappen

Vi var på operett i Ystad i dag, jag och dotteren, och såg Rickard Söderbergs uppsättning av Läderlappen. Ystad Teater är till att börja med en helt fantasisk lokal, jag blev rent förälskad i den. Föreställningen var så gnistrande, glittrande, glad, färgstark och lättsam som en Strauss-operett bör vara, och vi skrattade, log, applåderade, jublade. Sådana röster! Sådana kostymer! Så välburna frackar! Och så lite lagom fåniga tidsreseskämt och övertydliga anakronismer, sånt som jag är löjligt svag för.

Tusen tack!

läderlappen

Chaplin

Jag har ägnat ett par dagar åt att söka efter en alldelels speciell video. Jag börjar misstänka att antingen har jag drömt den eller så har den tagits ner.

Låt oss i stället glädjas åt att Charlie Chaplin var fantastisk

 

En tidsresa

På en skoldans någon gång för länge sen, bänkarna undanskjutna kring väggarna, dämpad belysning, föräldrar och fröken som vaktar, musik från vinylskivor, chips i skålar och läsk i plastmuggar. Ljuset dämpas ytterligare, lampan över katedern släcks också, det enda ljuset kommer från korridoren, en tryckare, kanske ELO, kanske något från Saturday Night Fever. Båda var stora det året. Lite bortkommet slet sig pojkar från chipsskålgemenskapen och bjöd upp de populära tjejerna. När omkring tolvåriga Morrica bjöd upp en av de flickor hon bara dagar innan med inlevelse ”övat” kyssar med förändrades stämningen plötsligt. Väldigt plötsligt, så plötsligt att fröken kom tillbaka in i klassrummet. Och Morrica fick lära sig att flickor som gärna kramar andra flickor i hemlighet inte bör visa att de gör så i det offentliga. Hon blev påmind om detta ofta nog under resten av grundskolan, inte så konstigt egentligen i en värld där en stor andel av hennes känslor ännu var sjukdomsklassade.

Fast forward till år 2015. En oskyldig lek på Twitter, lite musiknostalgi, skoldanslåtar, där vi som alltid kunde konstatera att även om vi är rätt jämngamla nu skilde det en eller annan dekad mellan våra ungdomsår. Från musik är inte steget långt till dans, någon konstaterade att hon inte fann männen i hennes egen ålder särskilt dansanta, i alla fall inte just i hennes hemtrakter, och jag föreslog att hon skulle bjuda upp kvinnor i stället. Och där var de igen. Reaktionerna från skoldansen, som en tidsresa från en annan, okunnigare era. Inte lika häftiga som då, vuxna twittrare med akademiska examina har ofta mer finess än ungdomar i början av tonåren, men samma isande tystnad, och leken var, efter ett par tafatta försök att låtsas att det är konstiga aldrig sagts, tvärt över och personerna försvunna ur mitt flöde.

Vi skriver 2015, vi befinner oss i Sverige, ett land som länge kunnat sträcka stolt på sig som modellen för det egalitära paradiset. Saker förändras. 1979 upphörde homosexualitet och bisexualitet att klassas som psykisk sjukdom. I dag vigs samkönade par högtidligt, romantiskt och innerligt kärleksfullt, på samma sätt som olikkönade. Nog har vi kommit längre än chockad tystnad och markerat avståndstagande inför tanken på en kvinna som dansar med en kvinna inte alltid är en nödlösning i brist på dansande män? Tänk er för lite, medelålders människor, och fundera ett kort ögonblick på vilken effekt er reaktion kan ha t ex på en ung människa som knappt ens vågat glänta på dörren till sin garderob ännu. På en kvinna från en kultur där hon fått lära sig att blotta tanken på att älska en kvinna garanterar henne en plats i helvetets eldar, och ändå inte kan låta bli att längta. På en ung man som längtar efter att få bjuda upp den där otroligt söta fotbollspojken borta vid chipsen, lägga armarna om honom, känna hans kropp nära intill. På en ung flicka som inte alls vill bli klämd på av nyfikna pojkhänder, men längtar efter att känna en flickas lena händer smeka sin hud.

Fundera på saken, ok?

Läsfrågor

Jag hittar bokfrågor bloggaren Perny knåpat ihop i Nene Ormes blogg, och kastar mig förtjust över inbjudan att också svara på frågorna:

  1. Vilken bok läser du just nu? Vilken? Singular? Ojsan…. Nja, njä, jo, just i detta ögonblick är det the River of No Return av Bee Ridgeway (en bok jag köpte på bokrean för att den har vackert omslag. Den har ett vackert innehåll också), Fiktioner av Jorge Luis Borges (för att någon nämnde honom som inspirationskälla och boken stod i mitt bibliotek, nära till hands), Marina av Carlos Ruiz Zafón (på spanska, som jag inte kan. Det är en utmaning, det går oerhört långsamt, men Zafon sviker mig inte, jag älskar hans litterära röst) och the Incorrigible av Harriet Dumont (inte heller jag har hunnit så långt, boken är en storlek för stor för att följa med överallt, hittills är den charmig, snabb och skamlöst rolig)
  2. Vilken typ av böcker tycker du bäst om, varför? Välskrivna, välberättade, väldisponerade historier som underhåller mig, roar mig, vidgar mina horisonter, kittlar min fantasi, påverkar mina sinnen, väcker mina minnen, får mig att tänka, reflektera, ifrågasätta, fundera på nya sätt. Konstiga, udda böcker som är svåra att ta sig igenom, krävande, som ruskar om mina föreställningar. Grafiska berättelser som smeker mina näthinnor och utmanar mitt intellekt
  3. Hur många böcker uppskattar du att du läser på ett år? Det uppriktiga svaret: Ingen som helst aning. Färre än många tror, fler än somliga föreställer sig tror jag ringar in svaret
  4. Vilken årstid läser du flest böcker, varför? Jag vet inte om det stämmer, men spontant vill jag säga om hösten. Det är bara en känsla, men det kan ligga sanning i det. Det är något med det tilltagande mörkret som tilltalar mig och gör mig avslappnad och säll
  5. Föredrar du tryckta böcker eller e-böcker, varför? Det finns ingen hierarki. En bok är en bok. E-böcker gör det möjligt att bära med sig ett smärre bibliotek, de är sökbara, och ofta finns möjlighet att omväxlande eller samtidigt både lyssna och läsa med ögonen. De är praktiska, men pappersböcker har sina fördelar de också. De går att låna ut, de går att låna, de är vackra, och lockar ögat när de fyller bokhyllorna på ett sätt inte ens de mest sofistikerade bok-apparna kommer i närheten av ännu.
  6. Hur hittar du böcker som du vill läsa? Rekommendationer väger tungt, i synnerhet från människor jag redan fått goda rekommendationer ifrån, via bloggar, sociala media eller i möten, och från människor med egna välfyllda bokhyllor. Rekommendationer från bokhandare och bibliotekarier väger också tungt. Och så är det de där omslagen. Jag låter mig förföras av vackra omslag.
  7. Om du bara får välja en bok, vilken skulle du då rekommendera? Det beror på vem som frågar, i vilket syfte hen frågar, vad hen läst innan och tyckt om.
  8. Var är din favoritläsplats? Den finns inte i rummet, utan i tiden. Ett stycke tillgänglig tid är min favoritplats att läsa.
  9. Vilken bok längtar du efter att få läsa just nu? Margaret Atwoods Oryx and Crake ligger på min Kindle och väntar på mig.
  10. Vad får dig att vilja läsa om en bok? En värld jag vill återvända till, karaktärer jag vill möta igen, en stämning jag vill uppleva mer av, utforska vidare. En känsla av att det finns mer, och mer, och ännu mer, att upptäcka och lära mig.
  11. Läser du många böcker på samma gång? Ja, det gör jag ständigt. Olika stunder tarvar olika böcker. En bok som inte far illa av att läsas i snuttar som bussbok, en bok att sjunka in i, en bok att återvända i, en bok att lära sig något i, och kanske ytterligare någon.

Det var inte alls så lätta frågor som det såg ut att vara innan jag började tänka på dem, men de var väl värda att tänka igenom. Inte heller jag kommer att nominera eller utmana någon, jag tycker inte om sådant, utan jag bjuder in alla som vill att svara på alla eller några av frågorna. Länka gärna om ni gör det, det vore roligt att ta del av andras tankar.

Läsförmågorna

Vi pratar om Sandman och återkommer till det här med läsförmåga. Till hur även den mest drivne läsare kan behöva övning och stöd när hen ställs inför en ny och ovan läsmiljö.

Att med van blick segla igenom facktexter om mer eller mindre kända ämnen så att underrubriker och fotnoter skummar kring stäven garanterar inte att förmågan att njutningsfull dyka ner i de andra världar skönlitteraturen erbjuder är lika välutvecklad. Den som med självklarhet glider genom den litterära världen i en pappersbok kan känna sig bortkommen när hen snubblat och vacklar sig igenom exakt samma text i digitalt format.

På samma sätt erbjuder det grafiska formatet i Gaimans Sandman Chronicles en ny och inte självklart enkel utmaning för hen som känner sig hemma i rena textromaner helt utan eller med mycket få illustrationer. Läsupplevelsen kräver ett annat tempo, en öppenhet för andra aspekter, ibland en annan slags vakenhet för referenser, och ett annat sätt att betrakta boksidan som kan kännas både främmande och avskräckande.  

En förstasida som denna innehåller mycket information och mycket lite av den i text. Vad är miljöbeskrivning, vad är viktiga delar av den berättelse som börjar? Vad ska läsaren fästa sin uppmärksamhet på, vad kan hen låta ögonen bara glida över? Ska hen titta noga, följa förloppet, eller kasta en blick och sedan bläddra vidare? För den som är van att läsa grafiska berättelser, som är något annat än det vi vardagligt kallar serier, tycks det nog så enkelt, för den som ger sig in i formatet för första gången kan det bli överväldigande.

Det kan vara skönt att läsa tillsammans med någon, antingen någon som är lika ny inför formatet som en själv eller någon som känner sig på välbekant mark och kan guida förbli blindskären och peka ut de där små subtiliteterna vi ofta missar som nyanlända. Att få höra vad någon annan såg i det där som verkade bara konstigt, eller osammanhängande, och att smått stolt få peka ut de där småsakerna som andra faktiskt inte såg.

För varje ny läsförmåga vi tillgodo gör oss blir vår värld lite lite rikare. Och det är lite möda värt, inte sant?

Ungas läsning

  

Frågan är relevant. Skolbiblioteken är inte alltid högprioriterade i kommunerna, skolbibliotekariers budget är ofta njuggt tillyxad och hens position i kollegiet lika ofta vag och odefinierad. 

I stället för att vara en självklar person i elevernas informationssökningsvardag och en bekant guide bland hyllorna när läslusten eller nyfikenheten på vad det här med läsning faktiskt ger slår till blir hen i många fall en outtalad resurs i elevvårdsteamet, en av de som tas för givet utan att det uttalas, en slags fritidsledare stationerad bland bokhyllor, och ibland inte mycket mer i elevvardagen än den där lappen med spridda öppettider på en stängd biblioteksdörr. 

Varför är det så? Varför finns inte minst två bibliotekarier på varje skola, så att ett välsorterat, välkomnande bibliotek med läsutrymmen, studieutrymmen, digitala utrymmen och stilla ro är tillgängligt även när den ene är ute i klasserna och pratar källkritik, informationssökning, skrivande, skönlitteratur, facklitteratur, media, berättar om kommande författarbesök eller vad det nu kan vara? 

Jo, det kostar lite, men jag lovar, det smakar därefter, och resultaten kommer att kunna skymtas redan efter ett läsår. 

#Boktolvan Lena Andersson

Så har jag då äntligen läst denna omtalade Augustprisvinnare.

Jag önskar att jag fångats av den filosofiska betraktelsen, att språket förtrollat mig, att jag i någon mån kunnat identifiera mig med huvudpersonen, att jag också kunnat beröras av hennes desperata försök att få verkligheten att bända sig efter hennes vilja, uppröras över hur lättsamt föremålet för hennes stalkande längtan hanterar hennes känslor. Jag hade så gärna velat skriva uppskattande om hur Andersson använder vänninnekören som kören i ett grekiskt drama, nicka gillande åt hur hon i förbigående alluderar till Pandora-myten.

Men det är i stället en annan kulturell referens som i princip genomgående ekar i mig när jag läser den:

 

Ester Nilsson har därtill en hel del gemensamt med Bridget Jones, och böckerna är lika lättlästa. Gillar du den ena tror jag du kommer gilla den andra.