Stympade flickor

Vi börjar med vad UNICEF säger på sin hemsida:

Beteckningen ”kvinnlig könsstympning” rymmer flera olika former av ingrepp. I vissa fall skärs delar av blygdläpparna eller klitoris bort. En annan variant är att klitoris prickas med ett vasst eller spetsigt föremål. Den grövsta formen av könsstympning är så kallad infibulation, vilket innebär att både klitoris och de inre och yttre blygdläpparna avlägsnas. Huden sys sedan ihop och kvar lämnas endast en millimeterstor öppning, där urin och menstruationsblod ska passera.

De yttre, synliga delarna av ett kvinnligt könsorgan är fascinerande organ. Mytomspunna, tabuomvävda, föremål för forskning och för hemliga drömmar, beskrivet i oändliga metaforer befinner det sig i centrum för mycket av kulturen i många kultursfärer runt om i världen, symboliskt och bildligt. Detta organ, inte större än att det ryms i en omslutande hand, som kan vidgas så mycket att ett spädbarn kommer igenom; på samma gång så tåligt, så känsligt, så hållbart, så skört. Som livet själv.

UNICEF igen:

Könsstympning utförs oftast på flickor mellan fyra och 14 år, men även spädbarn stympas. Ibland utförs det på kvinnor som precis ska gifta sig, på kvinnor som är gravida med sitt första barn eller som precis har fött sitt första barn. Ingreppet görs oftast utan bedövning av barnmorskor eller barberare, som använder saxar, rakblad eller krossat glas.

Ibland överlever den stympade flickan. Ibland inte. Jag tänker inte beskriva för er i detalj vilka risker sex, graviditet och förlossning innebär för flickor och kvinnor med stympade underliv. Ibland överlever de. Ibland inte.

Könsstympning medför långsiktiga fysiska och känslomässiga komplikationer. Smärta, stress, infektioner och psykiska problem kan uppstå efter ingreppet. Dessutom blir kvinnans sexualliv ofta mycket smärtsamt och svårt.

Infibulation förorsakar de största besvären och farorna. Eftersom endast en liten öppning lämnas kan urin och menstruationsblod inte rinna ut ordentligt, vilket också kan förorsaka infektioner i underlivet. Det kan även leda till att kvinnan får svårt att kontrollera urinflödet. Könsstympning medför ofta svåra förlossningar, med dödlig risk för både modern och barnet. Vid förlossning öppnas såret för att efter förlossningen sys ihop igen. Detta innebär stora risker för infektioner.

Flickor och kvinnor stympas på olika håll i världen, de barbariska övergreppen förekommer i olika religioner och olika regioner:

Sedvänjan förekommer bland katoliker, protestanter, kopter, falasher, muslimer och animister. Det finns dock inget skriftligt stöd i någon religion för könsstympning.

Kvinnlig könsstympning utförs fortfarande eftersom det är rotat i den traditionella tron om kvinnors status och roll. Det anses också vara en del av den rit som ska initiera den unga flickan i vuxenvärlden.

Detta kommer inte upphöra av sig själv. Tvärtom.  I media når oss nyheterna om situationen i t ex Norrköping:

Ett 60-tal fall av könsstympning av flickor har upptäckts i Norrköping sedan i mars. I en skolklass med 30 flickor hade alla blivit könsstympade och många av dem är födda i Sverige.
– Vissa är glada när det upptäcks. De säger att ”äntligen är det någon som pratar med oss om det här”, säger Ann-Christine Johansson, verksamhetschef för Centrala elevhälsan i Norrköping.

Det är olagligt att stympa flickors kön. Det är en barbarisk, plågsam och dödlig sedvänja, och de flickor som befinner sig i riskzonen gör så i mångdubbel bemärkelse. Därför är det viktigt att vi pratar öppet om övergreppen. Drabbade flickor behöver veta att de får be om hjälp med problem, att de inte behöver känna skam, att de är fullvärdiga människor med rätt till både respekt och utbildning. Föräldrar behöver veta att de inte gör något att vara stolta över, inte något att försvara, tvärtom – det är en barbarisk sedvänja som inte accepteras av samhället och världen. Och omvärlden behöver veta att detta inte är en sedvänja som skall leva kvar. Någonstans. Någonsin.

Om #queeraberättelser

Twitter är alltid den första sidan jag öppnar, den första appen jag laddar ner, det första medium jag vänder mig till för att få en uppfattning om vad som händer just när det händer.

I dag händer #queeraberättelser, uppmärksammar mig Minasannaords på i sin blogg. Det är en tråd där människor helt enkelt delar glimtar från sitt liv och sin vardag för att göra det lättare för oss alla att bemöta våra medmänniskor med respekt och omtanke. Elever berättar om känslan av att inte våga tala öppet om sin förälskelse i skolan, inte för att det är för stort och pirrigt och nytt för att sätta ord på, utan av rädsla för att bli placerad utanför gemenskapen. Människor berättar om att behöva komma ut om och om och om igen, i varje nytt sammanhang. Om rädslan för att familjen ska få veta något. Om hur föräldrar bemött dem med skrik och våld och avståndstagande, ibland brutit kontakten, ibland tvingat sina barn att ta tillbaka, säga att de ljög, att de självklart inte är sådär konstiga.

Om hur de blivit tillsagda att inte umgås med ‘den där’ vännen på grund av hens läggning eller umgänge. Om sin längtan och önskan att vakna en morgon och bara vara en i mängden, bara vara som alla andra, slippa komma ut, slippa besvara frågor om sitt underliv, bara få vara. Om att välja att ge sken av att vara hetero för att kunna lägga fokus på något annat än sin läggning. Om hur mobbning och trakasserier omtolkats av lärare och skolor till något mer heteronormativt, som fel kläder, glasögon eller liknande. Om att ha blivit ombedd att tona ner sig, i en omgivning där hetropar hånglar loss helt öppet.

I en tråd som denna dyker trollen också upp, såklart. De uppför sig lika illa som de gör överallt annars, och är bara att scrolla förbi. Matar man dem har man dem i hasorna i eviga tider, och de är seglivade.

Läs i tråden, i synnerhet om du jobbar i skolan med unga människor. Det är väl investerad tid.

rather than vengeance retribution

Den storslagna Eurovisionsfinalen börjar närma sig, redan på tisdag är det dags för den första semifinalen, på torsdag den andra och på lördag slår finalen ut i full blom. Min favorit går ut som nummer sex på torsdag. Utan förbehåll erkänner jag att huruvida det är ett bra startnummer eller inte har jag ingen som helst aning om, men jag anar att så kan vara fallet.

Österrikiska Conchita Wurst har en mycket behaglig röst, charm, ustrålning och glittrande scennärvaro och sjunger rakt genom kameran och tvn om att resa sig som en bländade fågel Fenix ur aska och förvivlan. Jag har stora förhoppningar om att det skall bli ett vackert, hänförande framträdande även den sjätte, och hoppas kunna rösta på Österrike i finalen på lördag också:

 

 

Musiken och framträdandet i sig upplever jag utifrån min begränsade erfarenhet som ett rätt klassiskt Eurovisionsnummer. Det är texten och innnerligheten i framträdandet som fångar mitt intresse.

Andra är mer intresserade av skägget. Skägget, och vackra Conchitas skrev. I så hög grad att detta till synes lättsamma underhållningsprogram väcker politiskt rabalder. Bland andra vårt svenska Aftonblad berättar hur Ryssland och Vitryssland protesterar vilt och önskar att de kunde skramla sig till en diskvalificering av årets österrikiska bidrag.

 det är kombinationen av skägg och klänning som väckt så mycket uppmärksamhet att det startats namninsamlingar i bland annat Ryssland och Vitryssland för att stoppa Österrikes artist från årets tävling.

– Det påverkar mig inte. För om det bara handlar om mig så kan jag ta det, jag är hårdhudad. Men det här visar mig att mänskliga rättigheter tydligen inte är allmänt förekommande på 2000-talet. Det är urlöjligt. Jag har inte ens ord för det, säger hon till Nöjesbladet.

Huffington Post berättar om ryska reaktioner:

Vitaly Milonov, who was influential in passing Russia’s anti-gay propaganda law, wrote a letter to Russia’s Eurovision selection committee asking them to not send any contestants to what he called the ”Europe-wide gay parade.”

”Even just broadcasting the competition in Russia could insult millions of Russians,” Milonov wrote in the letter, according to The Guardian.

och Independent berättar hur en föräldraorganisation stämmer in:

”Austria will be represented in Eurovision 2014 by the transvestite contestant Conchita Wurst, who leads the lifestyle inapplicable for Russians [sic],” the All-Russian Parent Meeting petition read.

På grund av ett skägg i kombination med en klänning önskar denna upprörda föräldraorganisation att det förargliga programmet helt enkelt rensas ut ur den ryska statstelevisionens tablå.

Ja Ryssland, Vitryssland o Ukraina; man är värdig att stå på scen o sjunga även om man har både lösfrallor o skägg. Så shut up. /Grande Wurst #ConchitaWurst #Eurovision

Expressen berättar om den svenska betydligt mer balanserade och rimliga reaktionen på konkurrenten:

I den svenska delegationen ser man det som självklart att alla bidrag ska få delta i tävlingen under samma villkor. Sanna Nielsen betonar att mångfalden är en central del i Eurovisions budskap.

– Tävlingen startade ju med att förena alla människor i Europa. Det är musik det handlar om och självklart ska Eurovision vara till för alla, säger Sanna Nielsen.

Tänker du själv ta ställning i den här frågan?

– För mig är det ett ställningstagande i sig att vara med i Eurovision. Genom att vara där visar vi vårt stöd för mänskliga rättigheter och att alla bidrag är välkomna.

Så enkelt, och så självklart.

Det här är min röst

OS i Ryssland är över, elden har slocknat och idrottarna har åkt hem, mer eller mindre nöjda med sina prestationer. Många gjorde viktiga insatser, och andra valde att låtsas att idrott inte alls är politik. Vilket det givetvis är, ofta en arena där det finns minst lika stor, och ibland rent av större möjligheter att göra intryck än i plenisalar. Ty framgångsrika idrottare är offentliga personer, och som alla offentliga personer, utan undantag, förebilder.  Deras agerande påverkar hur människor som beundrar dem och ser dem agerar.

Att vara en offentlig person innebär mer än att vara en person som blir igenkänd även när hen handlar grönsaker i snabbköpet. Det innebär att vara en person med en plattform, en person vars röst hörs högre och längre än den person som inte har denna plattform. Det innebär större genomslag för allt som sägs, och det innebär att tystnaden från det som inte sägs blir mer bedövande.

Många människor i Ryssland lever i utsatta situationer där morgondagen är osäker. För den som blir ljuvligt kär i en person av samma kön som hen själv är situationen alarmerande. Det här vet vi, allesammans, och vi vet att det inte bara är i Ryssland. Det är bättre på många håll, och det är ännu värre på många andra håll. Det gör inte situationen i Ryssland mindre viktig att uppmärksamma. Men tystnaden från den svenska OS-truppen var gravlik. I Aftonbladet skriver Rickard Söderberg, själv mycket väl medveten om både vilka risker och vilket ansvar det medför att som offentlig person ta ställning:

Jag träffade Pussy Riot för några veckor sedan på Gaygalan, där bland annat Emma Green vann priset som Årets hetero för sitt mod att ta ställning för kärlek. Att dansa med dem var en av de stunder i mitt liv när jag blivit som mest starstrucked.

Ni hade möjlighet att dansa med dem. I Sotji. Skydda dem och stödja deras kamp för vår frihet, när polisen piskade dem.

Var var ni?

Har ni inte fantasi så det räcker, glid bara in på närmaste köpcentrum, köp fem olika nagellack och kopiera en svensk världssuccé. Det behöver inte vara en Black power-gest på prispallen, men ni hade behövt göra något när ni klivit ner från densamma.

Istället demonstrerar de allra flesta en beklämmande tystnad och blickar som tittar åt ett annat håll. För att vara aktiva är det inte särskilt mycket aktivist i er.

Och nu är det för sent. Media har åkt hem. Elden är slocknad och ett människofientligt mörker sänker sig återigen över Rysslands feminister, aktivister och HBT-personer. Mänskligheten kommer att göra som vi gjorde med OS i Kina – fortsätta se mellan fingrarna.

Vi kan fortsätta se mellan fingrarna. Eller vi kan använda oss av den röst vi har, var och en av oss, och göra skillnad.

Den kanadensiske poeten Shane Koyczan, som medverkade vid OS-invigningen i Vancouver 2010, uttrycker det så väl:

When you stand up to be counted.

Tell the world, “This is my voice, There are many like it, but this one is mine”.

Jag lydde bara order…

En av Försäkringskassans omprövare beskriver i Aftonbladet hur han upplever sitt arbete:

Då min tjänsteutövning helt och hållet styrs av de lagar som vår riksdag och regering har stiftat och inte av vad jag personligen anser vara rimligt eller försvarbart, fanns det inte någon möjlighet för mig ändra det av Försäkringskassan fattade beslutet. Det var dock med tungt hjärta och med en mycket stark känsla av obehag som jag skickade i väg mitt beslut.

Men han skickade iväg det, och en liten tid senare hörde han mannens kanske sista steg i banvallens grus.

För den desperata mannen på banvallen i Markaryd var jag en bödel och ett svin vilket han också gav uttryck för. Det var jag som ”dödat honom”. Så drastiskt hade inte mannens åldrige far uttryckt sig då han tidigare ringde till mig i samband med att sonen fått mitt beslut. Gråtande hade han i stället frågat mig om jag inte hade så mycket civilt kurage att jag kunde gå emot det fattade beslutet, även om beslutet i sig var i överensstämmelse med gällande lag – för jag måste väl för Guds skull ha sett att beslutet var omänskligt och fel! Det civilkuraget hade jag, av de skäl jag nämnt ovan, inte haft. Däremot insåg jag att det var omänskligt och fel.

Han insåg att det var omänsklig och fel, men han skrev under beslutet och skickade iväg det. Jag vill inte på något vis antyda att just denne omprövare är någon osedvanligt kallsinnig och grym person, inte alls. Sannolikt är han en rätt vanlig människa, en sån som vi alla stöter på i snabbköpet då och då utan att vidare reflektera över den saken, en sån som vi småpratar lite med i hissen på väg upp. En sån vars blick vi möter i spegeln varje morgon, de flesta av oss.

Rätt som det är står vi där, i en situation där ordern vi fått kommer att innebära omänsklig smärta för människor. Vi kan följa den, eller vi kan vända oss om och gå därifrån. Vi har ännu valmöjligheten.

.

.

 

Storslaget!!!

Vi har något otroligt fantastiskt storslaget här i landet, har ni tänkt på det? Något som vi ofta tar för givet, som är en så integrerad del av vårt samhälle att vi ibland glömmer bort att det faktiskt inte är något självklart.

Vi har en allmän skola, en skola utan avgifter. Varken litteratur eller mat kostar något, vi har inga terminsavgifter eller krav på skoluniform för att man ska få gå. Alla barn, utan undantag, erbjuds en plats, oavsett om man rik eller fattig, bor i söder eller norr, öst eller väst. Om man är blind eller döv, behöver rullstol eller har koncentrationssvårigheter, har kognitiva funktionshinder eller språksvårigheter är man välkommen.

Det är lätt att bli hemmablind, att fokusera bara på det som är kasst, trasigt, inte fungerar och är omodernt, men glöm inte bort att det finns människor här i världen som drömmer om bara en skärva av det vi tar för givet.