Året var 2015

Internet var vid det laget ett sedan årtionden tillbaka väletablerat fenomen på de allra flesta håll i världen. För många människor vardag, för än fler människor en fullständigt naturlig del av arbete och studier. Kommunikation, blanketter, myndighetskontakter, information, nyheter, litteratur, musik, filmer, sociala media, kultur… så många digitala aspekter i det dagliga livet, tillgängliga från i det närmaste alla hörn av samhället, tillgängliga i de relativt små personliga enheter de flesta människor bar med sig i sin ficka, enheter som ännu bar det nostalgiska namnet telefon.

Universitet och forskare, studenter och vetgiriga möttes och delade med sig av sina rön online, stötte och blötte, ifrågasatte och omprövade, delade med sig och fick reakationer, och vi kunde alla ta del både av processen och resultatet. Sidor som TED, Twitter, Youtube, Pinterest och många fler gav oss möjlighet att ta del av föreläsningar och intervjuer, av kultur och kunskaper som bara en generation tidigare hade krävt långa, kostbara resor, mycken möda och långa väntetider på fjärrlån och dyra böcker.

Det var en fantastisk tid, som en ny Upplysning då kunskapen spreds över världen och gjordes tillgänglig för allt fler för varje dag, referensramar vidgades, Googles sökalgoritmer gjorde det möjligt att på ett par ögonblick komplettera sin allmänbildning för den som visste vad hen sökte. Ett år då varje bibliotekarie i varje bibliotek, då varje lärare i varje klassrum i hela Sverige hade möjligheten och därmed skyldigheten att lära sina adepter använda denna till synes i det närmaste oändliga fakta och informationsresurs, och att genom exempel visa, söka, granska, kontakta, dela, samarbeta, nätverka, lokalt och globalt på samma gång.

Samtidigt var detta ett år när det i Sverige, på fullt allvar, efterfrågades och erbjöds fortbildningar för lärare i konsten att skicka e-mail, året när lärare i svenska skolor erbjöds fortbildningar i konsten att chatta, i konsten att använda sociala media, och det var ju lite pinsamt förstås men bättre sent än aldrig. Det var ett år när konspirationsteorier kring de algoritmer Google och den stora mötesplatsen Facebook använde spreds i rasande fart via sociala media, året när vaccinationsmotståndare använde nätkunskap och människors källokritiska okunskap till att sprida sina irrläror och därigenom skapade nya farsotsvågor. Det var ett år när de som kallades nättroll fortfarande levde i föreställningen att de var anonyma, att framtida potentiella uppdragsgivare, arbetsgivare, partners etc aldrig skulle råka stöta på det fula, det obehagliga, det äckliga de spred över nätet. Det var också året när rädslan för denna öppna kultur grep omkring sig med iskalla, klibbiga fingrar.

Men det var samtidigt året av #nätkärlek, året då vi började lära oss att det inte räcker med kramar och fina bilder, utan vi behöver stå tillsammans och med gemensamma röster säga ifrån, på nätet och på bussen, i krogkön och i skolors korridorer, när någon uppför sig respektlöst, ty nu förstod vi att det är samma värld. Det kostade på, ibland gjorde det ont, ibland var det skrämmande och farligt och vi var rädda och kändes oss små och otillräckliga. Men eftersom vi även då mindes Astrid Lindgrens ord, de där som Skorpan viskade för sig själv för att hålla modet uppe och våga krypa vidare genom den mörka, smala, skrämmande gången under muren, så vågade vi ändå:

”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”

Frågan är vilken värld vi vill leva i

I går kväll, på väg till tangon, genom Malmö i skymningen med tango i tankarna och tango i öronen, passerade jag en ung man på gatan. Han såg ut som många andra unga män, lång, bredaxlad, muskullös, prydligt rakad skalle, vänliga ögon, svarta kläder. Han stod vid en gatukorsning, kanske på väg att gå över, kanske på väg att gå in på stället vars dörr han stod utanför, kanske väntade han på någon. Det var något bekant över honom, som om han vore någon jag hälsat på någon gång men inte riktigt kunde placera, och han tittade på mig, mötte min blick.

Så jag sa ‘hej’, nickade lite, och fortsatte gå.

Det var först när jag var nästan framme vid hissen jag hörde att någon gick bakom mig, visslade på mig, sökte kontakt med mig. Det var han, den unge mannen. Han hade sprungit efter mig i tre kvarter, för att fråga mig hur vi kände varandra. Jag sa som det var, och han såg innerligt lättad ut.

‘Åh, så skönt, du skrämde mig där!’

Jag tänkte på honom i dag, när vi såg Amanda Palmers fantastiska TED-talk.

Hon beskriver sin värld, en värld med möten mellan människor, utbyten av blickar, kommunikationen, förtroendet i att lita på att en främling är en människa som du, en människa som inte vill dig något illa.

Han lever i en värld där en liten förbitraskande tant som hälsar kan vara ett mer eller mindre fördolt, men inte mindre realistiskt, hot. I en värld där min nick kunde ha varit en judas-kyss. Där mitt lilla hastiga ‘hej’ kunde ha varit ett subtilt sätt att säga ‘vi vet var du bor’.

Jag vill leva i en värld där unga män småskrattar roat när okända tanter hälsar på dem, i en värld där vi frågar varandra om vägen när vi är vilse, i en värld där missunnsamhet, avund, småsinthet, illvilja etc finns, men inte dominerar. Där chansen att den vars blick du möter vill dig väl är större än risken att hen vill dig illa.

Därför tänker jag fortsätta hälsa på den jag vagt känner igen, fortsätta fråga främlingar om vägen, fortsätta möta människors blickar och le tillbaka när någon ler mot mig. Jag vet så lite om andra, men ett vet jag – de flesta är fantastiska.

❤

Valdag

Det är valdag i morgon. Skottland går till val i frågan om att lämna Storbritanien eller stanna i det förenade konungariket.

Go vote with your hearts, with pride, with wisdom and with courage.

Att prata om kön

Att nu medierna i P1 uppmärksammar att den lokala tidningen i Norrköping, och resten av media, förhållit sig väl lättsamt till källkritiken kring rapporteringen om hur det nu var med vilka klasser de går i, och eventuellt också kring hur många de faktiskt är, de stympade flickorna i Norrköpings skolor, borde inte påverka debatten mer än lokalt. Ty problemet är lika verkligt, och lika allvarligt, oavsett om flickorna är klasskamrater eller inte.

Flickor och kvinnor i svenska skolor, på svenska arbetsplatser, i det svenska samhället, är könsstympade, med allt vad det innebär av smärta, lidande, risker och funktionshinder. Givetvis inte alla, men att det förekommer ska vi inte hymla om. Ni minns vad UNICEF berättade om övergreppets konsekvenser, inte sant?

Beteckningen ”kvinnlig könsstympning” rymmer flera olika former av ingrepp. I vissa fall skärs delar av blygdläpparna eller klitoris bort. En annan variant är att klitoris prickas med ett vasst eller spetsigt föremål. Den grövsta formen av könsstympning är så kallad infibulation, vilket innebär att både klitoris och de inre och yttre blygdläpparna avlägsnas. Huden sys sedan ihop och kvar lämnas endast en millimeterstor öppning, där urin och menstruationsblod ska passera.

Kvinnokön är så tabubelagda i vår kultur att Nyamko Sabunis förslag om obligatoriskt samtal och läkarundersökning hos skolläkaren för alla högstadieflickor utan undantag väckte en flod av moraliserande upprördhet.

Det är inte rimligt. Unga människor av alla kön behöver få veta, sakligt och utan moraliserande omskrivningar, hur deras kroppar faktiskt fungerar. De behöver få veta vad som väntar, vad de kan vänta sig, vad de behöver vara uppmärksamma på. De behöver veta vad som kan vara ett tecken på att något är fel, och vad som med största sannolikthet är normalt. De behöver få veta att de har rättigheter. De behöver få veta att de får lov att fråga. Om precis vad som helst. Alla unga människor, Utan undantag. Oavsett föräldrars traditioner, kultur, religion eller moraluppfattning.

Flickor och unga kvinnor med intakta könsorgan, flickorna och unga kvinnorna som stympats, flickor och unga kvinnor som föddes med ovanliga könsorgan, med vad som traditionellt tas för givet är pojkars könsorgan, hermafroditiska könsorgan etc, har lika många frågor, lika många funderingar, lika mycket osäkerhet och nyfikenhet som alla unga människor. De är lika blyga och oroliga, lika osäkra och ivriga och har exakt lika stor rätt att få både information, kunskap och hälsorådgivning som alla andra. Utan att omgivningen pustar och frustar moraliserande.

Sexualundervisning behövs också, men vet ni, det är en fråga för ett annat inlägg. Detta, kära moralister, handlar i första hand om hälsa.

Puss på er.

#nf2014 i #Hyllie

Sista dagen på jättearrangemanget #nf2014. Här är människor från många hörn av världen, arrangemang av många slag i alla hörn, föreläsningar, seminarier, utställningar, uppträdanden, politiska manifestationer, politiska motsättningar, möten, inkluderande, exkluderande, det talas om strukturer, om hälsa, om sex, om nätverk, om samhälle, om framtid, miljö, kärlek, kön, kultur, litteratur och helt säkert mycket mer. Jag är en människa och har hunnit se, höra och uppleva en bråkdel, och missat mycket.

En känsla av att hjärnan är helt fullmatad och sprickfärdig, och att jag knappt hunnit uppleva mer än lite i ena kanten.

Men det jag reflekterar över just nu, och varje gång jag anlänt hit, lite stadsplaneringsroad som jag är, är hur provisoriskt och på samma gång nedslitet och ofärdigt området ter sig. Det är byggställningar, baracker och containers överallt, sprucken asfalt hastigt lagad, tillfälliga vingliga krokiga gångvägar, proviserade parkeringsplatser. Det finns såklart en plan, en vision, och de byggnader som är klara är nog så vänliga mot ögat, men helhetsintrycket är tyvärr att entusiasmen liksom gått ur projektet Hyllie.

Jag hoppas det är övergående.

#skolchatt om höstens skolfrågor

Vid den här tiden, när det gamla året går mot sitt slut, ser vi människor gärna fram mot det år som står för dörren. Vad väntar?

I år är det dessutom supervalår. EU-parlamentsvalet ligger bakom oss, och vi kan inte påverka mer där. I september kan vi rösta till de mer lokala parlamenten, Riksdagen, kommunerna och landsting/regioner. De är viktiga de också, och utfallen kommer att påverka hur vår verklighet och vardag framgent utformas.

Det tror jag blir en av de dominerande frågorna i höstens skoldebatt och samtal kring skolan.

Men skolan är inte bara den politiska strukturen, inte enbart styrdokument och pedagogiska trender. Skolan är också vardag, med allt vad det innebär av social interaktion, klimat, kultur och rutiner. För lärare, och för eleverna. För de duktiga flickorna som vill mer. För de pojkar vars akademiska drömmar kvävs redan i vaggan av föreställningar om hur annorlunda pojkars behov är. För de elever som utsätts, plågas och berövas rätten till upprättelse av en omgivning som aktiv tar berövarens sida.

Det hoppas jag blir ständigt aktuellt i alla höstens samtal.

I #skolchatt har vi ett par gånger lyft, och kommer att lyfta fler gånger framöver, hur skolvardagen kan te sig för oss HBTQ-personer som befinner oss där. Kan en rektor leva öppet som bög, utan att det dras ihop krismöten bland föräldrar? Kan en lesbisk gymnastiklärare gå in i flickornas omklädningsrum och hjälpa en ung flicka som oförberedd får sin första mens inför alla mitt under gymnastiklektionen? Kan transpersoner som går på högstadiet själva välja hur öppna de vill vara, trygga i vetskapen om att den eller de lärare de anförtrott sig åt inte plötsligt outar dem i klassrummet? Kan en ung bisexuell gymnasieelev vara ihop med den hen är kär i utan att få höra kommentarer om att välja sida ? Kan en flicka i slöja tryggt vända sig till sin lärare med frågor om både sin könstillhörighet och sexualitet?

Dessa och fler frågor ser jag också fram mot att höra talas om med självklarhet.

Vilka frågor vill du se? Vilka frågor vill du driva? Berätta, och välkommen till Twitter klockan 20.00 ikväll

Mors dag i dag

och reklammakare, än en gång har ni fel. Jag önskar mig inte blommor, inte tårta, inte smycken eller choklad.

Jag önskar mig i all ödmjukhet en värld.

En värld där mina barn och barnbarn, där alla mödrars barn och barnbarn, kan leva i frihet, kärlek, och trygghet. En värld där bildning, kultur, berättelser, skönhet, kunskap, långsiktighet, respekt, nyfikenhet, generositet och omtanke spelar huvudrollerna. I dag röstar vi här i EU och jag önskar, hoppas och tror att vi alla röstat och röstar klokt, med hjärta och hjärna.

Det är allt.

Ni har väl röstat?

I dag är valdagen, men jag vet att många många har röstat redan. Själv går jag till valurnorna i dag, jag tycker om att gå dit tillsammans och sedan fira att vi faktiskt har rösträtt. Alla 400 miljoner av oss. Det är värt fira.

För EU är ju inte ‘dom där i Bryssel’, det är inte ‘där nere i Europa’, det är inte ‘efter valet, då…’

EU är vi, EU är här, EU är nu.

 

 

Glad valdag!

rather than vengeance retribution

Den storslagna Eurovisionsfinalen börjar närma sig, redan på tisdag är det dags för den första semifinalen, på torsdag den andra och på lördag slår finalen ut i full blom. Min favorit går ut som nummer sex på torsdag. Utan förbehåll erkänner jag att huruvida det är ett bra startnummer eller inte har jag ingen som helst aning om, men jag anar att så kan vara fallet.

Österrikiska Conchita Wurst har en mycket behaglig röst, charm, ustrålning och glittrande scennärvaro och sjunger rakt genom kameran och tvn om att resa sig som en bländade fågel Fenix ur aska och förvivlan. Jag har stora förhoppningar om att det skall bli ett vackert, hänförande framträdande även den sjätte, och hoppas kunna rösta på Österrike i finalen på lördag också:

 

 

Musiken och framträdandet i sig upplever jag utifrån min begränsade erfarenhet som ett rätt klassiskt Eurovisionsnummer. Det är texten och innnerligheten i framträdandet som fångar mitt intresse.

Andra är mer intresserade av skägget. Skägget, och vackra Conchitas skrev. I så hög grad att detta till synes lättsamma underhållningsprogram väcker politiskt rabalder. Bland andra vårt svenska Aftonblad berättar hur Ryssland och Vitryssland protesterar vilt och önskar att de kunde skramla sig till en diskvalificering av årets österrikiska bidrag.

 det är kombinationen av skägg och klänning som väckt så mycket uppmärksamhet att det startats namninsamlingar i bland annat Ryssland och Vitryssland för att stoppa Österrikes artist från årets tävling.

– Det påverkar mig inte. För om det bara handlar om mig så kan jag ta det, jag är hårdhudad. Men det här visar mig att mänskliga rättigheter tydligen inte är allmänt förekommande på 2000-talet. Det är urlöjligt. Jag har inte ens ord för det, säger hon till Nöjesbladet.

Huffington Post berättar om ryska reaktioner:

Vitaly Milonov, who was influential in passing Russia’s anti-gay propaganda law, wrote a letter to Russia’s Eurovision selection committee asking them to not send any contestants to what he called the ”Europe-wide gay parade.”

”Even just broadcasting the competition in Russia could insult millions of Russians,” Milonov wrote in the letter, according to The Guardian.

och Independent berättar hur en föräldraorganisation stämmer in:

”Austria will be represented in Eurovision 2014 by the transvestite contestant Conchita Wurst, who leads the lifestyle inapplicable for Russians [sic],” the All-Russian Parent Meeting petition read.

På grund av ett skägg i kombination med en klänning önskar denna upprörda föräldraorganisation att det förargliga programmet helt enkelt rensas ut ur den ryska statstelevisionens tablå.

Ja Ryssland, Vitryssland o Ukraina; man är värdig att stå på scen o sjunga även om man har både lösfrallor o skägg. Så shut up. /Grande Wurst #ConchitaWurst #Eurovision

Expressen berättar om den svenska betydligt mer balanserade och rimliga reaktionen på konkurrenten:

I den svenska delegationen ser man det som självklart att alla bidrag ska få delta i tävlingen under samma villkor. Sanna Nielsen betonar att mångfalden är en central del i Eurovisions budskap.

– Tävlingen startade ju med att förena alla människor i Europa. Det är musik det handlar om och självklart ska Eurovision vara till för alla, säger Sanna Nielsen.

Tänker du själv ta ställning i den här frågan?

– För mig är det ett ställningstagande i sig att vara med i Eurovision. Genom att vara där visar vi vårt stöd för mänskliga rättigheter och att alla bidrag är välkomna.

Så enkelt, och så självklart.

#meatfreemonday och #veganonsdag

Det känns som det var länge sedan jag faktiskt skrev något om mat. Det är onsdag i dag, vilket här innebär att vi äter helt veganskt, och på Gripenskolan i Nyköping  hålls veckans köttfria dag.

Kött från köttindustrin ingår ju, oavsett vad representanter från LRF vill ge intryck av, inte i ett naturligt kretslopp. Tvärtom. Köttindustrin belastar vår levnadsmiljö tungt, och tär hårt på resurserna vi har till framtida förfogande. Det vet vi, jag tänker inte orda mer om det (just nu). Vi vet också att LRF är en lobbyorganisation som företräder stora ekonomiska intressen, och ruskar sorgset på huvudet åt att de levererar argument som

Vi här i vår kommun har mycket gräs som vi inte kan äta själva men som via djuren blir ett bra och fullvärdigt livsmedel, säger Lovisa Norberg.

Ty trots att LRF sannolikt har en och annan medlem som valt att nyttja sina arealer till mer långsiktigt hållbart miljövänlig produktion tycks det som om köttproducenternas intressen väger tungt i organisationen. Samtidigt växer sig fenomen som Köttfri Måndag och Veganonsdag allt större. Det tar tid att sätta sig in i en ny matkultur, att upptäcka hur favoritkryddningar fungerar ihop med det nya, experimentera sig fram genom nya receptsamlingar, hantera den inte självklart bekväma känslan av att gå förbi alla köttdiskarna i butiken eftersom de är ointressanta.

Risken att känslan blir som en bantningskur –  ett försakande, något som ges upp, kampen för att avstå från något efterlängtat – i stället för ett vardagligt, självklart förhållande till måltiderna är överhängande vid en alltför tvär kostomläggning. Därför är en dag i veckan ett gott tillfälle att experimentera sig fram, att lära sig orientera i det nya, upptäcka att vegetariskt är mer än quorn och samtidigt få en boost av att veta att det är flera som gör samma experiment samtidigt.

Vem vet? En vacker dag kanske LRF kommer ihåg att inte alla lantbrukare är köttbönder, och att all mat som växter inte är gräs.