Mattespråk

Jag har funnit mig i allt fler sammanhang det senaste året där språkets betydelse i matematiken faktiskt på allvar talats om. Det är uppfriskande att höra pedagoger diskutera, innerligt och på allvar, huruvida det verkligen gör matematiken lättare för inlärare att använda ett tillrättalagt språk där begrepp som ‘addera’ och ‘dividera’ ersätts med ‘plussa’ och ‘dela’, eller om det snarare sätter en yttre gräns för inlärarens matematiska utveckling, en gräns hen blir tvungen lägga massor av energi på att lära om för att kunna passera. Det är glädjande att tillsammans reflektera över vilka fällor som kan döljas i en illa formulerad fråga. Det är enormt utvecklande att tillsammans tänka igenom vanliga metaforer vi använder för att konkretisera abstrakta moment, och hur vi kan formulera oss tydligare.

I går pratade vi t ex om den vanliga bilden av en termometer som illustration av negativa tal, och vi reflekterade bland annat över skillnaden mellan att säga:

Tänk dig en termometer, där de röda siffrorna är plus och de blå är minus

och att säga:

Negativa tal används till exempel för att ange temperaturer som är lägre än noll. På analoga termometrar illustreras detta ofta med olika färg: röda siffror för plusgrader, som anges med positiva tal, och blå för minusgrader, som anges med negativa tal.

Det kan tyckas som att det är ungefär samma sak, och framförallt som att den första borde vara enklare, men är det inte en bedräglig förenkling?

Bilden termometer är ännu användbar och tydlig, även om allt fler bara möter digitala termometrar (vilket är en förvirring för sig), men skillnaden mellan att konkretisera och samtidigt simplifiera språket, och att konkretisera genom att exemplifiera ett användningsområde och samtidigt ge inläraren stöttning i användandet och förståelsen av de korrekta uttrycken, med allt vad det innebär av ledtrådar och nycklar till matematiskt tänkande har betydelse.

Hur tänker ni i frågan om språkets betydelse i matematiken?

Bok eller skärm, skärm eller bok?

Här är en skärmdump från den skärm jag stirrade in i på bussen i morse.

Wizard of Oz

Jag tog den när ett samtal från i går plötsligt dök upp i minnet, ett samtal där läsande av texter ställdes mot skärmtid. Det var ett trivsamt men tämligen polariserat samtal, där digitala media, diminuerade till ”skärm”, placeras i ett dikotomiskt förhållande till analoga textmedia, framförallt böcker.

Och det är ju givetvis lite fånigt och riskfyllt, även om det är trevligt, att stöta och blöta halmdockor, personligt tyckande och anekdotisk evidens helt utan vetenskaplig förankring, i synnerhet i en fråga där många investerat mycket känslor.

Men i en aspekt vill jag faktiskt ge gårdagkvällens sparringpartner rätt – men inte i fråga om elevers läsande, Digitala media är en del av vardagen, lika självklara som kollektivtrafik eller snabbköpskassor. Men i fråga om lärares läsande. Ja, visst läser jag på skärm, det skulle om inte annat vara oergonomiskt att bära runt på alla de böcker som bor i min Kindle i analogt format.

Men vi bör inte underskatta lärares förebildliga ansvar när det handlar om att modellera de studiefrämjande vanor elever och studerande behöver anamma. Vi kan och bör tala böcker, vi kan och bör undervisa böcker, samläsa böcker, undervisa böcker, samtal om böcker, men elever gör som vi gör i långt högre grad än de gör som vi säger. Den lärare som sitter på skoltrappan med näsan i en bok, som bär boken i fickan och lägger den på katedern för att ha den till hands vid rast eller paus visar att hen lever som hen lär, och det gör intryck och inspirerar.

Flitigt läsa gör dig klok, därför läs varenda bok

Falstaff Fakir 

On the road again #IND14

Internetdagarna i Stockholm, here I come

De gör det bara för att tjäna pengar

Min plan när jag steg på bussen hem igår var att berätta om den fullständigt underbara kväll vi tack vare fin människas generositet hade på operan, jag och flickvän, men de två damernas konversation på bussen hem, den jag inte kunde undgå att höra eftersom de dels satt framför mig och dels var tämligen högljudda i sitt samtal, kom emellan.

Mer om operan i morgon. Se den. Den är välspelad, rolig, lättsam och innehåller element som rök, eld, häckdansande, nedstigande, förförelse, klassisk rollspelsdetaljer och lärare.

Men först de två damernas samtal, hållet i en ton som tydligt belyste dels hur nöjda de var med sitt eget förhållningssätt, snubblande nära det som ofta kallas självrättfärdighet, dels hur föraktfulla de förhöll sig mot de unga människor de talade om.

Så:

Kära damer på bussen, unga människor jobbar mycket riktigt som telefonförsäljare för att tjäna pengar. De blir inte rika på det, men de kan, om de har tur (och det är mer tur än skicklighet) få ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna äta varje dag i månaden. De är inte väloljade och oförskämda, de följer ett manus, och de pratar på för att någon sitter och lyssnar på dem ibland, och när som helst kan kalla in dem för att kritisera till exempel att deras samtal drar ut för mycket på tiden eller hur de lät sig avbrytas.

Jag förstår, jag vet att det är frustrerande att bli uppringd av någon som försöker få den uppringde att köpa ett eller annat hen är måttligt om ens överhuvudtaget är intresserad av. Jag förstår att det känns närgånget att en främling i telefonen gång på använder förnamnet på den uppringde. Jag är medveten om att de färdiga formuleringarna i de manus uppringaren har att hålla sig till ofta låter både inställsamma och hala.

Men jag vet också att de unga människorna som arbetar med telefonförsäljning ofta är studenter, sällan har andra alternativ, och jobbar på ackord. Om ni, kära damer, inte är intresserade av att stötta dem genom att köpa de strumpor. Givetvis erbjuder de inte er dessa plagg av sitt hjärtas godhet, självklart gör de det för att tjäna pengar. Pengar de desperat behöver.

Så, kära damer, nästa gång: bemöt de unga uppringarna med respekt, håll i minnet att deras tid är pengar, bokstavligt talat, och avböj antingen direkt, artigt och trevligt som talade ni med drottningen själv, eller bidra om det finns ekonomiskt utrymme till det till att morgondagens läkare, jurister, stadsvetare, matematiker, lärare, arkitekter etc får äta varje dag även nästa månad. De pluggar bättre då.

För barnens bästa?

I flödet på Twitter passerade plötsligt en häpnadsväckande slutsats förbi. Jag hoppas det var ett skämt, jag är rädd att det inte var det, oavsett vilket finns det människor för vilka detta är en fullständigt rimlig tanke:

Forskning antyder att barn med samkönade föräldrar ofta mår bättre och har det socialt bättre än barn med föräldrar av olika kön. Därför bör samkönade föräldrakonstellationer förbjudas.

Givetvis är det många faktorer som spelar in här – föräldrarnas utbildning, ekonomiska situation, bostadsort etc – men i kommentaren på twitter var det just det faktum att föräldrarna var samkönade som var i fokus. Och slutsatsen var att detta är ytterligare ett skäl att förbjuda samkönade föräldrakonstellationer, ty det är ojämlikt mot andra barn och kommer därför att leda till att barnen till de samkönade föräldrarna kommer att bli mobbade.

Jag hade omedelbart avskrivit det som ett skämt om jag inte faktiskt hört just den här sortens tankevurpor utföras av personer som kandiderade för SD. Om jag faktiskt inte sett människor som lyssnat nicka instämmande, hört dem mumla instämmande sinsemellan.

Det är inte såhär det börjar. Det är såhär det ser ut när det gått långt.

Så långt att riksdagen placerar en facist som talman.

Du läser väl den här veckan också?

Jag blir alltid lite orolig när jag hör lärare säga att de inte upplever sig ha tid i sin vardag för att läsa skönlitteratur. Alls. Överhuvudtaget. Ibland med tillägget att hen läser så mycket facklitteratur och forskning att hen helt enkelt inte hinner med skönlitteraturen, den får vänta.

Och jag tänker, varje gång, kära kollega, du har inte förstått vad skönlitteratur är. Du har inte förstått betydelsen av berättelser, ingen har visat dig hur skönlitteraturen kommer att öka din förståelse för facklitteraturen, och öppna helt nya horisonter för dig. Och sedan tänker jag, smått rädd för tanken, på hur hens elever uppfattar det skönlitterära läsandet när läraren, auktoriteten på akademiska aktiviteter, prioriterar ner det som en lättviktighet som sorteras bort.

Läs, gör det. Även om det tar en månad eller två att ta sig igenom boken för att kollektivtrafikresorna är så korta, och du ofta får stå, så läs. Den här veckan också.

Temat för dagen

Det tycks som ett genomgående tema denna fredag blir manifestationer av heder. Vi börjar med Othello, där heder utmanas högt och lågt, passion och kärlek kolliderar och bara Othello själv tycks stabil som urberg bland hetsporrars tävlan om gunst och status. Men inte ens han lyckas behålla huvudet, och Iagos viskande driver berättelsen obönhörligen mot tragedi.

Vi fortsätter med American Gods där effekterna av Odens uppfattning om vad heder för en asahövding ger utrymme för påverkar alla, trots att han tycks befinna sig i skuggan.

I aftonens rollspel driver min karaktärs uppfattning om vad som är hederligt och rätt henne till att ibland tyst hålla sig i bakgrunden, iaktta, notera och ständigt dokumentera, ibland till att gå rakt emot stormen som vore den en mild vårbris. Den ger henne lika delar dyrbara allierade och mäktiga motståndare, inte sällan i samma person. Den leder henne till att byta ut, lägga till och då och då rent av avlägsna en spelbricka eller två. Hon kompromissar med mycket, men inte sin heder.

Däremellan ägnar jag en del tid ät det folkhögskoleliga kulkulturuppdraget när jag undersöker möjligheterna att med en grupp kursdeltagare besöka Malmö Opera och deras uppsättning av Doktor Zjivago. Såväl doktorn som författarens sätt att ge uttryck för sin heder är värda att reflektera över.