Läsförmågorna

Vi pratar om Sandman och återkommer till det här med läsförmåga. Till hur även den mest drivne läsare kan behöva övning och stöd när hen ställs inför en ny och ovan läsmiljö.

Att med van blick segla igenom facktexter om mer eller mindre kända ämnen så att underrubriker och fotnoter skummar kring stäven garanterar inte att förmågan att njutningsfull dyka ner i de andra världar skönlitteraturen erbjuder är lika välutvecklad. Den som med självklarhet glider genom den litterära världen i en pappersbok kan känna sig bortkommen när hen snubblat och vacklar sig igenom exakt samma text i digitalt format.

På samma sätt erbjuder det grafiska formatet i Gaimans Sandman Chronicles en ny och inte självklart enkel utmaning för hen som känner sig hemma i rena textromaner helt utan eller med mycket få illustrationer. Läsupplevelsen kräver ett annat tempo, en öppenhet för andra aspekter, ibland en annan slags vakenhet för referenser, och ett annat sätt att betrakta boksidan som kan kännas både främmande och avskräckande.  

En förstasida som denna innehåller mycket information och mycket lite av den i text. Vad är miljöbeskrivning, vad är viktiga delar av den berättelse som börjar? Vad ska läsaren fästa sin uppmärksamhet på, vad kan hen låta ögonen bara glida över? Ska hen titta noga, följa förloppet, eller kasta en blick och sedan bläddra vidare? För den som är van att läsa grafiska berättelser, som är något annat än det vi vardagligt kallar serier, tycks det nog så enkelt, för den som ger sig in i formatet för första gången kan det bli överväldigande.

Det kan vara skönt att läsa tillsammans med någon, antingen någon som är lika ny inför formatet som en själv eller någon som känner sig på välbekant mark och kan guida förbli blindskären och peka ut de där små subtiliteterna vi ofta missar som nyanlända. Att få höra vad någon annan såg i det där som verkade bara konstigt, eller osammanhängande, och att smått stolt få peka ut de där småsakerna som andra faktiskt inte såg.

För varje ny läsförmåga vi tillgodo gör oss blir vår värld lite lite rikare. Och det är lite möda värt, inte sant?

Ungas läsning

  

Frågan är relevant. Skolbiblioteken är inte alltid högprioriterade i kommunerna, skolbibliotekariers budget är ofta njuggt tillyxad och hens position i kollegiet lika ofta vag och odefinierad. 

I stället för att vara en självklar person i elevernas informationssökningsvardag och en bekant guide bland hyllorna när läslusten eller nyfikenheten på vad det här med läsning faktiskt ger slår till blir hen i många fall en outtalad resurs i elevvårdsteamet, en av de som tas för givet utan att det uttalas, en slags fritidsledare stationerad bland bokhyllor, och ibland inte mycket mer i elevvardagen än den där lappen med spridda öppettider på en stängd biblioteksdörr. 

Varför är det så? Varför finns inte minst två bibliotekarier på varje skola, så att ett välsorterat, välkomnande bibliotek med läsutrymmen, studieutrymmen, digitala utrymmen och stilla ro är tillgängligt även när den ene är ute i klasserna och pratar källkritik, informationssökning, skrivande, skönlitteratur, facklitteratur, media, berättar om kommande författarbesök eller vad det nu kan vara? 

Jo, det kostar lite, men jag lovar, det smakar därefter, och resultaten kommer att kunna skymtas redan efter ett läsår. 

Året var 2015

Internet var vid det laget ett sedan årtionden tillbaka väletablerat fenomen på de allra flesta håll i världen. För många människor vardag, för än fler människor en fullständigt naturlig del av arbete och studier. Kommunikation, blanketter, myndighetskontakter, information, nyheter, litteratur, musik, filmer, sociala media, kultur… så många digitala aspekter i det dagliga livet, tillgängliga från i det närmaste alla hörn av samhället, tillgängliga i de relativt små personliga enheter de flesta människor bar med sig i sin ficka, enheter som ännu bar det nostalgiska namnet telefon.

Universitet och forskare, studenter och vetgiriga möttes och delade med sig av sina rön online, stötte och blötte, ifrågasatte och omprövade, delade med sig och fick reakationer, och vi kunde alla ta del både av processen och resultatet. Sidor som TED, Twitter, Youtube, Pinterest och många fler gav oss möjlighet att ta del av föreläsningar och intervjuer, av kultur och kunskaper som bara en generation tidigare hade krävt långa, kostbara resor, mycken möda och långa väntetider på fjärrlån och dyra böcker.

Det var en fantastisk tid, som en ny Upplysning då kunskapen spreds över världen och gjordes tillgänglig för allt fler för varje dag, referensramar vidgades, Googles sökalgoritmer gjorde det möjligt att på ett par ögonblick komplettera sin allmänbildning för den som visste vad hen sökte. Ett år då varje bibliotekarie i varje bibliotek, då varje lärare i varje klassrum i hela Sverige hade möjligheten och därmed skyldigheten att lära sina adepter använda denna till synes i det närmaste oändliga fakta och informationsresurs, och att genom exempel visa, söka, granska, kontakta, dela, samarbeta, nätverka, lokalt och globalt på samma gång.

Samtidigt var detta ett år när det i Sverige, på fullt allvar, efterfrågades och erbjöds fortbildningar för lärare i konsten att skicka e-mail, året när lärare i svenska skolor erbjöds fortbildningar i konsten att chatta, i konsten att använda sociala media, och det var ju lite pinsamt förstås men bättre sent än aldrig. Det var ett år när konspirationsteorier kring de algoritmer Google och den stora mötesplatsen Facebook använde spreds i rasande fart via sociala media, året när vaccinationsmotståndare använde nätkunskap och människors källokritiska okunskap till att sprida sina irrläror och därigenom skapade nya farsotsvågor. Det var ett år när de som kallades nättroll fortfarande levde i föreställningen att de var anonyma, att framtida potentiella uppdragsgivare, arbetsgivare, partners etc aldrig skulle råka stöta på det fula, det obehagliga, det äckliga de spred över nätet. Det var också året när rädslan för denna öppna kultur grep omkring sig med iskalla, klibbiga fingrar.

Men det var samtidigt året av #nätkärlek, året då vi började lära oss att det inte räcker med kramar och fina bilder, utan vi behöver stå tillsammans och med gemensamma röster säga ifrån, på nätet och på bussen, i krogkön och i skolors korridorer, när någon uppför sig respektlöst, ty nu förstod vi att det är samma värld. Det kostade på, ibland gjorde det ont, ibland var det skrämmande och farligt och vi var rädda och kändes oss små och otillräckliga. Men eftersom vi även då mindes Astrid Lindgrens ord, de där som Skorpan viskade för sig själv för att hålla modet uppe och våga krypa vidare genom den mörka, smala, skrämmande gången under muren, så vågade vi ändå:

”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”

Skärm eller bok, bok eller skärm?

Jag satte för ett par dagar sedan ord på tanken att det finns en tydlig poäng i att lärare i skolan och på andra offentliga platser åtminstone då och då väljer pappersböcker för sitt läsande. Ett inlägg som väckte viss uppmärksamhet i sociala media, men inte för det jag faktiskt avsåg att säga om lärares betydelse som förebilder i läsandet. I stället dundrades det mot att jag förespråkade skärmläsning före pappersläsning, vilket än en gång påminner mig om vikten av ett stringent språkbruk.

I DN utvecklar Emanuel Karlsten en reflektion på snarlikt tema, där han funderar över vilka reaktioner som möter honom då han läser en artikel i sin telefon, respektive då han läser samma artikel i en papperstidning. Ja, till och med vilka reaktioner han möter sig själv med

Jag är pappaledig just nu, vilket är en ständig källa till dåligt samvete för att inte göra tillräckligt. Jag funderar mycket på min mobil­användning och är ibland rädd att min dotter ska uppfatta mobilen som en utväxt på min högerhand. Jag har utgått från att mobilen är ett problem – tills i går.

Då satt vi på golvet i dotterns rum. Vi använde mobilen för att spela musik och hon lekte så bra själv att jag plockade upp en papperstidning. Jag försjönk snabbt i en artikel och efter någon halvminut insåg jag att det där dåliga samvetet jag kunnat få inte alls fanns nu. Dottern trivdes och vi hade en bra stund tillsammans. Den enda skillnaden mot förr var att det jag höll i handen och läste inte var digitalt.

Den enda skillnaden. Formatet. Papper i det ena fallet, digitalt på skärm i det andra. Som skillnaden mellan en pocketbok och en inkunabel om så bunden i halvfranskt band. Att hantera det ena väcker viss vördnad, att hantera det andra ses som något närmast simpelt.

Och likväl handlar det i alla tre fall om just läsning, hyllad eller hånad utifrån betraktarens personliga värdering. Kanske dags att gå vidare från just denna moralism nu?

Charmfaktorn #ind14

Jag befinner mig för stunden på en av mina svenska favoritkonferenser se. InternetdagarnaStockholm Waterfront. Det är ett ställe för nätverkande, för återknytande av kontakter, för inspiration, information och ifrågasättande. Det är ett tillfälle att besöka, betrakta och beakta mekanismerna bakom kulisserna, att tala om och reflektera över de underliggande strukturerna, att få del av andras perspektiv och synvinklar på den digitala delen av vår verklighet.

En aspekt som kommer upp, gång på gång på gång, i olika vinklar och olika känslotillstånd, är integritetsaspekten. I går var det ett bekymrat Twitterflöde som diskuterade hur stor andel av våra aktiviteter på nätet det är rimligt att ”de” kommer åt, lagrar, systematiserar, korsrefererar och nyttjar; och hur obehagligt det är att ”de” faktiskt samlar in och lagrar utan att vi godkänt och accepterat det.

Jag frågade flera gånger vilka ”de” är. Svaren varierade, men hade hela tiden det faktum att de var tämligen odefinierade gemensamt. Det finns, tycks det mig, ett tydlig obehag, en krypande känsla av läskiga, rätt anonyma figurer som smyger i buskarna och spanar in genom våra vardagsrumsfönster, tittar på våra privata skärmar och samlar på sig information att använda för att komma åt oss och styra oss.

Och det kan jag ha förståelse för att det är en obehaglig känsla. Såklart.

Men nu behöver vi stanna upp och tänka till. Var befinner vi oss egentligen när vi går ut på nätet? Var lägger vi de saker vi lägger ut på nätet? Nyckeln är grammatisk: Internet är inte, överhuvudtaget, inte i något enskilt avskilt hörn med få besökare, en avskild arena. Vi går ut på nätet, inte in. Allt är ute, allt är öppet, allt är tillgängligt för den som önskar använda det. Allt. Utan undantag. Att röra sig på nätet är som att röra sig på ett populärt och välbesökt torg. Allt sker öppet, även om det i de flesta fall är så mycket folk och de flesta är rätt ointresserade av vad andra gör mer i detalj så finns det alltid de som iakttar, som noterar, som avbildar, för vidare eller sparar. Ibland befinner de sig inom synhåll, ibland sitter de i ett fönster, osynligt iakttagande, kanske rent av genom en mer eller mindre diskret skvallerspegel.

I dag är det andra dagen av konferensen, och morgonens första keynotspeaker, Harper Reed, avväpnande charmig, inledde med att dansa in till Eye of the Tiger och genast förklara hur han gör framträdanden som dessa för att öka sitt antal följare på Twitter. Det är väldigt svårt att inte fatta omedelbar sympati. Han pratade om hur han skapar starka, ändamålsenliga team, på vilket sätt en uppdragsgivares lojalitet gentemot anställda kan vara en belastning för teamet, och berättade ingående hur han, som CTO i Obamas banbrytande kampanjhögkvarter använt sig av bland annat Facebook för att t ex göra kampanjmail personliga. Med självklar attityd berättade han hur de nyttjat likes, vem som klickat like och kommenterat på många av målets, den utvalda personens, statusuppdateringar, och sedan gått igenom uppladdade foton för att se om de två förekom i varandras fotoalbum, om de gjorde personliga saker tillsammans eller snarare tycktes vara mer ytligt bekanta. På det viset kunde de formulera sig på ett sätt som gav ett väldigt personligt intryck.

Hey, you should tell Joe to go vote

Tonen i reaktionen från publiken var helt annorlunda än den varit i går. Det var skratt, instämmanden, applåder, förtjusning omkring mig. Plötsligt fick den där mannen i svart ett ansikte, och det var ett rätt charmigt ansikte, inte hotfull alls på något sätt. Och de våldsamma svallvågorna från rädslan, paranoian, från dagen innan, la sig.

Och det fascinerar mig. Internet är en fullständigt underbar plats, lika fyllt av möten, samtal, relationer, nätverkande, kontakter, människors perspektiv, synvinklar, känslor, reaktioner som vilken lyckad konferens, vilket populärt torg, vilken fest, vilken mötesplats som helst här i världen. Det är inte farligt så länge vi kommer ihåg att vi befinner oss i offentligheten. Men om vi känner oss så hemma, så avslappnade, så trygga att vi rätt som det är glömmer var vi befinner oss, ja, då kommer vi bli förskräckta när någon som inte var där fått veta om, och sett ett filmklipp, av den dagen vi gick rakt över torget i urtvättad morgonrock eller mindre ändå.

Det är nog min sammanfattning av årets Internetdagar, tror jag.

Vi ses nästa år!

Ifrågasätt allt


Det George Carlin berättar för oss i klippet är viktigt: skitsnack som upprepas tillräckligt många gånger kommer att upplevas som sanning, eller åtminstone sannolikt. Det låter ju bekant! Vi har hört det förut, nog måste det ligga något i det då?

Ju fler gånger skitsnacket upprepas, ju starkare förankrat i folkmedvetandet blir det. Ju svårare blir det att visa att skitsnacket inte håller, och ju svårare blir det att faktiskt vara den som ifrågasätter sanningshalten.

Det fungerar enkelt uttryckt såhär: Människor börjar investera känslomässigt i skitsnackets sanningshalt, och ifrågasättanden börjar upplevas som personliga attacker. Och mot personliga attacker är det ok att försvara sig, eller hur? Den som gått till personlig attack får skylla sig själv, inte sant?

Och plötsligt står ifrågasättaren i fokus, och skitsnackaren har lyckats manipulera sig till en martyrroll, en skyddad, oangripbar offerposition från vilken hen i självrättfärdig upprördhet över detta otäcka angrepp kan utpeka ifrågasättaren som den onde, som den som gjort något otrevligt, som den som bör uteslutas. Bakom de stängda dörrarna dras sedan ett väloljat maskineri i gång, och ifrågasättaren svartmålas som vore hen given paria i alla sammanhang.

Syftet är sällan att personligt angripa ifrågasättaren, hen är inte intressant för skitsnackaren. Det skitsnackaren vill komma åt är  ifrågasättandet per se. Syftet är helt enkelt att göra det så obehagligt och besvärligt att ifrågasätta att det aldrig sker. Så obehagligt och besvärligt att människor hellre håller tyst för att inte drabbas av hämnden.

Typiskt ett sånt beteende som behöver ifrågasättas. Källor behöver granskas. Kritiskt.

Question everything. Question everything you hear, everything you read.

 

På äventyr

Jag ska på äventyr i dag. Till ett litet samhälle jag inte alls känner till, för att besöka en skola jag inte har en aning om var den ligger. Väl där skall jag hitta ett personalrum jag aldrig besökt, och sedan tala med en grupp högstadieungdomar jag aldrig träffat om det här med att kommunicera.

Det löser sig. Det finns nämligen människor på vägen och de allra allra flesta människor är vänliga och hjälpsamma. Vi behöver varandra, vi människor, det är bara tillsammans med människorna omkring oss vi kan bygga ett hållbart samhälle. Det vet ni redan, inte sant? Jag behöver inte påpeka det mer, men det skadar ibland inte att påminna oss om saken.