Läsförmågorna

Vi pratar om Sandman och återkommer till det här med läsförmåga. Till hur även den mest drivne läsare kan behöva övning och stöd när hen ställs inför en ny och ovan läsmiljö.

Att med van blick segla igenom facktexter om mer eller mindre kända ämnen så att underrubriker och fotnoter skummar kring stäven garanterar inte att förmågan att njutningsfull dyka ner i de andra världar skönlitteraturen erbjuder är lika välutvecklad. Den som med självklarhet glider genom den litterära världen i en pappersbok kan känna sig bortkommen när hen snubblat och vacklar sig igenom exakt samma text i digitalt format.

På samma sätt erbjuder det grafiska formatet i Gaimans Sandman Chronicles en ny och inte självklart enkel utmaning för hen som känner sig hemma i rena textromaner helt utan eller med mycket få illustrationer. Läsupplevelsen kräver ett annat tempo, en öppenhet för andra aspekter, ibland en annan slags vakenhet för referenser, och ett annat sätt att betrakta boksidan som kan kännas både främmande och avskräckande.  

En förstasida som denna innehåller mycket information och mycket lite av den i text. Vad är miljöbeskrivning, vad är viktiga delar av den berättelse som börjar? Vad ska läsaren fästa sin uppmärksamhet på, vad kan hen låta ögonen bara glida över? Ska hen titta noga, följa förloppet, eller kasta en blick och sedan bläddra vidare? För den som är van att läsa grafiska berättelser, som är något annat än det vi vardagligt kallar serier, tycks det nog så enkelt, för den som ger sig in i formatet för första gången kan det bli överväldigande.

Det kan vara skönt att läsa tillsammans med någon, antingen någon som är lika ny inför formatet som en själv eller någon som känner sig på välbekant mark och kan guida förbli blindskären och peka ut de där små subtiliteterna vi ofta missar som nyanlända. Att få höra vad någon annan såg i det där som verkade bara konstigt, eller osammanhängande, och att smått stolt få peka ut de där småsakerna som andra faktiskt inte såg.

För varje ny läsförmåga vi tillgodo gör oss blir vår värld lite lite rikare. Och det är lite möda värt, inte sant?

Ungas läsning

  

Frågan är relevant. Skolbiblioteken är inte alltid högprioriterade i kommunerna, skolbibliotekariers budget är ofta njuggt tillyxad och hens position i kollegiet lika ofta vag och odefinierad. 

I stället för att vara en självklar person i elevernas informationssökningsvardag och en bekant guide bland hyllorna när läslusten eller nyfikenheten på vad det här med läsning faktiskt ger slår till blir hen i många fall en outtalad resurs i elevvårdsteamet, en av de som tas för givet utan att det uttalas, en slags fritidsledare stationerad bland bokhyllor, och ibland inte mycket mer i elevvardagen än den där lappen med spridda öppettider på en stängd biblioteksdörr. 

Varför är det så? Varför finns inte minst två bibliotekarier på varje skola, så att ett välsorterat, välkomnande bibliotek med läsutrymmen, studieutrymmen, digitala utrymmen och stilla ro är tillgängligt även när den ene är ute i klasserna och pratar källkritik, informationssökning, skrivande, skönlitteratur, facklitteratur, media, berättar om kommande författarbesök eller vad det nu kan vara? 

Jo, det kostar lite, men jag lovar, det smakar därefter, och resultaten kommer att kunna skymtas redan efter ett läsår. 

#Boktolvan Lena Andersson

Så har jag då äntligen läst denna omtalade Augustprisvinnare.

Jag önskar att jag fångats av den filosofiska betraktelsen, att språket förtrollat mig, att jag i någon mån kunnat identifiera mig med huvudpersonen, att jag också kunnat beröras av hennes desperata försök att få verkligheten att bända sig efter hennes vilja, uppröras över hur lättsamt föremålet för hennes stalkande längtan hanterar hennes känslor. Jag hade så gärna velat skriva uppskattande om hur Andersson använder vänninnekören som kören i ett grekiskt drama, nicka gillande åt hur hon i förbigående alluderar till Pandora-myten.

Men det är i stället en annan kulturell referens som i princip genomgående ekar i mig när jag läser den:

 

Ester Nilsson har därtill en hel del gemensamt med Bridget Jones, och böckerna är lika lättlästa. Gillar du den ena tror jag du kommer gilla den andra.

Denna dag en tango

Jag träffade en kär och viktig vän i dag, som jag inte träffat på ett tag. Vi pratade, fikade, uppdaterade varandra om sånt som inte står på Facebook. Det ena ledde till det andra, vilket i sin tur ledde vidare till insikten att här var akut behov av tango. Eftersom det, vilket var en ren tillfällighet, bara en knapp timme senare stundade grundkursens andra lektion på Tangokompaniet gick vi dit, och blev kvar i nära tre timmar. Och dansade i nära tre timmar.

Tack för ikväll.

Den förbryllande frågan

Jag tror inte det undgått någon som läser här då och då att jag läser en del. En biverkan av detta, en mycket trevlig biverkan vill jag understryka, är att ibland kommer det frågor kring läsning. Är boken bra, har jag läst annat av författaren, kan jag rekommendera den, är den svår, rolig, spännande, utmanande etc och vips har ett litet trevligt boksamtal utbrutit.

Och så ibland får jag den där förbryllande frågan jag inte riktigt vet hur jag ska svara på så att frågaställaren känner att hen fått svar och inte blivit avfärdad:

Varför läser du om…. vad det nu råkar vara jag läser om just då

Ibland är det enkelt att svara; jag läser om ämnet för att det hänger ihop med något jobbrelaterat, något studierelaterat, något intresse jag har som frågeställaren känner till, eller för att förbereda mig för något jag ska delta i. Tydligt, påtagligt, handgripligt, lättbegripligt.

Men andra gånger, när svaret helt enkelt är varför inte, boken fanns där och jag hade inte läst den, jag vet inte tillräckligt mycket eller något alls om ämnet, och det har inget direkt att göra med något jag sysslar med i vardagslag, kan jag känna att denna slags okynnesläsning inte alltid är något människor självklart relaterar till. Finns det en nyttoaspekt i läsandet, en förväntan om att tiden som investeras i läsning antingen på kort eller lång sikt ska ge någon slags avkastning? Jag vet inte, jag hoppas inte det, ty jag har inte för avsikt att sluta okynnesläsa, lustläsa bara för att, inte av någon annan orsak.

Och vet ni, jag kan verkligen rekommendera alla att prova. Strunta i nyttan, och bara läs av okynne och lust.

Denna dagen en #melfest

I dag är det dags, i kväll klockan 20 på tv1 börjar kalaset. Sju bidrag i varje deltävling, ett antal deltävlingar. Somliga går direkt till final, andra kommer till final via andra chansen. Sannolikt bör somliga bidrag sedvanligt barmhärtigt förbigås med tystnad, trots att #melfest tycks vara ett av mycket få forum som med elegans kan härbärgera hur mycket sentimental pekoral som helst.

Det betyder inte att tittarna har någon plikt att rösta på sådant. Det finns alternativ: I afton är jag rätt övertygad om att de två klarast lysande stjärnorna i hela Scandinavium är Rickard Söderbergs ögon när han äntligen äntrar #melfest-scenen.

Det ska finnas en app att peta på för att rösta, för den som så önskar. Jag har inte utforskat konceptet, men det går att rösta mer traditionellt också, via telefon eller sms. Här är numren som gäller i kväll:

03. Elize Ryd och Rickard Söderberg – One By One
Ring 099-202 03 Sms:a 03 till 722 11 (3,60 kr)
Ring 099-902 03 Sms:a 03 till 729 99 (9,90 kr)

 

Staden utan tid

Den spanska romanen Staden utan tid av Enrique Moriel presenterar en fascinerande tanke om just fenomenet tid. Staden i fråga är Barcelona, där ett barn föds på en av bordellerna. Ett mycket ovanligt barn, avlat under en galen natt som kvinnan, modern, tillbringar fastspänd i en skampåle , placerad där av den Andre, mannen i konstellationen,

Barnet som blir frukten av denna galna natt berättar själv sin historia, beskriver sitt liv som vampyr, utanför tiden. Sekler kommer och går, människor föds, lever och dör, lämnar få om ens några spår annat än i vampyrens minne av mötet med dem. Staden förändras, utvecklas, kvarter växer upp och rivs ner, försvinner och återkommer i nya former, med nya sorters människor, nya kulturer, nya grupper.

Vampyren rör sig genom historien som en iakttagare, beskriver sin första upplevelse av att ha ett kön, att vara en könsvarelse, beskriver sitt behov av blod, och sitt behov av att på något vis delta i samhället, finna en fungerande position i de olika tidevarven.

Hade detta varit hela historien hade jag beskrivit den som stillsamt vemodigt vacker, fylld av längtan efter ett sammanhang och en tillhörighet.

Tyvärr är vampyrens berättelse omgiven av, klumpigt inlindad i, nej, intrasslad i, ett knippe klumpiga bihistorier, berättade i tredje person, där karaktärer plötsligt mejslas fram så grovt att de inte ens blir karikatyrer, bara klumpiga marionetter som rör sig över en pappscen med illa målade kulisser utan djup. Jag kan bara beklaga detta. Moriel kan skriva, kan skapa karaktärer som berör, kan spinna en berättelse som nästlar sig in i läsarens tankar. Därför gör det mig så ledsen att han slarvar bort detta i en osmidigt strävan efter att försöka bygga den slags spänning som gör t ex Kostovas the Historian fantastisk. Läs den i stället.