Morricas adventkalender, lucka tio

I dag är det dags för Nobelfesten, Nobelprisen delas ut, frackar och vackra klänningar får dansa, vackra menyer aväts och vetenskapen firas och uppmärksammans med glitter och glans.

Som sig bör!

 

För barnens bästa?

I flödet på Twitter passerade plötsligt en häpnadsväckande slutsats förbi. Jag hoppas det var ett skämt, jag är rädd att det inte var det, oavsett vilket finns det människor för vilka detta är en fullständigt rimlig tanke:

Forskning antyder att barn med samkönade föräldrar ofta mår bättre och har det socialt bättre än barn med föräldrar av olika kön. Därför bör samkönade föräldrakonstellationer förbjudas.

Givetvis är det många faktorer som spelar in här – föräldrarnas utbildning, ekonomiska situation, bostadsort etc – men i kommentaren på twitter var det just det faktum att föräldrarna var samkönade som var i fokus. Och slutsatsen var att detta är ytterligare ett skäl att förbjuda samkönade föräldrakonstellationer, ty det är ojämlikt mot andra barn och kommer därför att leda till att barnen till de samkönade föräldrarna kommer att bli mobbade.

Jag hade omedelbart avskrivit det som ett skämt om jag inte faktiskt hört just den här sortens tankevurpor utföras av personer som kandiderade för SD. Om jag faktiskt inte sett människor som lyssnat nicka instämmande, hört dem mumla instämmande sinsemellan.

Det är inte såhär det börjar. Det är såhär det ser ut när det gått långt.

Så långt att riksdagen placerar en facist som talman.

Som vanligt under #stockholmpride så pratar vi i #skolchatt om #hbtq i skolan

Två gånger är en upprepning, tre gånger är en vana var ett uttryck som ofta användes när jag var ung. Det var på yngre stenåldern, sedan dess har vi lärt oss bruka både brons och järn och kisel, så det är möjligt att uttrycket också kommit ur mode, men eftersom detta är tredje gången vi i #skolchatt tar #stockholmpride i akt och pratar om #hbtq sticker jag ut hakan i rubriken.

Inte bara för att traditioner ibland är trevliga, givetvis, utanför att ämnet är så viktigt, och att inte prata om det får så fruktansvärda konsekvenser

Självmorden ökar i Sverige. Förra året tog 1600 personer självmord. Störst är ökningen bland ungdomar, inte sedan 1989 har så många unga valt att avsluta sitt liv. Tyvärr är det, enligt socialstyrelsen, ännu värre ut bland HBTQ-personer. Allra värst är det bland unga transpersoner i åldern 16-29. Där har hela 65 procent övervägt och 27 procent försökt att ta sitt liv.

Sanna MacDonald, lärare, regnbågsförälder, twittrare och bloggare, beskriver i ett blogginlägg om några av de frågor och ifrågasättanden som är en ständig del av HBTQ-vardag, ständigt närvarande i våra skolor, i klassrumen, i korridorerna, på skolgården, på bussen, på fritidsgården:

vilken könsidentitet du har?
Hur ofta förväntas du ha en annan sexuell läggning eller könsidentitet än den du faktiskt har?
Hur ofta undrar någon hur det gick till när du kom ut?
Hur ofta tvingas du rätta någon som använder fel pronomen om dig?
Hur ofta undviker du att tala om vem du lever eller har levt tillsammans med?
Hur ofta uppstår konstig stämning när du talar om vem du lever eller har levt tillsammans med?
Hur ofta hör du folk använda din sexuella läggning eller din könsidentitet som skällsord?
Hur ofta säger någon till dig att din sexuella läggning eller din könsidentitet bara är ”en fas”?
Hur ofta tvingas du gå in i ett omklädningsrum som du inte känner dig hemma i?
Hur ofta blir du utslängd ifrån ett omklädningsrum eller en offentlig toalett på grund av att någon annan anser att du inte bör vara där?
Hur ofta hör du folk diskutera om personer med din sexuella läggning eller din könsidentitet bör få skaffa barn eller inte?
Hur ofta blir du ifrågasatt när du talar om vilket kön du har?
Hur ofta raljerar folk över, medvetet kränker eller hotar dig på grund av ditt könsuttryck eller vem du håller i handen när du går på stan?

Det är respektlöst, integriteskränkande och skamligt att dessa frågor är så självklar vardagsnorm för elever, kursdeltagare och personal i svenska skolor att det ibland inte ens ifrågasätts.

Just därför är jag glad att #skolchatt i dag, som vanligt denna vecka, tar upp ämnet för samtal. Vi ses klockan 20.00, välkomna!

Vetenskapen om #ADHD och medicin

En ny registerstudie från Karolinska Institutet visar att läkemedelsbehandling mot ADHD inte medför någon ökad risk för självmordsförsök och självmord, något som man tidigare befarat. Resultaten publiceras i vetenskapstidskriften BMJ.

– Vårt arbete visar på flera olika sätt att ADHD-läkemedelsbehandling med största sannolikhet inte kan kopplas till en ökad risk för självmordsförsök och självmord. Resultaten pekar snarare på att ADHD-läkemedel har en skyddande effekt, säger Henrik Larsson, forskare vid institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik, som lett studien.

Bara häromdagen fick jag frågan vad jag skulle svara en förälder som kom till mig och frågade om hur hen skulle förhålla sig till den medicin en läkare skrivit ut till hens barn. Jag svarade som det är: jag är inte läkare och vill inte ta på mig det ansvar det innebär att råda och rekommendera kring någons medicinering. Jag skulle helt enkelt rekommendera personen att vända sig till ytterligare läkare, gärna specialister inom området, och ställa sina frågor där.

Jag tror ingen skulle fråga mig detta om det gällt medicinering vid diabetes, epilepsi, fotsvamp eller halsfluss, men när det gäller ADHD råder ibland andra tankegångar, och inte sällan läggs större vikt vid tro och tyckande än faktiskt vetenskap. Lika ofta leder detta till både lidande, svårigheter, stress, skam och utanförskap för den som behöver medicinen. Karolinska institutet presenterar en rapport kring ADHD-medicinering och självmord, samma vecka som jag fick ovanstående fråga från en av de medicin-skeptiker som högljutt tycker om andras hälsa. Forskningen visar:

För skapa klarhet i frågan har forskare vid Karolinska Institutet nu med hjälp av nationella patientregistret identifierat samtliga personer i Sverige som diagnostiserats med ADHD mellan 1960 och 1996, totalt 37936 personer. Dessa följdes sedan under åren 2006-2009 avseende läkemedelsbehandling och händelser som kunde kopplas till självmordsförsök eller självmord.

Bland annat jämfördes personer med ADHD under perioder med och utan läkemedelsbehandling. Forskarna kunde då konstatera att det inte finns något bevis för att behandling med ADHD-läkemedel ökar risken för självmordsförsök/självmord.

Forskningen visar alltså inte att självmordsrisken minskar. Det som har undersökts är nämligen det vanligt förekommande påståendet att adekvat ADHD-medicinering skulle leda till ökad suicidalrisk, och undersökningen visar att detta är en fördom, ett felslut, inte sant. ADHD-medicin ökar INTE risken för självmord.

Det finns många föreställningar kring den relativt nya diagnosen #ADHD. Somliga av dessa föreställningar, som den som presenteras i studien här ovan t ex, bygger på vetenskap och forskning. Andra bygger på välmenande omtanke och en önskan att ta hand om. Ytterligare andra på okunskap, fördomar, moraliserande och tyckande. Ett enkelt diagnostiskt test för att få en uppfattning om vilken slags föreställning som presenteras är att titta på tonen den presenteras i. Den första gruppen, den vetenskapliga forskningsbaserade, är ofta lågmäld, öppen med att det finns osäkra faktorer, att det kommer att komma ny forskning som nyanserar, öppnar nya insikter, förändrar eller vänder upp och ner på vissa aspekter. Den andra gruppen presenteras ofta med en kombination av käck och pigg uppmuntran i kombination med ett förminskande, lätt nedlåtande anslag kring personer med ADHDs kapacitet och förmågor. Den tredje gruppen känns igen på sin högljudda, kategoriska ton, ofta pepprad med värdeord som ‘stämpel i pannan’, ‘stigma’, ‘knarkmediciner’ etc.

ADHD är ett aber, ett gissel för såväl omgivning som individen. Lärare frustreras av hur snabbt det går när eleven med hög intellektuell kapacitet i kombination med känslorna utanpå, låg impulskontroll och hög perceptionsförmåga utan filter reagerar, plötsligt flammar upp i raseri, brister i gråt, faller ihop i en förtvivlad hög, frustar frustrerad över hur långsamt hen upplever att andra tänker. Människor i omgivningen tar illa upp över hur en person kan pyssla med sin telefon, pilla med något, rita, spela enkla spel, titta på allt utom den hen pratar med och kommunikationen faller så ihop i en hög av missförstånd. ADHD används ibland som en förklaring och en ursäkt för beteenden och ageranden som i själva verket beror på något helt annat, vilket leder till uppfattningen att även de ageranden och beteenden som faktiskt orsakas av ADHD kan hanteras genom att ‘skärpa sig’, ‘ta sig i kragen’, ‘rycka upp sig’ eller genom ‘förståelse och stöd’ på omgivningens villkor. Det är mycket olyckligt.

#nf2014

Befinner mig på Malmö Arena, och här, liksom på Malmömässan, pågår just nu Nordic Forum. Det är ett jättearrangemang, massor med folk, massor med seminarier, föreläsningar, workshops, föreställningar, utställningar, möten, information etc etc

Själv har jag hittills deltagit i seminarier om flickors utbildning i ett globalt perspektiv, såväl på individuell som på samhällelig nivå; ett seminarium om kvinnohälsa med fokus på invandrarkvinnor, hetero såväl som HBTQ, och nu om fred och säkerhet.

Det har inte varit tid till mer än att ta sig mellan seminarielokalerna i dag, så inför morgondagen kommer jag se över min planering så att jag hinner se utställningshallen och kanske rent av byta ett ord eller två med andra deltagare.

#Arbetstid, #fortbildningstid, #planeringstid och #dötid

En jublande glad tweet

https://twitter.com/gorswa/status/427387557165277184

väckte än en gång frågan om tid – när sker detta läsande? Någon framhåller att ett dygn är begränsat till 24 timmar, en annan att allt fler lärare har semestertjänst med upphackade dagar. Så jag tänkte jag skulle nämna hur jag gör för att utan att stressa hinna läsa, reflektera och läsa mer.

Jag har helt enkelt minst en bok tillgänglig. I fickan, i väskan och digitalt. Alltid och överallt.

Ni vet all den där väntetiden som finns i vår vardag? All den där tiden som liksom bara försvinner när man väntar på kopieringsmaskinen, när man väntar i telefonkö, när man väntar på att ett försenat möte skall komma igång, när man väntar på att någon man bestämt tid med skall komma, när man väntar på och när man sedan sitter på bussen, på tåget etc? När man inte kan gå och göra något annat, utan är tvungen att bara sitta eller stå där och vänta. Med en bok tillgänglig i fickan, i väskan, i telefonen eller annan digital lättransporterad enhet är den tiden inte längre dötid som bara rinner bort, utan lästid, fortbildningstid, allmänbildningstid. Fyra kvartar väntetid per arbetsdag blir plötsligt en hel timmes lästid i stället för frustrerande dötid.

Funkar för mig. Kanske funkar det för någon annan också?

#PISA vs betygen

I en artikel i Sydsvenskan på annandagen, en artikel så liten att den närmast är en notis, konstateras lakoniskt:

Skolexperternas omdöme är att Pisaresultaten måste tas på allvar, medan betygen inte duger för att beskriva verkligheten.

Ty trots att betygen bara blir bättre och bättre bekräftar  ju Pisaresultaten vad högskolor och universitet larmat om upprepade gånger – svenska elever blir allt sämre förberedda för högre studier. Gymnasieelever har passerat grundskolan med välvilligt satta godkända betyg, men utan tillräcklig läsförmåga för att kunna läsa mellan raderna i en enkel ungdomsbok; utan tillräcklig analytisk förmåga för att genomskåda lockande marknadsföring, än mindre faktoider som levereras med tvärsäkerhet för att trumfa in politiska budskap; utan tillräckliga kunskaper i matematik för att kunna nyttja de fyra räknesätten; utan tillräcklig språklig förmåga för att kunna sätta ord på sina tankar och funderingar.

Inte alla elever, inte alltid och inte överallt. Men många, alltför många för att vi skall kunna förklara bort det och gå vidare i samma fotspår utan att det får allvarliga konsekvenser för hela samhället.

I en understreckare i SvD skriver Magnus Oskarsson och K G Karlsson från Mittuniversitetet om ungefär samma ämne, och reflekterar över samhällets strävan att göra något åt problemet:

Skolinspektion, mer prov och ökade dokumentationskrav har ökat kontrollen av lärarnas arbete och på motsvarande sätt har kontrollen av eleverna ökat med fler betyg och nationella prov. I matematik där stora satsningar gjorts och där nationella prov funnits länge visar Pisa också att motivationen ökat hos många elever. Men ett ökat antal elever känner också utanförskap och resultaten faller.

Slutet av understreckaren har lyfts som särskilt intressant och betydelsefullt på många håll, och avsnittet har lästs och tolkats som en bekräftelse på att svensk skola ändå är på rätt spår

Intressant i Pisa 2012 är också att studera vilka länder som förutom Sverige visar försämrade prestationer. De fem länder som sammantaget försämrats mest är Sverige, Finland, Island, Nya Zeeland och Australien, alltså i stort sett utvecklade välmående länder med stor frihet för individen att göra sina livsval. Kanske finns orsaken till fallande svenska resultat bara delvis att finna i skolan. Kan det vara så att elever i dessa länder vågar prioritera sådant som upplevs relevant och intressant, och samtidigt prioritera bort annat?

Vi har som forskare följt Sveriges resa genom Pisa från år 2000 där bara tre OECD-länder hade bättre resultat i läsning än Sverige och där svensk skola var bland de bästa i världen på att ge alla elever en rättvis chans. Ännu år 2006 var det bara fem länder och år 2009 sju länder som hade bättre läsresultat än Sverige. I Pisa 2012 hade 19 länder i OECD bättre läsresultat än Sverige och bara tre hade lägre resultat.

Utvecklingen manar till eftertanke hos alla ansvariga för svensk skola. Vi menar att vad som nu krävs är en rejäl analys av Pisaresultaten och annan forskning. Lika viktigt är att lyssna på verksamheten. Vi är inte övertygade om att mer kontroll är lösningen på de problem vi ser. Snarare tror vi på mer stöd och inspiration till lärare och elever. Att matcha alla elevers intressen och ambitioner framstår som en ödesfråga för skolan i ett modernt samhälle.

Men vad är det egentligen som sägs här? Att elever ”vågar prioritera sådant som upplevs relevant och intressant, och samtidigt prioritera bort annat”, innebär det att det är de unga människornas intressen och ambitioner som de är, med en femtonårings eller sjuttonårings erfarenhet och perspektiv som enda skala, som skall matchas? Eller att dessa unga människor skall ges vidgade perspektiv, manas att utvecklas, att se saker från nya vinklar, få lära sig se mönster, sammanhang och strukturer, förses med verktyg för att lära sig mer, och få lära sig använda dessa? Kort sagt, vilar ansvaret för utbildningen på de unga eller på de vuxna i samhället?

 

Katter i vetenskapens tjänst

Japanska forskare har nu undersökt det de flesta som lever ihop med katter sannolikt redan anat:

Din katt känner igen din röst – men väljer att ignorera dem i de flesta fallen.

 

Besvärliga forskning!

Forskning är bökigt, besvärligt, krångligt. Ny kunskap, nya insikter, nya perspektiv tvingar oss att tänka på nytt sätt, göra på nytt sätt, reagera på nytt sätt, förhålla oss på nytt sätt.

Och ibland inse att det vi gjort hittills, utifrån vad vi vetat hittills, faktiskt inte alls är så bra. Fast vi menade väl. Och var pålästa. Upplevdes som kunniga.

Det är inte så konstigt om stoltheten får sig en törn. Om det tar emot att erkänna att området som låg till grund för auktoriteten numera är historia. Om det är svårt att sätta sig i skolbänken och lära om.

Men de nya horisonter den nya vetskapen öppnar upp är mödan värda. Nycklarna vi får av de nya perspektiven gör oss klokare, starkare, kapabla!

Besvärlig forskning som kullkastar gamla teorier är roligt!

#Fuckcancer i full gala

Årets Rosa Bandet-kampanj går mot sitt slut, och Cancerfonden avrundar traditionsenligt kampanjen med pompa och ståt i en glittrande TV-gala med bland andra fantastiske Rickard Söderberg på scenen:

Tillsammans mot cancer direktsänds från Cirkus i Stockholm måndagen den 28 oktober klockan 20.00 – 22.00 på Sjuan. Om du inte har tillgång till Sjuan kan du se galan live (och gratis) på TV4play.

Vi kan alla bidra till forskningen: Pg: 901986-0, Bg: 901-9514, Org nummer: 802005-3370. Sätt in mycket eller lite, utifrån dina möjligheter. Har du inte själv råd att bidra ekonomiskt kan du bidra genom att prata om cancerforskning, cancerfonden och hur den som har mer pengar kan bidra.