Mattespråk

Jag har funnit mig i allt fler sammanhang det senaste året där språkets betydelse i matematiken faktiskt på allvar talats om. Det är uppfriskande att höra pedagoger diskutera, innerligt och på allvar, huruvida det verkligen gör matematiken lättare för inlärare att använda ett tillrättalagt språk där begrepp som ‘addera’ och ‘dividera’ ersätts med ‘plussa’ och ‘dela’, eller om det snarare sätter en yttre gräns för inlärarens matematiska utveckling, en gräns hen blir tvungen lägga massor av energi på att lära om för att kunna passera. Det är glädjande att tillsammans reflektera över vilka fällor som kan döljas i en illa formulerad fråga. Det är enormt utvecklande att tillsammans tänka igenom vanliga metaforer vi använder för att konkretisera abstrakta moment, och hur vi kan formulera oss tydligare.

I går pratade vi t ex om den vanliga bilden av en termometer som illustration av negativa tal, och vi reflekterade bland annat över skillnaden mellan att säga:

Tänk dig en termometer, där de röda siffrorna är plus och de blå är minus

och att säga:

Negativa tal används till exempel för att ange temperaturer som är lägre än noll. På analoga termometrar illustreras detta ofta med olika färg: röda siffror för plusgrader, som anges med positiva tal, och blå för minusgrader, som anges med negativa tal.

Det kan tyckas som att det är ungefär samma sak, och framförallt som att den första borde vara enklare, men är det inte en bedräglig förenkling?

Bilden termometer är ännu användbar och tydlig, även om allt fler bara möter digitala termometrar (vilket är en förvirring för sig), men skillnaden mellan att konkretisera och samtidigt simplifiera språket, och att konkretisera genom att exemplifiera ett användningsområde och samtidigt ge inläraren stöttning i användandet och förståelsen av de korrekta uttrycken, med allt vad det innebär av ledtrådar och nycklar till matematiskt tänkande har betydelse.

Hur tänker ni i frågan om språkets betydelse i matematiken?

#Boktolvan Lena Andersson

Så har jag då äntligen läst denna omtalade Augustprisvinnare.

Jag önskar att jag fångats av den filosofiska betraktelsen, att språket förtrollat mig, att jag i någon mån kunnat identifiera mig med huvudpersonen, att jag också kunnat beröras av hennes desperata försök att få verkligheten att bända sig efter hennes vilja, uppröras över hur lättsamt föremålet för hennes stalkande längtan hanterar hennes känslor. Jag hade så gärna velat skriva uppskattande om hur Andersson använder vänninnekören som kören i ett grekiskt drama, nicka gillande åt hur hon i förbigående alluderar till Pandora-myten.

Men det är i stället en annan kulturell referens som i princip genomgående ekar i mig när jag läser den:

 

Ester Nilsson har därtill en hel del gemensamt med Bridget Jones, och böckerna är lika lättlästa. Gillar du den ena tror jag du kommer gilla den andra.

Denna dag en tango

Jag träffade en kär och viktig vän i dag, som jag inte träffat på ett tag. Vi pratade, fikade, uppdaterade varandra om sånt som inte står på Facebook. Det ena ledde till det andra, vilket i sin tur ledde vidare till insikten att här var akut behov av tango. Eftersom det, vilket var en ren tillfällighet, bara en knapp timme senare stundade grundkursens andra lektion på Tangokompaniet gick vi dit, och blev kvar i nära tre timmar. Och dansade i nära tre timmar.

Tack för ikväll.

Den förbryllande frågan

Jag tror inte det undgått någon som läser här då och då att jag läser en del. En biverkan av detta, en mycket trevlig biverkan vill jag understryka, är att ibland kommer det frågor kring läsning. Är boken bra, har jag läst annat av författaren, kan jag rekommendera den, är den svår, rolig, spännande, utmanande etc och vips har ett litet trevligt boksamtal utbrutit.

Och så ibland får jag den där förbryllande frågan jag inte riktigt vet hur jag ska svara på så att frågaställaren känner att hen fått svar och inte blivit avfärdad:

Varför läser du om…. vad det nu råkar vara jag läser om just då

Ibland är det enkelt att svara; jag läser om ämnet för att det hänger ihop med något jobbrelaterat, något studierelaterat, något intresse jag har som frågeställaren känner till, eller för att förbereda mig för något jag ska delta i. Tydligt, påtagligt, handgripligt, lättbegripligt.

Men andra gånger, när svaret helt enkelt är varför inte, boken fanns där och jag hade inte läst den, jag vet inte tillräckligt mycket eller något alls om ämnet, och det har inget direkt att göra med något jag sysslar med i vardagslag, kan jag känna att denna slags okynnesläsning inte alltid är något människor självklart relaterar till. Finns det en nyttoaspekt i läsandet, en förväntan om att tiden som investeras i läsning antingen på kort eller lång sikt ska ge någon slags avkastning? Jag vet inte, jag hoppas inte det, ty jag har inte för avsikt att sluta okynnesläsa, lustläsa bara för att, inte av någon annan orsak.

Och vet ni, jag kan verkligen rekommendera alla att prova. Strunta i nyttan, och bara läs av okynne och lust.

Denna dagen en #melfest

I dag är det dags, i kväll klockan 20 på tv1 börjar kalaset. Sju bidrag i varje deltävling, ett antal deltävlingar. Somliga går direkt till final, andra kommer till final via andra chansen. Sannolikt bör somliga bidrag sedvanligt barmhärtigt förbigås med tystnad, trots att #melfest tycks vara ett av mycket få forum som med elegans kan härbärgera hur mycket sentimental pekoral som helst.

Det betyder inte att tittarna har någon plikt att rösta på sådant. Det finns alternativ: I afton är jag rätt övertygad om att de två klarast lysande stjärnorna i hela Scandinavium är Rickard Söderbergs ögon när han äntligen äntrar #melfest-scenen.

Det ska finnas en app att peta på för att rösta, för den som så önskar. Jag har inte utforskat konceptet, men det går att rösta mer traditionellt också, via telefon eller sms. Här är numren som gäller i kväll:

03. Elize Ryd och Rickard Söderberg – One By One
Ring 099-202 03 Sms:a 03 till 722 11 (3,60 kr)
Ring 099-902 03 Sms:a 03 till 729 99 (9,90 kr)

 

Staden utan tid

Den spanska romanen Staden utan tid av Enrique Moriel presenterar en fascinerande tanke om just fenomenet tid. Staden i fråga är Barcelona, där ett barn föds på en av bordellerna. Ett mycket ovanligt barn, avlat under en galen natt som kvinnan, modern, tillbringar fastspänd i en skampåle , placerad där av den Andre, mannen i konstellationen,

Barnet som blir frukten av denna galna natt berättar själv sin historia, beskriver sitt liv som vampyr, utanför tiden. Sekler kommer och går, människor föds, lever och dör, lämnar få om ens några spår annat än i vampyrens minne av mötet med dem. Staden förändras, utvecklas, kvarter växer upp och rivs ner, försvinner och återkommer i nya former, med nya sorters människor, nya kulturer, nya grupper.

Vampyren rör sig genom historien som en iakttagare, beskriver sin första upplevelse av att ha ett kön, att vara en könsvarelse, beskriver sitt behov av blod, och sitt behov av att på något vis delta i samhället, finna en fungerande position i de olika tidevarven.

Hade detta varit hela historien hade jag beskrivit den som stillsamt vemodigt vacker, fylld av längtan efter ett sammanhang och en tillhörighet.

Tyvärr är vampyrens berättelse omgiven av, klumpigt inlindad i, nej, intrasslad i, ett knippe klumpiga bihistorier, berättade i tredje person, där karaktärer plötsligt mejslas fram så grovt att de inte ens blir karikatyrer, bara klumpiga marionetter som rör sig över en pappscen med illa målade kulisser utan djup. Jag kan bara beklaga detta. Moriel kan skriva, kan skapa karaktärer som berör, kan spinna en berättelse som nästlar sig in i läsarens tankar. Därför gör det mig så ledsen att han slarvar bort detta i en osmidigt strävan efter att försöka bygga den slags spänning som gör t ex Kostovas the Historian fantastisk. Läs den i stället.

#Boktolvan de Montaigne

Jag hade läst lösryckta essays tidigare, trevligt utvalda utsnitt presenterade med viss kontext i antologier, kronologiska och/eller tematiska, och det har gett mersmak. Så när jag nu bestämde mig för att 2015 är året för Morricas #boktolvan-premiär gav jag mig hän åt helheten.

IMG_1248

Jag blev inte besviken. de Montaigne skriver om högt och lågt, stort och smått, han är en reflekterande iakttagare med ständiga referenser till äldre litteratur, till filosofer, tänkare, politiker etc. Han skriver i en trivsamt, lättillgänglig konversationston, korta essäer som alltid tilltalat mig, men först nu, när jag läst hela verket, ser jag hur generös han är med sin egen person. På precis samma sätt som vi i dag får en bild av en person via dennes blogg ger de Montaigne oss en bild av livet och tillvaron för en renässansman med möjlighet att leva ett bekvämt liv, läsa, studera, filosofera och reflektera. Han skriver om vikten av utbildning och kunskap, av att lära sig av andras såväl framgångar och misslyckanden, om kärlek, vänskap, politik och äktenskap och andra slags allianser.

Läs hans texter, men läs mer än de ni hittar i antologier. I ett svep eller som en favoritblogg lite då och då.

IMG_1249