Morricas adventskalender, lucka 21

Vi närmar oss julen, fjärde advent har passerat, de flesta julklappar är införskaffade och somliga har redan deltats ut. Till ömsesidig glädje, hoppas jag, för såväl givare som mottagare. Gemenskap, fina traditioner, fåniga traditioner, tålamod med pinsamma släktingar, kärlek trots att gamla roller ibland tar över och situationen kan bli lite spänd.

Jag vill bara lite diskret påminna om att ett barn som tycktes fötts in i ett kön, eller en sexualitet, fortfarande är ens barn, fortfarande är en del av familjen, fortfarande är en del av gemenskapen om det faller sig så att barnet nog egentligen tillhör ett annat kön, eller kanske inte något kön, eller alla på en gång, om det faller sig så att barnets kärlek och sexualitet är annorlunda eller vidare än vi föreställt oss etc. Det kan vara lite överraskande att få veta saker som dittills varit okända om familjemedlemmar, och det kan ta en stund att lära sig kalla någon vid ett nytt namn. Älskling, raring, gullegryn, ungen min och andra familjära smeknamn kan med fördel användas under övergångsperioden *dagens tips*

Kasta bara inte ut ditt barn. Om hen ber att få komma så skäms över att hen ens måste fråga, men visa det inte, för det är din skam att bära. Öppna i stället famnen och säg ‘Ta med glöggen, min älskling’. Om du inte gör det kommer hen finna en annan gemenskap, med tiden, men du kommer att ha förlorat något magiskt. För alltid.

Det vill du väl inte?

#Bokmässan är över för i år

Bokmässan 2015 är över. Temaland detta år var Ungern, yttrandefrihet var också ett huvudtema och jag vet inte om arrangörerna anat i förväg hur brännande politiskt och humanitärt aktuellt det skulle komma att vara. Jag föreställer mig att bokmässor planeras under lång tid, och teman beslutas långt innan presumtiva besökare vet något, och då var den politiska situationen delvis annan än den är i dag.

Som alltid synes det ha varit mycket att uppleva, många att träffa, många fantastiska seminarier att lyssna på, massor med kultur, kunskap, möten, samtal, luncher, middagar, signeringar, kramar, skratt och allvar.

För min del tycks detta, insåg jag för lite sen, dessutom ha varit den sista Bokmässan. Nej, jag har inte varit där, jag har aldrig varit där, varken i år eller något annat år, men drömmen fanns där tills inga inbjudningar alls kom. Det var ett uppvaknande, och samtidigt på något vis en lättnad. När drömmen slocknat och hoppet falnat går det att oblandat glädjas åt andras glädje över äventyret.

Och tack vare sociala media kan vi som inte är med titta in genom fönstren, se och höra ljusen, festen, människorna, samtalen och glädjas med alla de som är en del av det som gör Bokmässan till vad den är. Ty som alltid, det är inte montrarna, det är inte scenerna, det är inte gångarna eller utställningarna eller ens böckerna. Det är människorna, föreläsarna, besökarna, utställarna, författarna, moderatorerna, intervjuarna, samtalarna, nätverkarna, alla dessa människor som gör festen till en fest.

Och böckerna, de finns där för oss alla.

Chaplin

Jag har ägnat ett par dagar åt att söka efter en alldelels speciell video. Jag börjar misstänka att antingen har jag drömt den eller så har den tagits ner.

Låt oss i stället glädjas åt att Charlie Chaplin var fantastisk

 

Morrica som läsare

Jag är en kommunicerande läsare.

Nej, inte med omvärlden just när jag läser, då är jag en världsfrånvänd läsare som kan bli passivaggressivt irriterad när någon kommer och stör mig. Jag säger inte något om saken, både för att min erfarenhet är den att det tar mindre tid att låta personen framföra sitt ärende än att förklara att hen stör mig, lyssna på hens förklaringar om att hen inte kunde veta och inte menade och dessutom bara ville ha min uppmärksamhet ett ögonblick och för att jag egentligen inte blir arg, bara avbruten. Förlåt, jag tycker om er, och ni är viktiga, men jag behöver min eremit-läsning för att behålla mitt mentala equilibrium.

Men med texten. Jag stryker under formuleringar som talar till mig direkt, som öppnar nya perspektiv, som får mig att höja ögonbrynen, som formulerar de tankar jag inte riktigt fått grepp om, som får mig att önska att det var jag som lyckats formulera mig så väl. Ibland ser jag dessa understrukna formuleringar dyka upp i mitt eget språk. Inte alltid, men ibland. Ibland dyker de sannolikt upp utan att jag är medveten om att de finns understrukna någonstans i en bokhylla.

Genom dessa understrykningar kommunicerar jag också med bokens framtida läsare, kanske jag själv i en framtida version med erfarenheter jag i dag inte vet något om, kanske någon annan, vem det nu är  – nästa gång boken läses vet läsaren att just de understrukna raderna fångat min uppmärksamhet.

Vi lever i dag i en värld där böcker inte automatiskt innebär papper. Och jag är barnsligt förtjust i digitala böcker, det är underbart att kunna bära med sig motsvarande resväskor i skönlitteratur, att ha referenslitteraturen tillgänglig trots att pappersutgåvan ibland väger flera kilo och är smått otymplig att läsa i.

Och när jag läser i Kindle, som jag gärna och ofta gör, får jag dessutom del av andras understrykningar. Formuleringar och avsnitt många strukit under markeras diskret med en streckad linje.

Ser ni? Hör ni hur andra som läst boken viskar tyst de rader som fångat deras öga och tanke? Hör ni hur de viskar till oss som läser nu ‘jag har också varit här, och min tanke är fortfarande kvar’, känner ni hur nära de är? Vi kan ana dem, nästan se dem, för ett ögonblick nästan mötas över tid och rum.

Magiskt!

Viktigt ord på fyra bokstäver

Vi har upplevt den allesammans, den där innerligt frustrerande känslan när något bara inte funkar, bara inte finns där det borde finnas, bara inte fungerar som det borde fungera, bara… På klarspråk: När något bara jävlas!

Vi har svurit långa haranger, vi har sökt och utsett syndabockar, ibland rättfärdigt, ibland någon som bara råkar komma i skottlinjen.

Vi har ringt någon och krävt hens omedelbara assistans. Vi har mailat någon med många utropstecken och imperativ. Vi har snäst och fräst och gnisslat frustrerade tänder när den i andra änden förklarat att nej, tyvärr, detta är inte hens ansvarsområde, hen kan tyvärr inte göra mer än föra frågan vidare. På arbetstid. Till den vars ansvarsområde det är. Till den som har befogenhet att göra det som efterfrågas.

Många av oss har upplevt den andra sidan också. Att vara den som får det där telefonsamtalet halv elva på kvällen, de där upprepade mailen i allt mer irriterad ton utanför det som i vardagligt tal kallas kontorstid (min arbetstid är ju, som ni nog vet, delvis förlagd på lite andra tider). Vi har upplevt hur den andres frustration ökat när vi försökt förklara att nej, det är faktiskt inte jag som…. nej, jag är ute med hunden/har lagt mig/är bortrest…. och sedan, eftersom vi vet hur det är att vara i den andres situation, svarat ungefär jag ska se vad jag kan göra. Och sedan gjort det. Kanske inte omedelbart, men så snart vi haft möjlighet, om vi haft möjlighet.

Och sen har det blivit tyst. Knäpptyst.

Det känns lite snopet.

Ett tips: När den där ovilliga, slöa sengångaren i andra änden ändå går utanför sin befogenhet och sitt ansvarsområde och sin arbetstid och ger dig den hjälp du ber om så finns det ett magiskt ord på fyra bokstäver du kan använda för att öka sannolikheten att hen kommer göra det igen. Kanske inte för just dig, du kanske aldrig mer behöver möta den där otrevliga, ovilliga latmasken som ändå hjälpte dig till slut så för din egen del gör det törhända detsamma, men när frustrationen lagt sig så minns vi ju ibland att det finns fler människor här i världen.

Ordet är tack.

Det räcker, och det gör skillnad. De allra flesta vet det, och bjuder på det. Ett litet ord på fyra bokstäver, tar en sekund att skriva eller säga, men gör all skillnad i världen. Ett litet enkelt, diskret erkännande av att du noterade att personen så långt hen kunde, och längre än hen måste, bistod dig när du bad om det. Ingen mer än du och jag, eller vem det nu var som bistod dig, vet om att du sa det. Det kostar dig inget, du förlorar varken status eller ansikte på att säga det – tvärtom – och du har inte krökt rygg. Du har bara investerat en sekund i framtiden,

 

Pendelmagi

 

Trots natursköna omgivningar, lugn och stillhet flyr unga människor landsbygden för dyrare och trängre boende i städernas förorter. Att studierna upphör eller barnen kommer till världen hjälper inte landsortskommunerna i någon högre grad, beskriver Expressen i en tämligen lakoniskt resonerande artikel. I försöken att sätta fingret på formeln som beskriver denna rörelse belyser artikeln flera olika aspekter som de lokala företagarnas sätt att marknadsföra sig för att locka arbetakraft, den kommunala servicenivån, fastighetsägarnas agerande, köpcentrans påverkan på närbutikernas överlevnadsmöjligheter.

Men en av de riktigt tunga aspekterna nämns bara i förbigående, och reflekteras mycket lite över i texten i övrigt:

Lotta Gröning, politisk kommentator i Expressen, ser utvecklingen med egna ögon i Bergslagen, där hon bor. Många ungdomar lämnar orten så fort de kan och kommer inte tillbaka, särskilt kvinnor.

– Det är ingen miljö för dem. Kulturlivet är alldeles för fattigt. Miljön är grabbig och manlig med intressen som jakt och fiske. Inte så mycket av vare sig flärd eller kulturella inslag, som gör att folk vill stanna och bo kvar, säger hon.

Skulle det inte vara för att hon har möjlighet att åka mellan större städer och hemorten Norberg, skulle hon själv inte vilja bo kvar.

Det som gör det möjligt och uthärdligt att leva i ett litet samhälle, ja, kanske rent av trevligt även för unga människor med behov av större social och kulturell stimulans än att kväll efter kväll hänga utanför den nedstängda närbutiken, för människor med arbeten i staden som ändå kanske skulle kunna uppskatta omgivningarna är, som Gröning beskriver, möjligheten att ta sig därifrån vid alla tider på dygnet, alla dagar i veckan. En väl utbyggd, snabb, frekvent och skattefinansierad kollektivtrafik, helst i form av tåg (miljön, you know) lyfter ett samhälle från nivå avkrok till nivå mysig och idyllisk bostadsort inom bekvämt reseavstånd från skolor, utbildningar, arbetsmarknader, serviceinrättningar, kultur och stimulerande miljöer med nya människor.

Pendelns magi är att den ger möjlighet att smälta samman båda världarna. Lokala företagare får möjlighet att erbjuda högkvalificerade människor som inte vill isolera sig på landet anställning. Människor som vill arbeta i staden men ändå leva mitt i grönskan kan rent praktiskt göra det. Den som vill både bo och jobba i det lilla samhället behöver inte välja bort kultur.

Skattefinansierad magi. Och det är inte ens Science Fiction

Sociala media i litteratur

Jag hittade en bok i min bokhylla. Jag har ingen aning om hur den hamnade där, minns inte att jag köpt den, fått den eller lånat den, minns överhuvudtaget inte att jag sett den innan jag fann den. Sånt händer ibland. Den tjänar nu som bussbok, hittills lättläst, oförargligt småtrevlig, ypperlig för syftet. Jag återkommer om helhetsintrycket när jag läst mer än fyra sidor.

Men jag vill visa er tacket i början av boken. Att sociala media numera är en lika självklar del av vardagen som kassörskan i dagligvarubutiken vet vi, och Mansell beskriver det väl:

Twitter – enkelt, snabbt, informellt och otvunget, myllrande dynamiskt med alla sorters människor. Ett brus för den som tittar på det utifrån, men för den som ger sig tid ett livfyllt torg, en mötesplats, fylld av riktiga, levande människor, lika verkliga som de som väntar vid busshållsplatsen.

Jag gillar hennes tack, och jag gillar hur boken bara dök upp.

Den Magiska Artefakten

Så dök den upp, precis på samma sätt som den brukar. Jag behöver inte läsa i den för att veta vad den säger längre, men jag gör det ändå. För att det känns rätt. Jag vet vad den säger.

Släpp taget nu. Våga språnget. Du kommer inte ångra dig, inte i det långa loppet. Det är dags nu.

Jag har aldrig tagit en bild av den tidigare. Kanske förstör jag magin i artefakten när jag gör det. Kanske för mig, kanske för alltid. Men kanske kanske sprids den vidare ut i världen, hittas av fler.

Jag vet inte, men om jag inte tar chansen får jag aldrig veta.

Jag önskar jag visste mer om kemi

ty om jag gjort det hade jag kanske förstått det han förklarar. Det är coolt att han använder en svart tavla, och det är hur coolt som helst med kritor i flera färger. Det är ännu coolare att han verkar prata om hur man inte bara kan producera el på ett miljövänligt sätt, utan hur man kan lagra den producerade elen på ett miljövänligt och långsiktigt hållbart sätt.

Tror jag. Jag tappar bort mig ungefär när han börjar rita elektroner som verkar hoppa iväg, eller möjligen emellan.

‘

Kemi tycks mig vara ett annat namn för magi. I kemisalen händer fantastiska saker, och inte bara det: De som vistas där och rör sig hemvant mellan provrör och brännare, dragskåp och bägare med magiska, glimrande substanser i lär sig tolka och använda de hemliga formler som beskriver hur själva magin går till.

Jag litar på att här finns läsare som förstår vad han pratar om. Själv är jag stillsamt imponerad och glad åt att det finns människor som kan mer än jag.

Doctor Parnassus

Med ojämna mellanrum skriver jag några ord om en bok jag läst. I dag tänkte jag, som omväxling, rekommendera er en film: den vindunderliga berättelsen om The Imaginarium of Doctor Parnassus. Jag är mycket förtjust i Terry Gilliam och hans sätt att berätta, och i the Imaginarium finns det gott om spelrum för både det oväntade, det absurda och det hisnande vackra.

Enkelt uttryckt handlar filmen om Doctor Parnassus, spelad av Christopher Plummer, och hans vadslagning med Djävulen, spelad av Tom Waits. Den handlar också om lögn och sanning, om berättelsens och fantasins kraft och önskningars makt.

Unna er en tur i the Imaginarium, ni kommer inte ångra er.

.