Morrica hockeybloggar

Det händer enbart vid högtidliga hockeytillfällen. Detta kan vara premiären.

Jag är uppvuxen i ett sammanhang där hockeyn är självklar. Så självklar att jag inte bara har reglerna lika klara för mig som vore de medfödda, kulturen är lika välbekant den.

Ingendera har den minsta dragning på mig, jag har inte ett uns nostaligsk längtan tillbaka till vare sig eran eller miljön. Sporten som sådan finner jag urtråkig, och kulturen som frodas omkring den ännu tristare. Ordföranden i Kiruna IF sammanfattar det väl i en intervju i Aftonbladet:

Vår sport är maskulin. Man ska ha hög smärttröskel. Man ska inte vara en fjolla eller bög. Det är skällsord i vår idrott.

*gäsp*

Tråkigare blir det inte, i Morricas ögon. Det är en personlig preferens, och jag lägger ingen värdering i andras uppfattning om sporten. Däremot lägger jag värdering i användandet av ord som fjolla, bög och fitta som skällsord. Sånt är bara dåligt, tråkigt, sexistiskt, lågt och ett tecken på bristande bildning. Jag har ingen som helst respekt för sådana sedvänjor.

(Jag har en hel workshop med kreativa invektiv jag kan hålla med kort varsel, hör av er, hockeyklubbar, I’m happy to help mot modest ersättning)

Kiruna IF har genom ett elegant svep med klubban lyckats väcka glädje hos mig:

 

 

Kiruna är kontrasternas stad: Om vintern går solen inte upp men norrskenet och den vita snön står i kontrast till allt det mörka och kalla. Om sommaren går solen aldrig ned men ändå värmer den inte. Vi lever kargt och hårt men vi är solidariska med varandra. Vi har djupet i gruvan och rymdindustrins oändliga höjder. Vi är en av väldens största städer men nästan utan befolkning. Vi har hur mycket plats som helst men ingenstans att bygga. Nu skall  vi skapa en kontrast till: ”Hockeyhårdingar” med sunda värderingar – förpackade i acceptansens och norrskenets färger.
Med vänliga hälsningar

Fredrik Kangas / KIF Styrelse

I Aftonbladets artikel utvecklas tankegången,och vi får bakgrunden. Den är samhällsomfattande, och inte bara hockeyklubbar kan lära sig mycket:

De nya dräkterna symboliserar Kiruna IF:s förvandling. Efter ännu en säsong i norrettan kunde vårens analys ha stannat vid att man borde ha skjutit mer, varit på tå, kanske värvat en transatlant, måhända tätat boxplayet för att ha kvalat till allsvenskan.

I stället tog man ett samhälleligt grepp. År 1976 bodde 31 000 personer i Kiruna, sedan dess har befolkningen årligen minskat med ett par hundra fram till dagens 23 000.

8 000 utflyttade lämnar ett glupande hål, därför behöver laget engagera större delar av de kvarvarande invånarna. Men vilka Kirunabor har hittills stängts ute från Kiruna IF?

I april svarade en sponsor. Han heter Johannes Skogkvist och ställde retoriska frågor till styrelsen.

Varför inte bli acceptansens lag? Varför inte utbilda klubben i HBTQ-personers situation? Varför inte bära regnbågsfärgat för att symbolisera sin öppenhet?

Ordföranden Johan Köhler skrattade rått åt förslaget. Det måste vara ett skämt, tänkte han, ett bögskämt.

Men det var verkligen inget skämt, varken sexistiskt eller annat. Det var fullt allvar, och det byggde på en samhällsanalys som borde ligga till grund för många beslut:

Då berättade Skogkvist om Detroit och San Francisco. Den första staden var så mån om att behålla bilindustrins ställning att de slöt sig mot nya intryck. Andra kulturer, religioner eller sexuella läggningar bjöds inte in i samhällsbygget, vilket gav en stel och oformlig infrastruktur och industri.

I dag är Detroit en spökstad, ödelagd av massarbetslöshet, sa Skoglund. San Francisco omformas konstant och tillhör en av USA:s mest blomstrande ekonomier.

Kiruna IF valde väg, och jag hoppas fler klubbar följer efter och gör svensk hockey världsledande. Så svårt är det inte. Ordförande Johan Köhler igen:

Vår sport är maskulin. Man ska ha hög smärttröskel. Man ska inte vara en fjolla eller bög. Det är skällsord i vår idrott. Just därför vill vi köra i 190, nu vill vi förändra det här, säger han.

Projektet kickade i gång häromveckan med en HBTQ-kurs för truppen. Alla spelare, ledare och funktionärer, däribland vaktmästarna, ska under ett par månader certifieras i tolerans för människor med andra läggningar, religioner och kön än de arketypiskt vita och kristna hockeykillarna.

 

Annonser

Stympade flickor

Vi börjar med vad UNICEF säger på sin hemsida:

Beteckningen ”kvinnlig könsstympning” rymmer flera olika former av ingrepp. I vissa fall skärs delar av blygdläpparna eller klitoris bort. En annan variant är att klitoris prickas med ett vasst eller spetsigt föremål. Den grövsta formen av könsstympning är så kallad infibulation, vilket innebär att både klitoris och de inre och yttre blygdläpparna avlägsnas. Huden sys sedan ihop och kvar lämnas endast en millimeterstor öppning, där urin och menstruationsblod ska passera.

De yttre, synliga delarna av ett kvinnligt könsorgan är fascinerande organ. Mytomspunna, tabuomvävda, föremål för forskning och för hemliga drömmar, beskrivet i oändliga metaforer befinner det sig i centrum för mycket av kulturen i många kultursfärer runt om i världen, symboliskt och bildligt. Detta organ, inte större än att det ryms i en omslutande hand, som kan vidgas så mycket att ett spädbarn kommer igenom; på samma gång så tåligt, så känsligt, så hållbart, så skört. Som livet själv.

UNICEF igen:

Könsstympning utförs oftast på flickor mellan fyra och 14 år, men även spädbarn stympas. Ibland utförs det på kvinnor som precis ska gifta sig, på kvinnor som är gravida med sitt första barn eller som precis har fött sitt första barn. Ingreppet görs oftast utan bedövning av barnmorskor eller barberare, som använder saxar, rakblad eller krossat glas.

Ibland överlever den stympade flickan. Ibland inte. Jag tänker inte beskriva för er i detalj vilka risker sex, graviditet och förlossning innebär för flickor och kvinnor med stympade underliv. Ibland överlever de. Ibland inte.

Könsstympning medför långsiktiga fysiska och känslomässiga komplikationer. Smärta, stress, infektioner och psykiska problem kan uppstå efter ingreppet. Dessutom blir kvinnans sexualliv ofta mycket smärtsamt och svårt.

Infibulation förorsakar de största besvären och farorna. Eftersom endast en liten öppning lämnas kan urin och menstruationsblod inte rinna ut ordentligt, vilket också kan förorsaka infektioner i underlivet. Det kan även leda till att kvinnan får svårt att kontrollera urinflödet. Könsstympning medför ofta svåra förlossningar, med dödlig risk för både modern och barnet. Vid förlossning öppnas såret för att efter förlossningen sys ihop igen. Detta innebär stora risker för infektioner.

Flickor och kvinnor stympas på olika håll i världen, de barbariska övergreppen förekommer i olika religioner och olika regioner:

Sedvänjan förekommer bland katoliker, protestanter, kopter, falasher, muslimer och animister. Det finns dock inget skriftligt stöd i någon religion för könsstympning.

Kvinnlig könsstympning utförs fortfarande eftersom det är rotat i den traditionella tron om kvinnors status och roll. Det anses också vara en del av den rit som ska initiera den unga flickan i vuxenvärlden.

Detta kommer inte upphöra av sig själv. Tvärtom.  I media når oss nyheterna om situationen i t ex Norrköping:

Ett 60-tal fall av könsstympning av flickor har upptäckts i Norrköping sedan i mars. I en skolklass med 30 flickor hade alla blivit könsstympade och många av dem är födda i Sverige.
– Vissa är glada när det upptäcks. De säger att ”äntligen är det någon som pratar med oss om det här”, säger Ann-Christine Johansson, verksamhetschef för Centrala elevhälsan i Norrköping.

Det är olagligt att stympa flickors kön. Det är en barbarisk, plågsam och dödlig sedvänja, och de flickor som befinner sig i riskzonen gör så i mångdubbel bemärkelse. Därför är det viktigt att vi pratar öppet om övergreppen. Drabbade flickor behöver veta att de får be om hjälp med problem, att de inte behöver känna skam, att de är fullvärdiga människor med rätt till både respekt och utbildning. Föräldrar behöver veta att de inte gör något att vara stolta över, inte något att försvara, tvärtom – det är en barbarisk sedvänja som inte accepteras av samhället och världen. Och omvärlden behöver veta att detta inte är en sedvänja som skall leva kvar. Någonstans. Någonsin.

Miljöstörande cyklister

Kära cyklister,

Jag förstår så väl att ni känner er både miljövänliga, praktiska, präktiga, ja rent av lite duktiga när ni zickzackar er fram mellan filer och bilar. Och på det stora hela har ni nog rätt i detta.

Men

För givetvis finns det ett sådant. Eller snarare två.

Men:

Ni stör miljön för gångtrafikanter. Det är inte alla cyklister som bidrar, men många nog för att det skall bli ett problem och slå tillbaka på er som sköter er exemplariskt.

Lagar och regler gäller även er. Jag är medveten om att det stått att läsa att zebralagen inte gäller cyklister. Men det är åt andra hållet.

Bilar behöver inte väja för cyklande cyklister som cyklar för fulla spjäll rätt ut över ett övergångställ. Cyklister skall väja för oss som går över övergångställen. Det är inte i sin ordning att zickzackande smita emellan bilar och förvänta sig att gångtrafikanten skall vara beredd att väja för cyklisten. Och även om ni med viss rätt kan se er som oskyddade trafikanter så gör det rätt ont att bli påkörd av en cykel också. Tro mig. Jag har provat. Vid Clemenstorget i Lund. I dag.

Jag må uppskatta vackra saker, men jag är ingen Toreador. Jag har inte lust att vara beredd att hoppa undan från cyklister som kör förbi bilar som stannat på insidan och plötsligt bara dyker upp på övergångsstället.

Gör inte om det.

Men:

Detta med busshållsplatser igen. Allvarligt talat – vuxna människor, det är inte ok att komma cyklande genom en grupp människor som väntar på bussen, plinga vilt med sin lilla pingla och förvänta sig att alla ska hoppa åt sidan, även de som står i begrepp att kliva på bussen.

Gör inte om det.

Att vara rädd om miljön har fler aspekter än att undvika avgaser. Miljön är vi alla tillsammans också, och uppriktigt talat, den här sortens uppförande stör miljön i lika hög grad som trasiga MacDonaldsförpackningar måsarna spritt över hela gatan.

Yttrandefrihet, sa Voltaire

inte alls det han ofta sägs ska ha sagt (eller snarare skrivit, vilket han inte heller gjorde) om:

Monsieur l’abbé, je déteste ce que vous écrivez, mais je donnerai ma vie pour que vous puissiez continuer à écrire.

Det var i stället en Evelyn Beatrice Hall under pseudonymen S. G. Tallentyre, som ska ha formulerat detta, och aldrig hävdat att Voltaire själv skulle ha sagt så. Det är en senare konstruktion, som kanske skulle ha roat dem båda, för allt vad jag vet. 

Yttrandefrihet är på tapeten, och behöver återigen lyftast, belysas, sättas ord på, sättas bild på och förtydligas. Outtröttligen. Ty yttrandefrihet innebär inte bara friheten att kläcka ur sig precis vilka dumheter som helst, det innebär också att ta konsekvenserna för vad som sägs. Den som i samma andetag som hen tigger pengar till sin organisation ylar om organiserat tiggande blir hånad. Den som säger saker skolelever inte vill lyssna på får uppleva hur de vänder ryggen till. Och det gör de helt rätt i.

 

 

Och det riktigt finurliga är att yttrandefrihet går åt alla håll, på en gång. Samtidigt som det innebär rätten att häva ur sig vilka dumheter som helst, så innebär det för alla runtomkring rätten att säga emot. Eller låta bli att lyssna. Att gå därifrån. Sjunga en operaaria. Be en liten bön eller två. Dansa en dans. Spela ett instrument. Eller stoppa hörlurarna i öronen och sätta på en givande podcast i stället. Eller vad som nu föredras.

I min väska #blogg100

image

Jag bär, som många andra, omkring på rätt många kilon till vardags. I en axelremsväska, i två axelremsväskor, ibland i tre. Dessutom kassar när vi har handlat. Ergonomiskt är det inte, men det har aldrig riktigt nått den nivå av besvär som stört mig.

Förrän nu. Nu gick det ut över tangon!

Katastrof. Så min söta flickvän tog kommandot, och vi inhandlade en mer ergonomisk ryggsäck åt mig att bära runt saker i, vilket innebär att jag ägnade en lång stund av kvällen att tömma den gamla handväskan. Handväskteknologin är en slags low tech timelord technology – det ryms mer i den än vad dess volym ger utrymme för. Så jag tog en bild på en del av innehållet.

Vi införskaffade därtill en mer ergonomisk, reflexförsedd, transportpod för matvaror och annat:

image

Visst är den fin?

Det bedrägligt lockande positiva tänkandet

Magiskt tänkande, känner ni till det begreppet? Enkelt uttryckt beskriver det människors, främst små barns men även vuxnas, föreställning att de genom sitt tänkande kan påverka och förändra omvärlden och människorna i den. Det finns många varianter, mer eller mindre vanligt förekommande.

Den variant jag vill framhålla idag är det som ibland kallas positivt tänkande, ibland positiva affirmationer. Helt enkelt föreställningen, populär i de rika floror av självhjälpsböcker, coachingföretag, självhjälpshemsidor etc, att en människa kan påverka och rent av avhjälpa sina problem genom att tänka på rätt sätt. Vid en första anblick kan det tyckas oförargligt, rent av lite fint, men baksidan av den glittrande kulissen är fylld av etterdrypande taggar.

Ty föreställningen att en persons tankar magiskt kan påverka tillvaron går åt båda håll. Den som övertygar sig själv att hen har makten att tänka sig frisk, vacker, framgångsrik, förmögen, omgiven av lycka och harmoni har samtidigt, oundvikligen, hur mycket coach, andlig ledare eller självhjälpsförfattare mfl än peppar övertygat sig själv om att hen också har förmågan att orsaka motsatsen till de positiva affirmationerna. Antingen genom att råka låta en negativ tanke slinka in bland de positiva och där, som ett ruttet äpple i en skål friska, sprida föruttnelse; eller genom att misslyckas med att tänka tillräckligt positivt.

I båda fallen kan konsekvenserna bli fatala. Övertygad om att hen orsakat den svåra situationen, ohälsan, konjunkturnedgången etc själv finns risk att hen inte söker hjälp alls utan intalar både sig själv och omgivningen om att det handlar om att vara stark och kämpa. Det finns en risk att hen likt en desperat hasardspelare försöker vända situationen med ännu mer magiskt tänkande, inte sällan påhejad av välmenande meningsfränder. När hen äntligen söker professionell hjälp, om hen gör det en dag, är vägen tillbaka ofta lång och svår att gå, och lockropen från det magiska tänkandet kan vara svåra att stå emot på egen hand.

När Odysseus, vilse i den grekiska arkipelagen (vilket påminner mig om något som fått mig att hoppa till ett par gånger på sistone: uttrycket ö-arkipelagen som förekommer då och då är ett bra försök, men tautologi) närmar sig sirenernas ö är han förvarnad och vet att deras sång, löftesrik, lockande och tilltalande, icke desto mindre leder till undergång. Som befälhavare vilar besättningens ansvar på honom, och han vidtar skyddsåtgärder. Vax i öronen på besättningen låter dem behålla sina klara tankar, och själv låter han binda sig vid masten så han kan utforska effekterna utan att gå under av konsekvenserna.

Poängen i historien är att ensam klarar få att stå emot sirenernas lockrop, det behövs någon som både binder fast vid masten och löser upp knoparna när lockropen dött bort, men inte förrän dess.

En liten varning

Jag är gravt yrkesskadad, och i somliga aspekter närmast vad som kan uppfattas som lätt autistisk.

Det innebär att om du ber mig kommentera på något du skrivit, så kommer jag kommentera på det du skrivit. Jag kommer inte att oförblommerat berömma, utan ta för givet att det du vill ha är feedback, konstruktiv kritik och förslag på förändringar som gör texten tydligare, skarpare, mer sammanhängande, mer musikalisk, mer kongruent inför och eventuellt under en omarbetning,

Jag kommer att ta detta på största allvar, och efter bästa förmåga ge dig det jag uppfattat att du ber mig om. Och jag kommer använda ord som kongruent. Det betyder inte att jag hatar texten. Tvärtom. Det betyder att det mesta är bra, annars skulle jag inte lägga tid på den, där är bara ett par saker….

Du får väldigt väldigt gärna visa mig dina texter bara för att visa mig dem, jag kommer att läsa dem med glädje. Jag älska att läsa andra människors texter, och jag är djupt ödmjuk inför det förtroende det innebär att någon vill dela sina tankar med mig på det viset.

Men be mig inte kommentera eller ‘ärligt säga vad jag tycker’ om du inte vill att jag ska kommentera och ärligt säga vad jag tycker.  Jag är alldeles för tjockskallig för att uppfatta subtila vinkar om att du egentligen inte vill ha min ärliga åsikt, utan beröm eller ett bollplank, och jag kommer göra dig ledsen.