Semestertjänst

Från och med nästa läsår har jag äntligen semestertjänst!

Det gläder mig på så många nivåer. Det vet ni kanske redan, jag har bloggat om detta flera gånger de senaste åren. Det gläder mig att min fulla arbetstid plötsligt blir synlig, det känns mer respektfullt. Det gläder mig att jag slipper ta ut det som av många kallas ”komptid”, sommarlov, vid en tidpunkt anpassad efter romantiska föresällningar om bondesamhället. Det känns rimligare. Och så, den för mig absolut viktigaste nivån:

Med semestertjänst finns tid och utrymme för långsiktig samplanering!

Hurra!

ps: Till er som värnar sommarlov även för lärare: jag missunnar er inte en enda minut, jag har inte för avsikt att underminera er, och nej, kära ni, jag är inte illojal.

Matriarkat

Jag har de senaste dagarna haft orsak att reflektera en del över matriarkat, som fenomen. Vem vet, kanske är det prinsbröllopet som lockar fram det?

Det förekommer ibland en föreställning om matriarkat som en fredligare, jämlikare samhällsstruktur än patriarkat. Fullt så enkelt är det givetvis inte, varken på samhällsnivå eller familjenivå, men kanske ligger det något i det? Teorierna går, såvitt jag känner till, åt olika håll.

Men det är inte det jag reflekterat över just nu, inte direkt, utan över hur stor makt en matriark faktiskt tycks ha över vem som ingår i gemenskapen eller inte. Makt, och därmed ansvar för gemenskapens sammansättning. Har patriarker verkligen lika stort inflytande där? Jag är inte säker, men det tycks mig, utifrån mitt tämligen begränsade underlag, som om det är i det närmaste helt omöjligt att släppas in i ett matriarkat utan matriarkens faktiskta aktiva välkomnande, medan i ett patriarkat kan det gå att böka sig in så länge patriarken inte är aktivt emot det.

Vad tror ni, är jag helt fel på det?

Förförståelsens förväntningar

Vi pratar mycket om kontext och sammanhang, om hur stor skillnad förförståelsen gör för förståelsen när vi stöter på något vi inte stött på tidigare. Det kan gälla skönlitterär text, andragradsekvationer, kulturella fenomen, språk, möten, resvägar eller många andra fenomen.

Inte minst instruktioner.

Vi pratade om det tidigare i dag. Det är frustrerande att formulera instruktioner, hur glasklara formuleringarna än tycks vara kommer vi aldrig någonsin undan det faktum att varje person som tar del av dem är påverkad av hur formuleringarna använts tidigare. Tider och datum t ex kan tolkas bokstavligt eller mer flexibelt beroende på hur de använts tidigare, utrustningslistor kan upplevas som goda råd, absoluta eller vänliga rekommendationer, läsanvisningar tolkas som just läsanvisningar, men lika gärna som en information om vad som kommer att gås igenom, eller vad som kan användas för att kolla upp de delar av lektionen eller föreläsningen som missades i efterhand.

Inte för att den som läser instruktionerna är korkad eller obegåvad, utan för att hens tidigare erfarenheter lärt hen att det är så datum, utrustningslistor etc bör tolkas.

Vi vinner på att vara lika medvetna om förförståelsens betydelse för förståelsen när vi formulerar instruktioner som när vi förbereder en genomgång eller en lektion. Allt blir lite enklare så.

En normbrytande förebild

Kulturkollo ställer Linda två frågor jag grubblat på ett tag, och nu tänker jag försöka svara:

1. Berätta om någon som vågat eller vågar bryta normer och gränser och som är en förebild för dig. Det kan vara en känd person, eller någon du känner, en verklig person eller en fiktiv karaktär. Det viktigaste är att det är en person som inspirerat dig på något sätt.

En gång hade jag en vän. Han lever i mitt hjärta nu, men tyvärr klarade sig hans vackra kropp inte tillräckligt länge för att bromsmedicinerna mot AIDS skulle kunna rädda honom. Trots att han härstammade från en av de Medelhavskulturer där sexualitet och kärlek mellan fria män en gång var en del av samhällsorganisationen var han rädd för att föräldrarna och släkten skulle få reda på att han förälskade sig i vackra pojkar, och än i dag skyddar jag honom genom att inte nämna hans namn i skrift. Men det är inte därför jag inspirerades av honom, den sexuella läggningen är som den är och inget människor styr över. Nej, det är för hans mod att bryta mot varenda norm han inte hade lust att inrätta sig efter, det gällde kläder, det gällde kultur, det gällde idrott, det gällde vänner, det gällde studier. Han tog stryk så många gånger för sin obändiga vilja att vara sig själv, och av honom lärde jag mig att det finns vissa saker som är värda att ta stryk för, men inga som är värda att ta till våld för.

2. Berätta om en film eller bok som skulle kunna få titeln ”bortom normen”. Förklara gärna vad det är som gör boken eller filmen så bra.

Jane Eyre bryter glatt mot normer, såväl karaktären som boken i sig. Jane är upprorisk, ifrågasättande, medveten om sitt eget värde och stolt över sina förmågor. Hon lämnar två friare bakom sig, så olika som friare kan bli, när villkoren inte passar henne, hon ger sin barndoms plågoandar chansen att be om ursäkt men låter det inte störa henne nämnvärt när de misslyckas. Hon utbildar sig, skapar sig en egen plattform och först när hon har den, och står på egna ben…. ska jag spoila slutet? Nej, läs boken själva om ni inte redan gjort det. Se inte filmen, läs boken, ni kommer inte ångra er.

Det var mina svar. Två frågor, ingen av dem så enkla som de såg ut att vara, men väl värda att tänka över.

En tidsresa

På en skoldans någon gång för länge sen, bänkarna undanskjutna kring väggarna, dämpad belysning, föräldrar och fröken som vaktar, musik från vinylskivor, chips i skålar och läsk i plastmuggar. Ljuset dämpas ytterligare, lampan över katedern släcks också, det enda ljuset kommer från korridoren, en tryckare, kanske ELO, kanske något från Saturday Night Fever. Båda var stora det året. Lite bortkommet slet sig pojkar från chipsskålgemenskapen och bjöd upp de populära tjejerna. När omkring tolvåriga Morrica bjöd upp en av de flickor hon bara dagar innan med inlevelse ”övat” kyssar med förändrades stämningen plötsligt. Väldigt plötsligt, så plötsligt att fröken kom tillbaka in i klassrummet. Och Morrica fick lära sig att flickor som gärna kramar andra flickor i hemlighet inte bör visa att de gör så i det offentliga. Hon blev påmind om detta ofta nog under resten av grundskolan, inte så konstigt egentligen i en värld där en stor andel av hennes känslor ännu var sjukdomsklassade.

Fast forward till år 2015. En oskyldig lek på Twitter, lite musiknostalgi, skoldanslåtar, där vi som alltid kunde konstatera att även om vi är rätt jämngamla nu skilde det en eller annan dekad mellan våra ungdomsår. Från musik är inte steget långt till dans, någon konstaterade att hon inte fann männen i hennes egen ålder särskilt dansanta, i alla fall inte just i hennes hemtrakter, och jag föreslog att hon skulle bjuda upp kvinnor i stället. Och där var de igen. Reaktionerna från skoldansen, som en tidsresa från en annan, okunnigare era. Inte lika häftiga som då, vuxna twittrare med akademiska examina har ofta mer finess än ungdomar i början av tonåren, men samma isande tystnad, och leken var, efter ett par tafatta försök att låtsas att det är konstiga aldrig sagts, tvärt över och personerna försvunna ur mitt flöde.

Vi skriver 2015, vi befinner oss i Sverige, ett land som länge kunnat sträcka stolt på sig som modellen för det egalitära paradiset. Saker förändras. 1979 upphörde homosexualitet och bisexualitet att klassas som psykisk sjukdom. I dag vigs samkönade par högtidligt, romantiskt och innerligt kärleksfullt, på samma sätt som olikkönade. Nog har vi kommit längre än chockad tystnad och markerat avståndstagande inför tanken på en kvinna som dansar med en kvinna inte alltid är en nödlösning i brist på dansande män? Tänk er för lite, medelålders människor, och fundera ett kort ögonblick på vilken effekt er reaktion kan ha t ex på en ung människa som knappt ens vågat glänta på dörren till sin garderob ännu. På en kvinna från en kultur där hon fått lära sig att blotta tanken på att älska en kvinna garanterar henne en plats i helvetets eldar, och ändå inte kan låta bli att längta. På en ung man som längtar efter att få bjuda upp den där otroligt söta fotbollspojken borta vid chipsen, lägga armarna om honom, känna hans kropp nära intill. På en ung flicka som inte alls vill bli klämd på av nyfikna pojkhänder, men längtar efter att känna en flickas lena händer smeka sin hud.

Fundera på saken, ok?

Läsfrågor

Jag hittar bokfrågor bloggaren Perny knåpat ihop i Nene Ormes blogg, och kastar mig förtjust över inbjudan att också svara på frågorna:

  1. Vilken bok läser du just nu? Vilken? Singular? Ojsan…. Nja, njä, jo, just i detta ögonblick är det the River of No Return av Bee Ridgeway (en bok jag köpte på bokrean för att den har vackert omslag. Den har ett vackert innehåll också), Fiktioner av Jorge Luis Borges (för att någon nämnde honom som inspirationskälla och boken stod i mitt bibliotek, nära till hands), Marina av Carlos Ruiz Zafón (på spanska, som jag inte kan. Det är en utmaning, det går oerhört långsamt, men Zafon sviker mig inte, jag älskar hans litterära röst) och the Incorrigible av Harriet Dumont (inte heller jag har hunnit så långt, boken är en storlek för stor för att följa med överallt, hittills är den charmig, snabb och skamlöst rolig)
  2. Vilken typ av böcker tycker du bäst om, varför? Välskrivna, välberättade, väldisponerade historier som underhåller mig, roar mig, vidgar mina horisonter, kittlar min fantasi, påverkar mina sinnen, väcker mina minnen, får mig att tänka, reflektera, ifrågasätta, fundera på nya sätt. Konstiga, udda böcker som är svåra att ta sig igenom, krävande, som ruskar om mina föreställningar. Grafiska berättelser som smeker mina näthinnor och utmanar mitt intellekt
  3. Hur många böcker uppskattar du att du läser på ett år? Det uppriktiga svaret: Ingen som helst aning. Färre än många tror, fler än somliga föreställer sig tror jag ringar in svaret
  4. Vilken årstid läser du flest böcker, varför? Jag vet inte om det stämmer, men spontant vill jag säga om hösten. Det är bara en känsla, men det kan ligga sanning i det. Det är något med det tilltagande mörkret som tilltalar mig och gör mig avslappnad och säll
  5. Föredrar du tryckta böcker eller e-böcker, varför? Det finns ingen hierarki. En bok är en bok. E-böcker gör det möjligt att bära med sig ett smärre bibliotek, de är sökbara, och ofta finns möjlighet att omväxlande eller samtidigt både lyssna och läsa med ögonen. De är praktiska, men pappersböcker har sina fördelar de också. De går att låna ut, de går att låna, de är vackra, och lockar ögat när de fyller bokhyllorna på ett sätt inte ens de mest sofistikerade bok-apparna kommer i närheten av ännu.
  6. Hur hittar du böcker som du vill läsa? Rekommendationer väger tungt, i synnerhet från människor jag redan fått goda rekommendationer ifrån, via bloggar, sociala media eller i möten, och från människor med egna välfyllda bokhyllor. Rekommendationer från bokhandare och bibliotekarier väger också tungt. Och så är det de där omslagen. Jag låter mig förföras av vackra omslag.
  7. Om du bara får välja en bok, vilken skulle du då rekommendera? Det beror på vem som frågar, i vilket syfte hen frågar, vad hen läst innan och tyckt om.
  8. Var är din favoritläsplats? Den finns inte i rummet, utan i tiden. Ett stycke tillgänglig tid är min favoritplats att läsa.
  9. Vilken bok längtar du efter att få läsa just nu? Margaret Atwoods Oryx and Crake ligger på min Kindle och väntar på mig.
  10. Vad får dig att vilja läsa om en bok? En värld jag vill återvända till, karaktärer jag vill möta igen, en stämning jag vill uppleva mer av, utforska vidare. En känsla av att det finns mer, och mer, och ännu mer, att upptäcka och lära mig.
  11. Läser du många böcker på samma gång? Ja, det gör jag ständigt. Olika stunder tarvar olika böcker. En bok som inte far illa av att läsas i snuttar som bussbok, en bok att sjunka in i, en bok att återvända i, en bok att lära sig något i, och kanske ytterligare någon.

Det var inte alls så lätta frågor som det såg ut att vara innan jag började tänka på dem, men de var väl värda att tänka igenom. Inte heller jag kommer att nominera eller utmana någon, jag tycker inte om sådant, utan jag bjuder in alla som vill att svara på alla eller några av frågorna. Länka gärna om ni gör det, det vore roligt att ta del av andras tankar.

Årsskiftet närmar sig

Ja, jag vet, vi står på tröskeln till maj, inte juni, det är en hel månad kvar innan vi sjunger om hur den blomstertid nu kommer, men det är en månad som passerar i rasande tempo, en månad som börjar med en helgdag, snart följd av ytterligare en, tätt följd av en klämdag, en månad då allt det där som inte hunnits med ännu under läsåret måste hinnas med samtidigt som våren och försommaren lockar med varma, ljusa kvällar som gjorda för allt annat än att sitta med näsan i böcker och tangentbordet i knät.

En överfylld tid, många saker pockar på uppmärksamhet, lockar och drar, och vips är månaden förbi, och terminen och läsåret oåterkalleligen över.

Det är också den tid när jag och många lärare runt om i landet börjar lägga grunden för förberedelserna inför nästa år. Alla de utvärderingar som dyker upp i maj ingår i det arbetet, All den dokumentation vi gjort under läsåret syftar fram mot den här perioden, både som underlag för de omdömen och betyg som sätts, och som underlag för nästa läsårs planeringar.

Och så den allra roligaste delen för en språklärare: böcker som skall läsas och studeras och arbetas med nästa läsår införskaffas och jag börjar läsa, börjar samla kringmaterial, göra research och fundera över hur respektive bok ska presenteras. Men först av allt läser jag böckerna, dyker in i böckerna, ger mig hän och låter mig dras med av berättelsen och noterar bara i bakhuvudet mönster, vinkar, ledtrådar och saker värda att notera som efter nyåar kommer att lyftas i klassrummet.

Gott slut 14-15!