Skärm eller bok, bok eller skärm?

Jag satte för ett par dagar sedan ord på tanken att det finns en tydlig poäng i att lärare i skolan och på andra offentliga platser åtminstone då och då väljer pappersböcker för sitt läsande. Ett inlägg som väckte viss uppmärksamhet i sociala media, men inte för det jag faktiskt avsåg att säga om lärares betydelse som förebilder i läsandet. I stället dundrades det mot att jag förespråkade skärmläsning före pappersläsning, vilket än en gång påminner mig om vikten av ett stringent språkbruk.

I DN utvecklar Emanuel Karlsten en reflektion på snarlikt tema, där han funderar över vilka reaktioner som möter honom då han läser en artikel i sin telefon, respektive då han läser samma artikel i en papperstidning. Ja, till och med vilka reaktioner han möter sig själv med

Jag är pappaledig just nu, vilket är en ständig källa till dåligt samvete för att inte göra tillräckligt. Jag funderar mycket på min mobil­användning och är ibland rädd att min dotter ska uppfatta mobilen som en utväxt på min högerhand. Jag har utgått från att mobilen är ett problem – tills i går.

Då satt vi på golvet i dotterns rum. Vi använde mobilen för att spela musik och hon lekte så bra själv att jag plockade upp en papperstidning. Jag försjönk snabbt i en artikel och efter någon halvminut insåg jag att det där dåliga samvetet jag kunnat få inte alls fanns nu. Dottern trivdes och vi hade en bra stund tillsammans. Den enda skillnaden mot förr var att det jag höll i handen och läste inte var digitalt.

Den enda skillnaden. Formatet. Papper i det ena fallet, digitalt på skärm i det andra. Som skillnaden mellan en pocketbok och en inkunabel om så bunden i halvfranskt band. Att hantera det ena väcker viss vördnad, att hantera det andra ses som något närmast simpelt.

Och likväl handlar det i alla tre fall om just läsning, hyllad eller hånad utifrån betraktarens personliga värdering. Kanske dags att gå vidare från just denna moralism nu?

Charmfaktorn #ind14

Jag befinner mig för stunden på en av mina svenska favoritkonferenser se. InternetdagarnaStockholm Waterfront. Det är ett ställe för nätverkande, för återknytande av kontakter, för inspiration, information och ifrågasättande. Det är ett tillfälle att besöka, betrakta och beakta mekanismerna bakom kulisserna, att tala om och reflektera över de underliggande strukturerna, att få del av andras perspektiv och synvinklar på den digitala delen av vår verklighet.

En aspekt som kommer upp, gång på gång på gång, i olika vinklar och olika känslotillstånd, är integritetsaspekten. I går var det ett bekymrat Twitterflöde som diskuterade hur stor andel av våra aktiviteter på nätet det är rimligt att ”de” kommer åt, lagrar, systematiserar, korsrefererar och nyttjar; och hur obehagligt det är att ”de” faktiskt samlar in och lagrar utan att vi godkänt och accepterat det.

Jag frågade flera gånger vilka ”de” är. Svaren varierade, men hade hela tiden det faktum att de var tämligen odefinierade gemensamt. Det finns, tycks det mig, ett tydlig obehag, en krypande känsla av läskiga, rätt anonyma figurer som smyger i buskarna och spanar in genom våra vardagsrumsfönster, tittar på våra privata skärmar och samlar på sig information att använda för att komma åt oss och styra oss.

Och det kan jag ha förståelse för att det är en obehaglig känsla. Såklart.

Men nu behöver vi stanna upp och tänka till. Var befinner vi oss egentligen när vi går ut på nätet? Var lägger vi de saker vi lägger ut på nätet? Nyckeln är grammatisk: Internet är inte, överhuvudtaget, inte i något enskilt avskilt hörn med få besökare, en avskild arena. Vi går ut på nätet, inte in. Allt är ute, allt är öppet, allt är tillgängligt för den som önskar använda det. Allt. Utan undantag. Att röra sig på nätet är som att röra sig på ett populärt och välbesökt torg. Allt sker öppet, även om det i de flesta fall är så mycket folk och de flesta är rätt ointresserade av vad andra gör mer i detalj så finns det alltid de som iakttar, som noterar, som avbildar, för vidare eller sparar. Ibland befinner de sig inom synhåll, ibland sitter de i ett fönster, osynligt iakttagande, kanske rent av genom en mer eller mindre diskret skvallerspegel.

I dag är det andra dagen av konferensen, och morgonens första keynotspeaker, Harper Reed, avväpnande charmig, inledde med att dansa in till Eye of the Tiger och genast förklara hur han gör framträdanden som dessa för att öka sitt antal följare på Twitter. Det är väldigt svårt att inte fatta omedelbar sympati. Han pratade om hur han skapar starka, ändamålsenliga team, på vilket sätt en uppdragsgivares lojalitet gentemot anställda kan vara en belastning för teamet, och berättade ingående hur han, som CTO i Obamas banbrytande kampanjhögkvarter använt sig av bland annat Facebook för att t ex göra kampanjmail personliga. Med självklar attityd berättade han hur de nyttjat likes, vem som klickat like och kommenterat på många av målets, den utvalda personens, statusuppdateringar, och sedan gått igenom uppladdade foton för att se om de två förekom i varandras fotoalbum, om de gjorde personliga saker tillsammans eller snarare tycktes vara mer ytligt bekanta. På det viset kunde de formulera sig på ett sätt som gav ett väldigt personligt intryck.

Hey, you should tell Joe to go vote

Tonen i reaktionen från publiken var helt annorlunda än den varit i går. Det var skratt, instämmanden, applåder, förtjusning omkring mig. Plötsligt fick den där mannen i svart ett ansikte, och det var ett rätt charmigt ansikte, inte hotfull alls på något sätt. Och de våldsamma svallvågorna från rädslan, paranoian, från dagen innan, la sig.

Och det fascinerar mig. Internet är en fullständigt underbar plats, lika fyllt av möten, samtal, relationer, nätverkande, kontakter, människors perspektiv, synvinklar, känslor, reaktioner som vilken lyckad konferens, vilket populärt torg, vilken fest, vilken mötesplats som helst här i världen. Det är inte farligt så länge vi kommer ihåg att vi befinner oss i offentligheten. Men om vi känner oss så hemma, så avslappnade, så trygga att vi rätt som det är glömmer var vi befinner oss, ja, då kommer vi bli förskräckta när någon som inte var där fått veta om, och sett ett filmklipp, av den dagen vi gick rakt över torget i urtvättad morgonrock eller mindre ändå.

Det är nog min sammanfattning av årets Internetdagar, tror jag.

Vi ses nästa år!

Ifrågasätt allt


Det George Carlin berättar för oss i klippet är viktigt: skitsnack som upprepas tillräckligt många gånger kommer att upplevas som sanning, eller åtminstone sannolikt. Det låter ju bekant! Vi har hört det förut, nog måste det ligga något i det då?

Ju fler gånger skitsnacket upprepas, ju starkare förankrat i folkmedvetandet blir det. Ju svårare blir det att visa att skitsnacket inte håller, och ju svårare blir det att faktiskt vara den som ifrågasätter sanningshalten.

Det fungerar enkelt uttryckt såhär: Människor börjar investera känslomässigt i skitsnackets sanningshalt, och ifrågasättanden börjar upplevas som personliga attacker. Och mot personliga attacker är det ok att försvara sig, eller hur? Den som gått till personlig attack får skylla sig själv, inte sant?

Och plötsligt står ifrågasättaren i fokus, och skitsnackaren har lyckats manipulera sig till en martyrroll, en skyddad, oangripbar offerposition från vilken hen i självrättfärdig upprördhet över detta otäcka angrepp kan utpeka ifrågasättaren som den onde, som den som gjort något otrevligt, som den som bör uteslutas. Bakom de stängda dörrarna dras sedan ett väloljat maskineri i gång, och ifrågasättaren svartmålas som vore hen given paria i alla sammanhang.

Syftet är sällan att personligt angripa ifrågasättaren, hen är inte intressant för skitsnackaren. Det skitsnackaren vill komma åt är  ifrågasättandet per se. Syftet är helt enkelt att göra det så obehagligt och besvärligt att ifrågasätta att det aldrig sker. Så obehagligt och besvärligt att människor hellre håller tyst för att inte drabbas av hämnden.

Typiskt ett sånt beteende som behöver ifrågasättas. Källor behöver granskas. Kritiskt.

Question everything. Question everything you hear, everything you read.

 

På äventyr

Jag ska på äventyr i dag. Till ett litet samhälle jag inte alls känner till, för att besöka en skola jag inte har en aning om var den ligger. Väl där skall jag hitta ett personalrum jag aldrig besökt, och sedan tala med en grupp högstadieungdomar jag aldrig träffat om det här med att kommunicera.

Det löser sig. Det finns nämligen människor på vägen och de allra allra flesta människor är vänliga och hjälpsamma. Vi behöver varandra, vi människor, det är bara tillsammans med människorna omkring oss vi kan bygga ett hållbart samhälle. Det vet ni redan, inte sant? Jag behöver inte påpeka det mer, men det skadar ibland inte att påminna oss om saken.

 

Inte utan min #Kindle

Jag åkte, som varje morgon, buss till jobbet i morse. Och som alltid när jag får en sittplats ville jag försjunka i min bok. Jag är inte den enda på bussen som ägnar mig åt sånt, tvärtom.

En kvinna i min egen ålder, stolt bärande på sitt inbundna ex av ett verk av en av de kvinnliga svenska författarna som då och då porträtteras hemma i sitt (eller en fotostudios, vi behöver inte alltid veta vad som pågår bakom kameran) kök, populära i t ex bokklubbar etc, sneglade med lätt överlägsenhet mot den telefon på vilken den unge mannen intill mig satt och läste en tätskriven text (jag imponeras ständigt av unga ögon som ser de pyttesmå bokstäverna) och kommenterade tydligt hörbart till sin väninna:

Tänk om folk kunde prova att läsa en bok i stället för att ständigt kolla Facebook!

Jag vet inte om han läste en bok, men jag anade att jag nog också var inkluderad i den där kommentaren. Inte som en som förväntades nicka instämmande, denna gång, utan som en som också borde läsa en bok i stället för att ständigt kolla Facebook. Eftersom den bok jag läste i morse är en av de böcker som finns i mitt digitala bibliotek satt ju jag också där med näsan över skärmen, klickade ibland, skrev ibland som jag har för vana.

Kindle erbjuder mig nämligen utöver möjligeheten att bära med mig en mindre bokhylla också möjligheten att interagera med texten. Ni vet, markera, kommentera, lägga bokmärken.

Min poäng är inte att det på något vis är överlägset att läsa en bok, eller underlägset att umgås med människor via sociala media. Min poäng är att det börjar bli tröttsamt att möta uppfattningen att en slags litteraturutgåva skulle ge större rättigheter till överlägsna fnysningar än andra.

image

Dagens lektion

Den här lilla filmen utgör en brygga mellan romanen vi just avslutat och läsårets sista, avslutande kommunikationsprojekt. Vi ser den två gånger, eftersom det finns mer att se och reflektera över sedan vi delat våra intryck med varandra:


Flitigt läsa gör dig klok

I DN skriver Jenny-Maria Nilsson i en replik på Martin Widmarks uppmärksammade debattinlägg om hur hon ser en risk att Läsrörelsens välmenande fortbildningskampanj riskerar att slå tillbaka mot skolan och  läsundervisningen:

Widmark bör respekteras för sitt goda hjärta och genuina engagemang, men vad är det han säger? Att lärare är hjälplösa? Cirka fem år på lärarutbildningen, praktik, verksamhet som lärare och den uppsjö litteratur som finns angående läsinlärning är inte tillräckligt för att någon ska behärska det centrala i sin profession? Men en fortbildningskurs, av slaget Widmarks organisation ger, ska ordna det?

Widmark skriver själv att 49 procent av de tillfrågade lärarna i låg- och mellanstadiet inte fått fortbildning i läsinlärning alls de senaste fem åren. Katastrof! menar han. Men mer än hälften har alltså fått fortbildning? Läsrörelsen startades år 2000 och det är sedan dess läsförståelsen har sjunkit mest. Nej, det hänger givetvis inte ihop, men vi kan stryka idén om att fristående organisationer kommer att lösa våra storskaliga läsförståelseproblem.

Läsning är viktigt i dagens värld. och skolan är den plats där alla unga, oavsett bakgrund, får möjlighet att bli de drivna, kritiska läsare som har möjlighet att ifrågasätta och ompröva faktoider och känsloargument i samhällsdebatten. Men inte bara därför, Läsning är  till och med mer och större än faktaläsning, än nyheter, än intertextualitet, än nya perspektiv, nya tankespår, ett rikare språk, en större tyngd och större möjligheter att påverka sin position i världen.

Läsning är också ett sätt att resa. Ett sätt att besöka andra världar, ett sätt att vila från denna världs stress och smärta. Det är ett sätt att få distans till det som händer, ett sätt att möta varelser, människor och karaktärer att identifiera sig med, att lära sig av, ja rent av att få råd ifrån.

AndersHvilans bokcafé besöktes senast av Tolkien-passionerade Anders Söderberg. Han berättade, inlevelsefullt, kärleksfullt, välkomnande, lockande om sitt förhållande till den värld som Tolkien berättar om i sina böcker. Han berättade om hur viktig läsning är för honom, men också om hur mycket tid och kämpande som faktiskt låg bakom det ögonblick när han äntligen förstod vad det här med läsning är.

Och där, precis där, har vi nyckeln till framgångsrik läsning – det tar tid, det kostar möda och kämpande, men det är värt varenda ögonblick vi investerar i det. Detta måste skolan ge eleverna.

Nilsson igen:

Myter uppstår ur olika särintressen i skoldebatten. Men de kanske är bra? Får oss på de så kallade tårna? Vi vet att bristande läsförståelse är den största orsaken till nedgången i kunskaper. I vår texttunga värld är utvecklingen en tragedi för både individer och samhälle, så alla behöver ju ändå skärpa sig. Men det är just det som inte sker när van­föreställningar får fäste. Läsrörelsens chocksiffror är mer till för deras egen skull än för Sveriges elever och uppgivet har jag hört lärare mena att det är svårt att lära barn läsa nu när högläsningen hemma har upphört. Skoldebatten tycks alltså ha avintellektualiserats i samma takt som skolan.

Läsinlärning är inte raketforskning. Målet för den lärare som verkar inom det som tidigare kallades lågstadium är att barnen ska vara proffs på att läsa, skriva och räkna med de fyra räknesätten, när de går ut tredje klass. Det är inte alltid enkelt. Men ett välfärdssamhälle som lägger stora pengar på skolan och nyss var världsmästare i läsförståelse bör inte betrakta det som nästintill omöjligt.

Nej, läsinlärning är inte raketforskning. Men för att kunna forska om och med rakteter behöver eleverna kunna tillgodogöra sig såväl föreställningen om att där alltid finns mer att upptäcka, mer att lära, som de fakta och de kunskaper som forskare innan dem redan upptäckt. Och där är läsinlärningen en av de allra viktigaste nycklarna.

Falstaff Fakir får än en gång avsluta, få säger det bättre:

Flitigt läsa gör dig klok.
Därför läs varenda bok.