Morricas adventskalender, lucka 16

Det är den sextonde december i dag. Antingen vet ni vad det betyder, eller så är ni av fullständigt obegripliga orsaker inte Star Wars-fans.

 

 

May the Force be with you.

Annonser

Jedi-ism

Mats förundras inför Star Trek och Star Wars, och undrar om man väljer sida ungefär som man kan välja att hejja på ett eller annat hockeylag. Jag anar att den enligt uppgift fjärde största religionen i Storbritannien,  Jedi-ismen, också kan väcka viss förundran.

.

Star Wars

Jag såg första filmen på en biograf som inte längre finns, och den liknade inget jag någonsin upplevt förut. Det var den första film jag någonsin sett som verkligen lever upp till epitetet episk. Berättelsen var så stor, och världen den utspelades i så omfattande, att jag var tvungen att se filmen två gånger för att faktiskt kunna börja smälta den och reflektera över vad jag sett.

Den är fortfarande, än idag, oöverträffad.

Inte i första hand för berättelsen om unge Lukes resa, från det att han lämnar hemmet till dess att han dödar Darth Vader, den mörke fadern, och inte heller i första hand för det storslagna, episka, även om det är viktiga aspekter.

Det som gör StarWars fantastiskt och oöverträffat är att det genomgående mänskliga i historien. Alla, inklusive den onde kejsaren och den mäktige Darth Vader, har svagheter. Alla har känslor. I stridsscenen i det klipp jag valt ut som illustration ställs Luke mot ett fult och skrämmande monster. Givetvis besegrar han det med sin list, han är ju en Jedi vid det här laget (Han Solos reaktion är klassisk: A Jedi Knight? Jeez, I’m out of it for a little while, everyone gets delusions of grandeur!) och tvingas som konsekvens möta ett ännu värre monster, men inte förrän vi fått ta del av monsterskötarens sorg över skyddslingens död.

.

.

I en liten sekvens påminns vi om att allt inte alltid ser likadant ut för alla. Det som är ett monster för oss är en vän för någon annan.

Och detta genomgående perspektiv gör Star Wars speciellt.

En viktig skillnad

Det är väldigt mycket antingen eller just nu, och det gäller skoldebatten såväl som andra arenor. Är du inte med oss är du emot oss, slagord anslås, ställningar intas, skyttegravar grävs och allianser formas och bedras. Kanske är det tidsandan, kanske är det djupt mänskligt, kanske är det övergående. Jag hoppas det. Det finns annat som är så mycket viktigare.

I Mats kommentarsfält fick jag anledning att påpeka att den episka kampen i StarWars inte är kampen mellan ont och gott, svart och vitt, mörkt och ljust, utan kampen för balans mellan ytterligheterna. Striden är inte vunnen förrän balansen är återupprättad. I det mörka, onda, kalla, svarta representerat av Darth Vader finns ljus – han är i grund och botten Jediriddare han också. Och i det ljusa, representerat av Luke och Leia, finns mörkret – deras far är självaste Darth Vader.

Striden är inte över förrän Darth Vader besegrar sin egen mentor i mörkret – kejsaren. Först då är balansen återställd och Darth Vader kan inta sin förlorade plats bredvid sin mentor i ljuset – Obi Wan Kenobi.

Endast den som själv vandrat i mörkret kan se ljuset för vad det verkligen är, sa någon vis människa (jag har alldeles glömt vem eller var, påminn mig gärna)

Oh!

Jag har inte kommit iväg och köpt mig några hörlurar ännu, men nu är det nog dags. Är inte dessa som gjorda för just mig?