Daniel 5:27 och PISA

”Tekel” betyder: Du är vägd på en våg och funnen vara för lätt.

Den babyloniske härskaren Belassar håller segerfest när plötsligt en kroppslös, anonym hand dyker upp och skriver ett mystiskt budskap på väggen i festsalen. Han kallar in sina egna profeter men ingen av dem lyckas tyda texten rätt. I stället är det den judiske profeten Daniel som kommer in, och berättar vad som står där. Han påminner också Belassar om riskerna med omåttlig arrogans, och om vikten av ödmjukhet.

Jag påminns om denna berättelse när jag ser diskussionerna kring de PISA-mätningar som är på tapeten igen, och än en gång hör vi hur den text den anonyma PISA-handen skriver på vår vägg inte ger en helhetsbild, inte utgår från rätt saker mätta, inte utrgår från saker på mätta på rätt sätt, hur mätningarna inte tagits på allvar av ansvariga lärare, och de lokala profeterna varnar för hur en kunskapsfokuserad skola skulle begränsa elevers självständiga tänkande, kreativitet och tolerans.

Svenska skolan har blivit vägd och funnen otillräcklig. Svenska lärare har därmed blivit vägda och funnits otillräckliga. Inte alla, inte överallt, men alldeles för många för att vi ska kunna vifta bort det besvärande faktum att svenska skolelever – än en gång, inte alla, inte överallt – får otillräcklig undervisning i svenska skolor.

Det är inte ett dugg roligt. Det är grundligt bekymmersamt. PISA råder oss att ödmjuka oss och ändra vårt förhållningssätt. Belassar valde att festa vidare med vidöppna dörrar. Det var det sista han gjorde.

Svenska skolan har möjlighet att göra ett annat val.

Året var 2015

Internet var vid det laget ett sedan årtionden tillbaka väletablerat fenomen på de allra flesta håll i världen. För många människor vardag, för än fler människor en fullständigt naturlig del av arbete och studier. Kommunikation, blanketter, myndighetskontakter, information, nyheter, litteratur, musik, filmer, sociala media, kultur… så många digitala aspekter i det dagliga livet, tillgängliga från i det närmaste alla hörn av samhället, tillgängliga i de relativt små personliga enheter de flesta människor bar med sig i sin ficka, enheter som ännu bar det nostalgiska namnet telefon.

Universitet och forskare, studenter och vetgiriga möttes och delade med sig av sina rön online, stötte och blötte, ifrågasatte och omprövade, delade med sig och fick reakationer, och vi kunde alla ta del både av processen och resultatet. Sidor som TED, Twitter, Youtube, Pinterest och många fler gav oss möjlighet att ta del av föreläsningar och intervjuer, av kultur och kunskaper som bara en generation tidigare hade krävt långa, kostbara resor, mycken möda och långa väntetider på fjärrlån och dyra böcker.

Det var en fantastisk tid, som en ny Upplysning då kunskapen spreds över världen och gjordes tillgänglig för allt fler för varje dag, referensramar vidgades, Googles sökalgoritmer gjorde det möjligt att på ett par ögonblick komplettera sin allmänbildning för den som visste vad hen sökte. Ett år då varje bibliotekarie i varje bibliotek, då varje lärare i varje klassrum i hela Sverige hade möjligheten och därmed skyldigheten att lära sina adepter använda denna till synes i det närmaste oändliga fakta och informationsresurs, och att genom exempel visa, söka, granska, kontakta, dela, samarbeta, nätverka, lokalt och globalt på samma gång.

Samtidigt var detta ett år när det i Sverige, på fullt allvar, efterfrågades och erbjöds fortbildningar för lärare i konsten att skicka e-mail, året när lärare i svenska skolor erbjöds fortbildningar i konsten att chatta, i konsten att använda sociala media, och det var ju lite pinsamt förstås men bättre sent än aldrig. Det var ett år när konspirationsteorier kring de algoritmer Google och den stora mötesplatsen Facebook använde spreds i rasande fart via sociala media, året när vaccinationsmotståndare använde nätkunskap och människors källokritiska okunskap till att sprida sina irrläror och därigenom skapade nya farsotsvågor. Det var ett år när de som kallades nättroll fortfarande levde i föreställningen att de var anonyma, att framtida potentiella uppdragsgivare, arbetsgivare, partners etc aldrig skulle råka stöta på det fula, det obehagliga, det äckliga de spred över nätet. Det var också året när rädslan för denna öppna kultur grep omkring sig med iskalla, klibbiga fingrar.

Men det var samtidigt året av #nätkärlek, året då vi började lära oss att det inte räcker med kramar och fina bilder, utan vi behöver stå tillsammans och med gemensamma röster säga ifrån, på nätet och på bussen, i krogkön och i skolors korridorer, när någon uppför sig respektlöst, ty nu förstod vi att det är samma värld. Det kostade på, ibland gjorde det ont, ibland var det skrämmande och farligt och vi var rädda och kändes oss små och otillräckliga. Men eftersom vi även då mindes Astrid Lindgrens ord, de där som Skorpan viskade för sig själv för att hålla modet uppe och våga krypa vidare genom den mörka, smala, skrämmande gången under muren, så vågade vi ändå:

”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”

Mattespråk

Jag har funnit mig i allt fler sammanhang det senaste året där språkets betydelse i matematiken faktiskt på allvar talats om. Det är uppfriskande att höra pedagoger diskutera, innerligt och på allvar, huruvida det verkligen gör matematiken lättare för inlärare att använda ett tillrättalagt språk där begrepp som ‘addera’ och ‘dividera’ ersätts med ‘plussa’ och ‘dela’, eller om det snarare sätter en yttre gräns för inlärarens matematiska utveckling, en gräns hen blir tvungen lägga massor av energi på att lära om för att kunna passera. Det är glädjande att tillsammans reflektera över vilka fällor som kan döljas i en illa formulerad fråga. Det är enormt utvecklande att tillsammans tänka igenom vanliga metaforer vi använder för att konkretisera abstrakta moment, och hur vi kan formulera oss tydligare.

I går pratade vi t ex om den vanliga bilden av en termometer som illustration av negativa tal, och vi reflekterade bland annat över skillnaden mellan att säga:

Tänk dig en termometer, där de röda siffrorna är plus och de blå är minus

och att säga:

Negativa tal används till exempel för att ange temperaturer som är lägre än noll. På analoga termometrar illustreras detta ofta med olika färg: röda siffror för plusgrader, som anges med positiva tal, och blå för minusgrader, som anges med negativa tal.

Det kan tyckas som att det är ungefär samma sak, och framförallt som att den första borde vara enklare, men är det inte en bedräglig förenkling?

Bilden termometer är ännu användbar och tydlig, även om allt fler bara möter digitala termometrar (vilket är en förvirring för sig), men skillnaden mellan att konkretisera och samtidigt simplifiera språket, och att konkretisera genom att exemplifiera ett användningsområde och samtidigt ge inläraren stöttning i användandet och förståelsen av de korrekta uttrycken, med allt vad det innebär av ledtrådar och nycklar till matematiskt tänkande har betydelse.

Hur tänker ni i frågan om språkets betydelse i matematiken?

Bok eller skärm, skärm eller bok?

Här är en skärmdump från den skärm jag stirrade in i på bussen i morse.

Wizard of Oz

Jag tog den när ett samtal från i går plötsligt dök upp i minnet, ett samtal där läsande av texter ställdes mot skärmtid. Det var ett trivsamt men tämligen polariserat samtal, där digitala media, diminuerade till ”skärm”, placeras i ett dikotomiskt förhållande till analoga textmedia, framförallt böcker.

Och det är ju givetvis lite fånigt och riskfyllt, även om det är trevligt, att stöta och blöta halmdockor, personligt tyckande och anekdotisk evidens helt utan vetenskaplig förankring, i synnerhet i en fråga där många investerat mycket känslor.

Men i en aspekt vill jag faktiskt ge gårdagkvällens sparringpartner rätt – men inte i fråga om elevers läsande, Digitala media är en del av vardagen, lika självklara som kollektivtrafik eller snabbköpskassor. Men i fråga om lärares läsande. Ja, visst läser jag på skärm, det skulle om inte annat vara oergonomiskt att bära runt på alla de böcker som bor i min Kindle i analogt format.

Men vi bör inte underskatta lärares förebildliga ansvar när det handlar om att modellera de studiefrämjande vanor elever och studerande behöver anamma. Vi kan och bör tala böcker, vi kan och bör undervisa böcker, samläsa böcker, undervisa böcker, samtal om böcker, men elever gör som vi gör i långt högre grad än de gör som vi säger. Den lärare som sitter på skoltrappan med näsan i en bok, som bär boken i fickan och lägger den på katedern för att ha den till hands vid rast eller paus visar att hen lever som hen lär, och det gör intryck och inspirerar.

Flitigt läsa gör dig klok, därför läs varenda bok

Falstaff Fakir 

On the road again #IND14

Internetdagarna i Stockholm, here I come

De gör det bara för att tjäna pengar

Min plan när jag steg på bussen hem igår var att berätta om den fullständigt underbara kväll vi tack vare fin människas generositet hade på operan, jag och flickvän, men de två damernas konversation på bussen hem, den jag inte kunde undgå att höra eftersom de dels satt framför mig och dels var tämligen högljudda i sitt samtal, kom emellan.

Mer om operan i morgon. Se den. Den är välspelad, rolig, lättsam och innehåller element som rök, eld, häckdansande, nedstigande, förförelse, klassisk rollspelsdetaljer och lärare.

Men först de två damernas samtal, hållet i en ton som tydligt belyste dels hur nöjda de var med sitt eget förhållningssätt, snubblande nära det som ofta kallas självrättfärdighet, dels hur föraktfulla de förhöll sig mot de unga människor de talade om.

Så:

Kära damer på bussen, unga människor jobbar mycket riktigt som telefonförsäljare för att tjäna pengar. De blir inte rika på det, men de kan, om de har tur (och det är mer tur än skicklighet) få ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna äta varje dag i månaden. De är inte väloljade och oförskämda, de följer ett manus, och de pratar på för att någon sitter och lyssnar på dem ibland, och när som helst kan kalla in dem för att kritisera till exempel att deras samtal drar ut för mycket på tiden eller hur de lät sig avbrytas.

Jag förstår, jag vet att det är frustrerande att bli uppringd av någon som försöker få den uppringde att köpa ett eller annat hen är måttligt om ens överhuvudtaget är intresserad av. Jag förstår att det känns närgånget att en främling i telefonen gång på använder förnamnet på den uppringde. Jag är medveten om att de färdiga formuleringarna i de manus uppringaren har att hålla sig till ofta låter både inställsamma och hala.

Men jag vet också att de unga människorna som arbetar med telefonförsäljning ofta är studenter, sällan har andra alternativ, och jobbar på ackord. Om ni, kära damer, inte är intresserade av att stötta dem genom att köpa de strumpor. Givetvis erbjuder de inte er dessa plagg av sitt hjärtas godhet, självklart gör de det för att tjäna pengar. Pengar de desperat behöver.

Så, kära damer, nästa gång: bemöt de unga uppringarna med respekt, håll i minnet att deras tid är pengar, bokstavligt talat, och avböj antingen direkt, artigt och trevligt som talade ni med drottningen själv, eller bidra om det finns ekonomiskt utrymme till det till att morgondagens läkare, jurister, stadsvetare, matematiker, lärare, arkitekter etc får äta varje dag även nästa månad. De pluggar bättre då.

För barnens bästa?

I flödet på Twitter passerade plötsligt en häpnadsväckande slutsats förbi. Jag hoppas det var ett skämt, jag är rädd att det inte var det, oavsett vilket finns det människor för vilka detta är en fullständigt rimlig tanke:

Forskning antyder att barn med samkönade föräldrar ofta mår bättre och har det socialt bättre än barn med föräldrar av olika kön. Därför bör samkönade föräldrakonstellationer förbjudas.

Givetvis är det många faktorer som spelar in här – föräldrarnas utbildning, ekonomiska situation, bostadsort etc – men i kommentaren på twitter var det just det faktum att föräldrarna var samkönade som var i fokus. Och slutsatsen var att detta är ytterligare ett skäl att förbjuda samkönade föräldrakonstellationer, ty det är ojämlikt mot andra barn och kommer därför att leda till att barnen till de samkönade föräldrarna kommer att bli mobbade.

Jag hade omedelbart avskrivit det som ett skämt om jag inte faktiskt hört just den här sortens tankevurpor utföras av personer som kandiderade för SD. Om jag faktiskt inte sett människor som lyssnat nicka instämmande, hört dem mumla instämmande sinsemellan.

Det är inte såhär det börjar. Det är såhär det ser ut när det gått långt.

Så långt att riksdagen placerar en facist som talman.