Morricas adventskalender, lucka 16

Det är den sextonde december i dag. Antingen vet ni vad det betyder, eller så är ni av fullständigt obegripliga orsaker inte Star Wars-fans.

 

 

May the Force be with you.

Ta inte i för mycket

Jag har rekommenderat den fullständigt ljuvliga underbara bloggen SNOTM tidigare, men det börjar bli för länge sedan nu. Klicka på bilden och besök bloggen, bokmärkt den och njut av klokskapen, charmen, eftertanken, bilderna!

I väg med er dit nu, så ses vi här sen. Jag sätter på kaffet så länge.

om Artistoteles

All skriven text vill bli läst, annars skrivs den inte. Författaren vill kommunicera med sin läsare. Aristoteles nämner tre led i en skriven kommunikation, författaren, texten och läsaren, Det är nog mer vanligt än ovanligt att det som en författaren skrivit och vill förmedla mottags av läsaren på ett sätt som författaren inte hade tänkt sig.

På Hvilans hemsida skriver rektor med jämna mellanrum betraktelser kring livet, samhället, skolan, utbildning, lärande etc. Jag vill gärna visa er till den senaste texten, dels för att den behandlar Aristoteles, som ni kanske minns är en av de filosofer jag har ett gott öga till, dels för att han filosoferar klokt kring det här med översättningar och tolkningar från ett språk till ett annat och hur betydelsefulla orden faktiskt är:

Historisk finns det många exempel på hur man har tolkat texter på olika sätt. Många konflikter har sitt ursprung i hur man tolkar en text. Det finns de, och de är inte så få, som fått sätta livet till pga av att man läst och tolkat ord och texter på skilda sätt.

Läs resten av texten här.

Dagens filosofi

Monsterfilosofi.

.

Den tredje platsen

Svd skriver också om kaffe och Facebook, om än inte i samma artikel.

Dels kommenteras reaktionerna på Facebooks senaste uppdatering. I synnerhet är det den lilla diskreta ”tickern” som diskuteras:

 Från och med den senaste Facebook-uppdateringen kompletteras det långsamma strilet av uppdateringar om dina vänners förehavanden av en ”ticker”, som visar alla deras mest obetydliga knapptryckningar. Erla gillar Jonas status, Kristin har kommenterat sin egen status, Linda gillar Teresias status, och Henrik är besviken på nya Iphone 4S. Allt är ryckt ur okända sammanhang och min hjärna försöker förgäves pussla ihop det till någons sorts begripligt narrativ. Mark Zuckerberg tar cut-up-teknik till nivåer som William Burroughs bara kunde fantisera om. Och nu visar tickern något helt annat.

Själv irriterar jag mig mer på konceptet Top Stories – Facebooks uppfattning om vad som betraktas som intressanta uppdateringar har mycket lite att göra med vad jag uppfattar som intressanta uppdateringar. Tickern ser jag knappt i all reklam som skräpar i marginalen.

Understreckaren om kaffets symbolvärde är intressant:

När kaffet nådde Europa från österlandet var det hos britterna den exotiska drycken mest slog an. Dess betydelse beskrivs av Brian Cowan i ”The social life of coffee: The emergence of the British coffeehouse” (2005). De stora framgångarna hängde samman med att det var en dryck som förtärdes offentligt men inte var berusande. Till skillnad från fyllan och tumultet på ölstugorna rådde relativ ordning på kaffehusen, vilket gav möjlighet till städad social samvaro och därmed intellektuellt utbyte, nyhetsförmedling, läsning, agitation och emellanåt förberedelser till samhällsomvälvningar. Både den franska och amerikanska revolutionen brukar sägas ha börjat på kaffehusen.

Jag väljer att koppla ihop just dessa två artiklar därför att där finns ett tydligt samband mellan kaffehus och Facebook (och andra sociala media). Kaffehusen var offentliga mötesplatser, människor kom och gick, somliga tittade bara in en stund, en och annan gick förmodligen bara förbi med en ogillande knyck på nacken, och somliga tillbringade så mycket tid på kaffehusen att de till slut var i princip lika hemmastadda där som i sitt eget hem.

Även om vi i Norden aldrig riktigt fått till någon kaffehusera – här ” blev kaffet en dryck som avnjöts i hemmet. I Sverige har funnits kaféer av kontinentalt snitt, som Berns salonger och gamla Café Continental, men offentligt kaffedrickande var länge förknippat med söta bakverk på konditori” – så har även vi ett behov av

vad sociologen Ray Oldenburg avser när han talar om vikten av en ”tredje plats” (efter hemmet och arbetet), ett ställe där människor kan mötas på jämlika villkor, utbyta åsikter, engagera sig. I en mening är kaféet då en förutsättning för en vital demokrati.

Men, understryker artikeln, det är inte längre kaffehuset som är denna ”tredje plats”:

på den nya tidens kaféer finner man knappast brokiga, diskussionslystna sällskap som vädrar subversiva idéer. Här är vi i stället ofta ensamma tillsammans, mötesplatsen har blivit en offentlig arbetsplats där gäster sitter för sig själva, drickande varm, ljusbrun mjölk, försjunkna i telefonernas och de bärbara datorernas skärmar under en ljudmatta av reklamradio.

Behovet av en ”tredje plats” har dock inte på något sätt försvunnit, och jag vågar satsa en knapp mot en femma på att ett större antal av dessa gäster som sitter för sig själva faktiskt ägnar sig åt just att ”mötas på jämlika villkor, utbyta åsikter, engagera sig”. Det är vad de sysslar med, till synes världsfrånvänt försjunkna i skärmarna. De möter människor, som konkret geografiskt befinner sig på annan plats, på Facebook, på Twitter, på G+ och andra sociala media, diskuterar, lyssnar, tar del av och bidrar själva med åsikter, erfarenheter och tankar. Brottstycken av dessa tankeutbyten dyker rätt som det är upp i den förtretliga tickern hos andra av deras vänner, och kanske lockas de också med i samtalet.

Så trots att ytan ser annorlunda ut är världen sig rätt lik, och poeten Jules Michelets ord om kaffet som ”den nyktra drycken, intellektets mäktiga stimulans, som på ett annat sätt än spirituosa befordrar moral och religiositet; kaffet som befriar vår inbillningskraft från moln och dysterhet, som plötsligt lyser upp verkligheten med sanningens blixt” förblir aktuella. I dag behöver vi inte ens befinna oss i samma lokal för att se skenet av blixten.

Klokskap

Titta in hos Alex Noriega då och då, det är väl investerade klick

.

En viktig skillnad

Det är väldigt mycket antingen eller just nu, och det gäller skoldebatten såväl som andra arenor. Är du inte med oss är du emot oss, slagord anslås, ställningar intas, skyttegravar grävs och allianser formas och bedras. Kanske är det tidsandan, kanske är det djupt mänskligt, kanske är det övergående. Jag hoppas det. Det finns annat som är så mycket viktigare.

I Mats kommentarsfält fick jag anledning att påpeka att den episka kampen i StarWars inte är kampen mellan ont och gott, svart och vitt, mörkt och ljust, utan kampen för balans mellan ytterligheterna. Striden är inte vunnen förrän balansen är återupprättad. I det mörka, onda, kalla, svarta representerat av Darth Vader finns ljus – han är i grund och botten Jediriddare han också. Och i det ljusa, representerat av Luke och Leia, finns mörkret – deras far är självaste Darth Vader.

Striden är inte över förrän Darth Vader besegrar sin egen mentor i mörkret – kejsaren. Först då är balansen återställd och Darth Vader kan inta sin förlorade plats bredvid sin mentor i ljuset – Obi Wan Kenobi.

Endast den som själv vandrat i mörkret kan se ljuset för vad det verkligen är, sa någon vis människa (jag har alldeles glömt vem eller var, påminn mig gärna)

‘

Ämneskunskapsfunderingar kring magi

Filosoferade lite för mig själv medan jag väntade på bussen hem. Tack vare Skånetrafikens allt längre avstånd mellan den tid som anges i tidtabellen och den faktiska avgången har man ibland så mycket som en halvtimme, en eller annan gång till och med mer, på sig att filosofera i väntan på den buss som förr eller senare kommer.

Jag tror mitt filosoferande tog avstamp i en artikel i DN jag läste strax innan jag stängde av datorn och gick till busshållsplatsen, men det tog snart vägen till ämneskunskaper igen. Jag filosoferade över hur det skulle gå om jag skulle ge mig på att undervisa i kemi. Det är nog det jag kan minst om här i världen, det är så främmande att det mer liknar magi än något annat i mina ögon. Men jag skulle ju kunna läsa in mig på vad läroboken säger och säga det till eleverna. Jag skulle kunna använda lärobokens exempel, och när jag blivit lite varm i kläderna skulle jag antagligen kunna börja hitta på egna exempel, utifrån lärobokens.

Jag har en kollega som undervisar i just kemi. Hon kan en väldig massa om ämnet, och hennes lektioner är mycket populära och uppskattade av eleverna. Hennes exempel vänder hit och dit och härs och tvärs på samma experiment så att eleverna får se det från alla möjliga håll, utifrån och inifrån, tills de inte bara förstår vad som händer utan också varför, och börjar kunna förutse vad som kommer att hända om man istället…

Skillnaden på hennes lektioner och de jag skulle kunna hålla är så stor att man hisnar. Med sina grundliga ämneskunskaper kan hon alltid plocka fram ett exempel till, och ett till, erbjuda nya vinklar och förklaringar tills varje elev i klassrummet fått svar på alla sina frågor. Jag skulle kunna referera en lärobok.

Jag kan inte mycket kemi, men jag kan en del om lärande, tillräckligt mycket för att kunna vrida och vända på tankar och exempel. Och hur mycket jag än vrider och vänder på mitt tankeexempel så ser jag ämneskunskaper lysa genom varenda spricka och öppning. De är kärnan i det hela – en bra lärare har grundliga ämneskunskaper. De är inte allt som behövs, men de är oundgängliga.

Hur ser ni på saken?

Filosofiska rummet

Jag laddar ner program efter program och lyssnar på vägen till och från jobbet. Skånetrafikens ständiga förseningar ger mig tid att höra ett helt program innan jag är framme på jobbet, och det får mina tankar att röra sig i nya banor. Jag har fått anledning att fråga om strängteorin (den var intressant, om än inte helt lätt att fånga) och fundera och titta mycket på hur vi interagerar med varandra.

Oerhört spännande!

Pedagogisk grundsyn

börjar jag min tanke