Morricas adventskalender, lucka 21

Vi närmar oss julen, fjärde advent har passerat, de flesta julklappar är införskaffade och somliga har redan deltats ut. Till ömsesidig glädje, hoppas jag, för såväl givare som mottagare. Gemenskap, fina traditioner, fåniga traditioner, tålamod med pinsamma släktingar, kärlek trots att gamla roller ibland tar över och situationen kan bli lite spänd.

Jag vill bara lite diskret påminna om att ett barn som tycktes fötts in i ett kön, eller en sexualitet, fortfarande är ens barn, fortfarande är en del av familjen, fortfarande är en del av gemenskapen om det faller sig så att barnet nog egentligen tillhör ett annat kön, eller kanske inte något kön, eller alla på en gång, om det faller sig så att barnets kärlek och sexualitet är annorlunda eller vidare än vi föreställt oss etc. Det kan vara lite överraskande att få veta saker som dittills varit okända om familjemedlemmar, och det kan ta en stund att lära sig kalla någon vid ett nytt namn. Älskling, raring, gullegryn, ungen min och andra familjära smeknamn kan med fördel användas under övergångsperioden *dagens tips*

Kasta bara inte ut ditt barn. Om hen ber att få komma så skäms över att hen ens måste fråga, men visa det inte, för det är din skam att bära. Öppna i stället famnen och säg ‘Ta med glöggen, min älskling’. Om du inte gör det kommer hen finna en annan gemenskap, med tiden, men du kommer att ha förlorat något magiskt. För alltid.

Det vill du väl inte?

Morricas internationella kvinnodagen-tradition #8mars

Denna dag, den dag som en och annan i denna priviligierade del av världen där det språk jag skriver på förstås och talas av många trevar lite kring. Är det en slags morsdag fast för alla kvinnor, då blommor och tårta är anbefallt? Är det en kampdag för en kamp som var relevant för flera generationer sen, för en strid som egentligen gått för långt nu? Är det den dagen på året då vi ska lyfta och prata om de kvinnor som faktiskt gjort något betydelsefullt i samhället eller historien? Ty de finns ju, och de behöver lyftas fram ibland lite sådär i alla fall.

Ja, jag raljerar, såklart. Det är svårt att låta bli, denna tafflighet och okunskapen som ligger bakom den är så uppenbar att det är mig övermäktigt att hålla masken full ut. Så i stället för att riskera att spinna ner i respektlöshet låter jag, som traditionen bjuder, fantasiska Isabel Allende, en av mina absoluta favoritförfattare, tala:

 

Vi och de, födda till att tjäna oss

Ni har hört det. Många gånger, ni har kanske till och med sagt det i en känsla av självförträfflighet, nöjda med att ha tagit ställning för Det Goda. Varianterna på det där rejäla argumentet, med den alltid outsagda men tydligt självrättfärdigt segregerande undertonen som trumfar in skillnaden mellan ett omfamnande Vi och ett distanserande De:

Utan invandrare skulle Sverige stanna – ingen skulle köra taxi, städa, ta hand om våra gamla, baka våra pizzor, ta hand om våra barn etc etc

Människor fullständigt som alla människor i alla aspekter, sorteras med ett präktigt tonfall av glättad tolerans in i en självklar position av tjänstemännens tjänstefolk, medelklassens guldkant i tillvaron, de svagares stöd och hjälp.

Sålunda har en av grundstenarna till dagens parlamentariska situation lagts. Med den välmenande intentionen att visa upp både sin egen medvetenhet om hur viktig denna tjänande klass är och sin egen generositet och tolerans gentemot dessa andra, de som givetvis har en plats i vårt samhälle, om än inte i vårt Oss.

… inte teknikfientlig men…

Ännu en gång höjs en åldrande stämma mot dagens ohemula bruk av dessa smarta telefoner dagens vardag dräller av. Jag misstänker, utifrån bilden och argumentationsstilen, att Expressens Jimmy Fredriksson tillhör samma generation som jag gör, och som många av oss inleder han med att deklarera hur han vill

understryka att jag inte är teknikfientlig i något avseende – snarare tvärtom. Men…

ty givetvis finns där ett sådant där litet förargligt men i slutet, och i Fredrikssons fall ser det ut ungefär såhär:

 

Fredriksson är lika frustrerad, irriterad, ja, rent av provocerad av dessa praktiska kommunikationsverktyg som ju förekommer i snart var människas ficka som många av mina generationskamrater, och han uttrycker det i princip likadant:

Smartphonen skapar klyftor mellan människor och dödar effektivt all mun till mun-kommunikation.

Det som irriterar mig mest, och så var det direkt från början, är att ett mobilsamtal alltid går före ett mänskligt samtal.

Som så ofta sker ger Fredriksson i sin formulering ett intryck av att samtalet i mobilen inte är ett mänskligt samtal. Vad är det då? Personligen har jag hittills aldrig blivit uppringd av något annat än människor, men vi befinner oss onekligen i framtiden, så kanske har Fredriksson, som ju enligt egen utsaga är i princip motsatsen till teknikfientlig, andra erfarenheter? För det är väl inte bara så att han irriterar sig på att tilldelas lägre prioritet än den uppringdes barn/partner/åldrande förälder/vän/kollega/syskon, som söker kontakt med sin anhörige? Skulle han bli lika kränkt om vem-det-nu-är-som-ringer dök upp i egen hög person och påkallade uppmärksamhet?

En mobil som ringer under en kväll på puben får alltid prio ett – det mänskliga samtalet får vänta.

Och det är väl i och för sig inte orimligt att en förälder går ifrån för att säga godnatt till sitt barn, att någon går ifrån ett par ögonblick för att prata lite med sin partner, det är ju så vi gör, vi människor. När vi passerat trotsåldern klarar de flesta av oss att interagera med fler än bara en åt gången, vi har passerat stadiet när vi svartsjukt bevakar just denna interaktion och relation. Vi accepterar att andra kommer med i sammanhanget, att andra ibland behöver vår samtalspartners uppmärksamhet en stund, liksom vi förväntar oss att hen skall acceptera att andra ibland behöver vår uppmärksamhet en stund.

Jag hoppas Fredriksson, och alla de som nickade instämmande när de läste texten i Expressen, når fram till insikten att det inte är mobilen vi pratar med, utan att personen vi pratar med via mobilen är lika mänsklig som hen som befinner sig i samma rum som vi.

Fjärde luckan i Morricas #adventskalender

December är en kall månad här på vårt norra halvklot,och på december följer fler kalla månader. För den som har ett hem, en dörr att stänga om sig, ett fönster att titta ut genom, mat att värma på sin spis, en säng att krypa ner i så kan kylan vara nog så mysig. För den som lever utanför ser situationen helt annorlunda ut.

Sånt som gör skillnad

Att föreställa sig att människor, utifrån hudfärg, hårfärg, längd, födelseplats, formen på ögon, näsa, skalle eller andra kroppsdelar, mer eller mindre synliga i vardagslag, besitter vissa egenskaper är något Statens Institut för Rasbiologi gång i tiden ägnade sig åt.

Under första delen av förra århundradet.

1935 tillsattes på regeringens begäran en ny chef som raskt gjorde rent hus med de rasbiologiska föreställningarna. I dag, flera generationer senare, vet vi att blondiner inte är dummare än brunetter, vi vet att kvinnor inte har sämre mentala förutsättningar att bli formidabla datorspelare, vi förstår att den som sjunger i kör blir duktig på att sjunga i kör och den som övar violinspel tusen timmar blir duktigare än den som övade en kvart och sedan tröttnade, oavsett var i världen personerna är födda, vilken form deras ögon eller färg huden som omsluter kropparna har. Vi vet till och med att homosexualitet inte är en sjukdom.

De flesta av oss vet detta.

Men så finns det en och annan som fortfarande går omkring som vore det 1909, och då och då luftar sina föreställningar. Som inte bara oreflekterat kläcker ur sig kommentarer om hur det syns på ögonformen att ”hen är duktig på matte, det har ju asiater i blodet”, utan sedan försvarar sitt uttalande med att jodå, så är det, det vet den som kläckte, det ligger i generna, och det är ju dessutom en komplimang.

Det är problematiskt. Det är inte ens ett steg ifrån att hävda att samer är degenererade, att homosexualitet är en sjukdom eller att afrikaner är som barn och inte kan ta hand om sig själva. Inte acceptabelt. Vuxna, rimligt allmänbildade människor borde år 2014 verkligen veta bättre.

Frågan är vilken värld vi vill leva i

I går kväll, på väg till tangon, genom Malmö i skymningen med tango i tankarna och tango i öronen, passerade jag en ung man på gatan. Han såg ut som många andra unga män, lång, bredaxlad, muskullös, prydligt rakad skalle, vänliga ögon, svarta kläder. Han stod vid en gatukorsning, kanske på väg att gå över, kanske på väg att gå in på stället vars dörr han stod utanför, kanske väntade han på någon. Det var något bekant över honom, som om han vore någon jag hälsat på någon gång men inte riktigt kunde placera, och han tittade på mig, mötte min blick.

Så jag sa ‘hej’, nickade lite, och fortsatte gå.

Det var först när jag var nästan framme vid hissen jag hörde att någon gick bakom mig, visslade på mig, sökte kontakt med mig. Det var han, den unge mannen. Han hade sprungit efter mig i tre kvarter, för att fråga mig hur vi kände varandra. Jag sa som det var, och han såg innerligt lättad ut.

‘Åh, så skönt, du skrämde mig där!’

Jag tänkte på honom i dag, när vi såg Amanda Palmers fantastiska TED-talk.

Hon beskriver sin värld, en värld med möten mellan människor, utbyten av blickar, kommunikationen, förtroendet i att lita på att en främling är en människa som du, en människa som inte vill dig något illa.

Han lever i en värld där en liten förbitraskande tant som hälsar kan vara ett mer eller mindre fördolt, men inte mindre realistiskt, hot. I en värld där min nick kunde ha varit en judas-kyss. Där mitt lilla hastiga ‘hej’ kunde ha varit ett subtilt sätt att säga ‘vi vet var du bor’.

Jag vill leva i en värld där unga män småskrattar roat när okända tanter hälsar på dem, i en värld där vi frågar varandra om vägen när vi är vilse, i en värld där missunnsamhet, avund, småsinthet, illvilja etc finns, men inte dominerar. Där chansen att den vars blick du möter vill dig väl är större än risken att hen vill dig illa.

Därför tänker jag fortsätta hälsa på den jag vagt känner igen, fortsätta fråga främlingar om vägen, fortsätta möta människors blickar och le tillbaka när någon ler mot mig. Jag vet så lite om andra, men ett vet jag – de flesta är fantastiska.

❤

Som vanligt under #stockholmpride så pratar vi i #skolchatt om #hbtq i skolan

Två gånger är en upprepning, tre gånger är en vana var ett uttryck som ofta användes när jag var ung. Det var på yngre stenåldern, sedan dess har vi lärt oss bruka både brons och järn och kisel, så det är möjligt att uttrycket också kommit ur mode, men eftersom detta är tredje gången vi i #skolchatt tar #stockholmpride i akt och pratar om #hbtq sticker jag ut hakan i rubriken.

Inte bara för att traditioner ibland är trevliga, givetvis, utanför att ämnet är så viktigt, och att inte prata om det får så fruktansvärda konsekvenser

Självmorden ökar i Sverige. Förra året tog 1600 personer självmord. Störst är ökningen bland ungdomar, inte sedan 1989 har så många unga valt att avsluta sitt liv. Tyvärr är det, enligt socialstyrelsen, ännu värre ut bland HBTQ-personer. Allra värst är det bland unga transpersoner i åldern 16-29. Där har hela 65 procent övervägt och 27 procent försökt att ta sitt liv.

Sanna MacDonald, lärare, regnbågsförälder, twittrare och bloggare, beskriver i ett blogginlägg om några av de frågor och ifrågasättanden som är en ständig del av HBTQ-vardag, ständigt närvarande i våra skolor, i klassrumen, i korridorerna, på skolgården, på bussen, på fritidsgården:

vilken könsidentitet du har?
Hur ofta förväntas du ha en annan sexuell läggning eller könsidentitet än den du faktiskt har?
Hur ofta undrar någon hur det gick till när du kom ut?
Hur ofta tvingas du rätta någon som använder fel pronomen om dig?
Hur ofta undviker du att tala om vem du lever eller har levt tillsammans med?
Hur ofta uppstår konstig stämning när du talar om vem du lever eller har levt tillsammans med?
Hur ofta hör du folk använda din sexuella läggning eller din könsidentitet som skällsord?
Hur ofta säger någon till dig att din sexuella läggning eller din könsidentitet bara är ”en fas”?
Hur ofta tvingas du gå in i ett omklädningsrum som du inte känner dig hemma i?
Hur ofta blir du utslängd ifrån ett omklädningsrum eller en offentlig toalett på grund av att någon annan anser att du inte bör vara där?
Hur ofta hör du folk diskutera om personer med din sexuella läggning eller din könsidentitet bör få skaffa barn eller inte?
Hur ofta blir du ifrågasatt när du talar om vilket kön du har?
Hur ofta raljerar folk över, medvetet kränker eller hotar dig på grund av ditt könsuttryck eller vem du håller i handen när du går på stan?

Det är respektlöst, integriteskränkande och skamligt att dessa frågor är så självklar vardagsnorm för elever, kursdeltagare och personal i svenska skolor att det ibland inte ens ifrågasätts.

Just därför är jag glad att #skolchatt i dag, som vanligt denna vecka, tar upp ämnet för samtal. Vi ses klockan 20.00, välkomna!

Tjugoandra juli – fortfarande inget mer att tillägga

Jag har fortfarande inget att tillägga till det jag skrev 2011:

De tog hand om varandra, sökte stöd hos varandra i en kärlek som inte ens dumdumkulor rår på. Jag läser vittnesmål från några av de ungdomar som överlevde och ser återigen samma omtanke:

Vi sa ingenting till varandra. Vi höll varandras händer. Vi försökte hålla oss lugna. Vi hade bara ögonkontakt för att göra varandra lugna och trösta varandra. Vi kunde inte säga något, vi måste vara stilla.

Detta är fortfarande större än allt annat. Överskuggar allt annat. In i det sista tog de hand om varandra.

 

Människor

Just nu är det lite kämpigt att komma ihåg att de allra flesta människor, i de allra flesta områden av världen, är helt vanliga människor. Precis sådana som du och jag – unga och gamla, vackra på många olika sätt, omtänksamma, strävsamma, vardagliga människor som inget hellre vill än att få leva sina liv i en värld där vi kan mötas och skiljas, se oss om, upptäcka nya horisonter och förvalta de vi funnit. Tillsammans med människor vi älskar, med människor vi tycker om eller egentligen inte kan fördra, men har tålamod med och tolererar som de är. För att vi behöver varandra, vi behöver människor, och vi förstår att de behöver oss.