Morricas adventskalender, lucka 16

Det är den sextonde december i dag. Antingen vet ni vad det betyder, eller så är ni av fullständigt obegripliga orsaker inte Star Wars-fans.

 

 

May the Force be with you.

Morricas adventskalender, lucka elva

Hawaii, den exotiska sagoön långt ute i Stilla Havet, med fantastiska stränder, palmer, väder som i sagorna, stora hotell, massor med turister och mitt i allt detta, människor som lever sina vardagliga liv.

Den här, Gene, är till dig:

 

Morricas adventskalender, lucka nio

Även julen har sina tangoinslag, och det gläds vi åt, inte sant?

 

Jag hoppas ni fokuserar på paret, trots ölflaskan som nog tyvärr dominerar lite.

Morricas adventskalender, lucka sju

Folkhögskolan Hvilan, Sveriges äldsta folkhögskola, har varit en skola sen 1868. Det är inte förvånande att vi på en så gammal skola har gott om gamla traditioner, och i dag är det dags för ännu en: de traditionella julsångerna för avgångsklasserna i Gröna Salen. Det brukar följa ungefär samma mönster, i början blyghet men så, efter ett par bekanta sånger, sjunger alla för full hals, nyckelknippor kommer fram och illustrerar bjällerkransar, folk står upp för att kunna ta de riktigt utmanande tonerna.

Underbart!

 

Morricas adventskalender, lucka sex

Hemma, det är där hjärtat har sin hemvist. När barnen vuxit upp och flyttat ut upptäcker man snabbt att det där hjärtat, det har förmågan att befinna sig i sin hemvist på flera olika ställen i världen, samtidigt. Tyvärr är kroppen trögare (ännu så länge, men vetenskapen går ju framåt) men denna jul kommer den att tillbringa julen i det hjärtats hemvist som befinner sig på en annan kontinent. Jag längtar!

Morricas adventskalender, lucka fem

Jag har traditionsenligt postat luckorna i denna kalender lite i förväg, så jag vet i skrivande stund inte vilken slags vecka det varit. Men jag vet att de flesta veckor är lördag den dag då jag helst vill slippa göra något, då jag behöver få samla ihop mina krafter som spritts både här och där under veckan. Så låt oss lyssna på en sång som åtminstone ger mig sådana sinnesfrid en stund:

Att jag bara delvis förstår språket bidrar kanske, men jag tror faktiskt jag skulle känna samma frid om jag förstod både ord och nyanser.

En stor komplimang

Jag fick för ett tag sedan en av de största komplimanger jag fått som lärare, och jag blev så innerligt glad.

 

 

Tack!!!!

En snabb fråga

Om jag finner att jag för en stund glömt bloggens namn, är det ett tecken på begynnande senilitet eller på att jag bloggar för sällan?

Opolitisk frisyr

En ny påminnelse lämnades mig häromdagen om att min frisyr ibland leder människor till att dra vissa slutsatser om min politiska hemvist. Nu är jag nyklippt. Det påverkade inte, vad jag märkte, mina åsikter.

Jag kan ha fel. Säg till om ni noterar att åsikterna förändras med håret.

Morrica som läsare

Jag är en kommunicerande läsare.

Nej, inte med omvärlden just när jag läser, då är jag en världsfrånvänd läsare som kan bli passivaggressivt irriterad när någon kommer och stör mig. Jag säger inte något om saken, både för att min erfarenhet är den att det tar mindre tid att låta personen framföra sitt ärende än att förklara att hen stör mig, lyssna på hens förklaringar om att hen inte kunde veta och inte menade och dessutom bara ville ha min uppmärksamhet ett ögonblick och för att jag egentligen inte blir arg, bara avbruten. Förlåt, jag tycker om er, och ni är viktiga, men jag behöver min eremit-läsning för att behålla mitt mentala equilibrium.

Men med texten. Jag stryker under formuleringar som talar till mig direkt, som öppnar nya perspektiv, som får mig att höja ögonbrynen, som formulerar de tankar jag inte riktigt fått grepp om, som får mig att önska att det var jag som lyckats formulera mig så väl. Ibland ser jag dessa understrukna formuleringar dyka upp i mitt eget språk. Inte alltid, men ibland. Ibland dyker de sannolikt upp utan att jag är medveten om att de finns understrukna någonstans i en bokhylla.

Genom dessa understrykningar kommunicerar jag också med bokens framtida läsare, kanske jag själv i en framtida version med erfarenheter jag i dag inte vet något om, kanske någon annan, vem det nu är  – nästa gång boken läses vet läsaren att just de understrukna raderna fångat min uppmärksamhet.

Vi lever i dag i en värld där böcker inte automatiskt innebär papper. Och jag är barnsligt förtjust i digitala böcker, det är underbart att kunna bära med sig motsvarande resväskor i skönlitteratur, att ha referenslitteraturen tillgänglig trots att pappersutgåvan ibland väger flera kilo och är smått otymplig att läsa i.

Och när jag läser i Kindle, som jag gärna och ofta gör, får jag dessutom del av andras understrykningar. Formuleringar och avsnitt många strukit under markeras diskret med en streckad linje.

Ser ni? Hör ni hur andra som läst boken viskar tyst de rader som fångat deras öga och tanke? Hör ni hur de viskar till oss som läser nu ‘jag har också varit här, och min tanke är fortfarande kvar’, känner ni hur nära de är? Vi kan ana dem, nästan se dem, för ett ögonblick nästan mötas över tid och rum.

Magiskt!