En tidsresa

På en skoldans någon gång för länge sen, bänkarna undanskjutna kring väggarna, dämpad belysning, föräldrar och fröken som vaktar, musik från vinylskivor, chips i skålar och läsk i plastmuggar. Ljuset dämpas ytterligare, lampan över katedern släcks också, det enda ljuset kommer från korridoren, en tryckare, kanske ELO, kanske något från Saturday Night Fever. Båda var stora det året. Lite bortkommet slet sig pojkar från chipsskålgemenskapen och bjöd upp de populära tjejerna. När omkring tolvåriga Morrica bjöd upp en av de flickor hon bara dagar innan med inlevelse ”övat” kyssar med förändrades stämningen plötsligt. Väldigt plötsligt, så plötsligt att fröken kom tillbaka in i klassrummet. Och Morrica fick lära sig att flickor som gärna kramar andra flickor i hemlighet inte bör visa att de gör så i det offentliga. Hon blev påmind om detta ofta nog under resten av grundskolan, inte så konstigt egentligen i en värld där en stor andel av hennes känslor ännu var sjukdomsklassade.

Fast forward till år 2015. En oskyldig lek på Twitter, lite musiknostalgi, skoldanslåtar, där vi som alltid kunde konstatera att även om vi är rätt jämngamla nu skilde det en eller annan dekad mellan våra ungdomsår. Från musik är inte steget långt till dans, någon konstaterade att hon inte fann männen i hennes egen ålder särskilt dansanta, i alla fall inte just i hennes hemtrakter, och jag föreslog att hon skulle bjuda upp kvinnor i stället. Och där var de igen. Reaktionerna från skoldansen, som en tidsresa från en annan, okunnigare era. Inte lika häftiga som då, vuxna twittrare med akademiska examina har ofta mer finess än ungdomar i början av tonåren, men samma isande tystnad, och leken var, efter ett par tafatta försök att låtsas att det är konstiga aldrig sagts, tvärt över och personerna försvunna ur mitt flöde.

Vi skriver 2015, vi befinner oss i Sverige, ett land som länge kunnat sträcka stolt på sig som modellen för det egalitära paradiset. Saker förändras. 1979 upphörde homosexualitet och bisexualitet att klassas som psykisk sjukdom. I dag vigs samkönade par högtidligt, romantiskt och innerligt kärleksfullt, på samma sätt som olikkönade. Nog har vi kommit längre än chockad tystnad och markerat avståndstagande inför tanken på en kvinna som dansar med en kvinna inte alltid är en nödlösning i brist på dansande män? Tänk er för lite, medelålders människor, och fundera ett kort ögonblick på vilken effekt er reaktion kan ha t ex på en ung människa som knappt ens vågat glänta på dörren till sin garderob ännu. På en kvinna från en kultur där hon fått lära sig att blotta tanken på att älska en kvinna garanterar henne en plats i helvetets eldar, och ändå inte kan låta bli att längta. På en ung man som längtar efter att få bjuda upp den där otroligt söta fotbollspojken borta vid chipsen, lägga armarna om honom, känna hans kropp nära intill. På en ung flicka som inte alls vill bli klämd på av nyfikna pojkhänder, men längtar efter att känna en flickas lena händer smeka sin hud.

Fundera på saken, ok?

Ungas läsning

  

Frågan är relevant. Skolbiblioteken är inte alltid högprioriterade i kommunerna, skolbibliotekariers budget är ofta njuggt tillyxad och hens position i kollegiet lika ofta vag och odefinierad. 

I stället för att vara en självklar person i elevernas informationssökningsvardag och en bekant guide bland hyllorna när läslusten eller nyfikenheten på vad det här med läsning faktiskt ger slår till blir hen i många fall en outtalad resurs i elevvårdsteamet, en av de som tas för givet utan att det uttalas, en slags fritidsledare stationerad bland bokhyllor, och ibland inte mycket mer i elevvardagen än den där lappen med spridda öppettider på en stängd biblioteksdörr. 

Varför är det så? Varför finns inte minst två bibliotekarier på varje skola, så att ett välsorterat, välkomnande bibliotek med läsutrymmen, studieutrymmen, digitala utrymmen och stilla ro är tillgängligt även när den ene är ute i klasserna och pratar källkritik, informationssökning, skrivande, skönlitteratur, facklitteratur, media, berättar om kommande författarbesök eller vad det nu kan vara? 

Jo, det kostar lite, men jag lovar, det smakar därefter, och resultaten kommer att kunna skymtas redan efter ett läsår. 

Året var 2015

Internet var vid det laget ett sedan årtionden tillbaka väletablerat fenomen på de allra flesta håll i världen. För många människor vardag, för än fler människor en fullständigt naturlig del av arbete och studier. Kommunikation, blanketter, myndighetskontakter, information, nyheter, litteratur, musik, filmer, sociala media, kultur… så många digitala aspekter i det dagliga livet, tillgängliga från i det närmaste alla hörn av samhället, tillgängliga i de relativt små personliga enheter de flesta människor bar med sig i sin ficka, enheter som ännu bar det nostalgiska namnet telefon.

Universitet och forskare, studenter och vetgiriga möttes och delade med sig av sina rön online, stötte och blötte, ifrågasatte och omprövade, delade med sig och fick reakationer, och vi kunde alla ta del både av processen och resultatet. Sidor som TED, Twitter, Youtube, Pinterest och många fler gav oss möjlighet att ta del av föreläsningar och intervjuer, av kultur och kunskaper som bara en generation tidigare hade krävt långa, kostbara resor, mycken möda och långa väntetider på fjärrlån och dyra böcker.

Det var en fantastisk tid, som en ny Upplysning då kunskapen spreds över världen och gjordes tillgänglig för allt fler för varje dag, referensramar vidgades, Googles sökalgoritmer gjorde det möjligt att på ett par ögonblick komplettera sin allmänbildning för den som visste vad hen sökte. Ett år då varje bibliotekarie i varje bibliotek, då varje lärare i varje klassrum i hela Sverige hade möjligheten och därmed skyldigheten att lära sina adepter använda denna till synes i det närmaste oändliga fakta och informationsresurs, och att genom exempel visa, söka, granska, kontakta, dela, samarbeta, nätverka, lokalt och globalt på samma gång.

Samtidigt var detta ett år när det i Sverige, på fullt allvar, efterfrågades och erbjöds fortbildningar för lärare i konsten att skicka e-mail, året när lärare i svenska skolor erbjöds fortbildningar i konsten att chatta, i konsten att använda sociala media, och det var ju lite pinsamt förstås men bättre sent än aldrig. Det var ett år när konspirationsteorier kring de algoritmer Google och den stora mötesplatsen Facebook använde spreds i rasande fart via sociala media, året när vaccinationsmotståndare använde nätkunskap och människors källokritiska okunskap till att sprida sina irrläror och därigenom skapade nya farsotsvågor. Det var ett år när de som kallades nättroll fortfarande levde i föreställningen att de var anonyma, att framtida potentiella uppdragsgivare, arbetsgivare, partners etc aldrig skulle råka stöta på det fula, det obehagliga, det äckliga de spred över nätet. Det var också året när rädslan för denna öppna kultur grep omkring sig med iskalla, klibbiga fingrar.

Men det var samtidigt året av #nätkärlek, året då vi började lära oss att det inte räcker med kramar och fina bilder, utan vi behöver stå tillsammans och med gemensamma röster säga ifrån, på nätet och på bussen, i krogkön och i skolors korridorer, när någon uppför sig respektlöst, ty nu förstod vi att det är samma värld. Det kostade på, ibland gjorde det ont, ibland var det skrämmande och farligt och vi var rädda och kändes oss små och otillräckliga. Men eftersom vi även då mindes Astrid Lindgrens ord, de där som Skorpan viskade för sig själv för att hålla modet uppe och våga krypa vidare genom den mörka, smala, skrämmande gången under muren, så vågade vi ändå:

”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”

Mattespråk

Jag har funnit mig i allt fler sammanhang det senaste året där språkets betydelse i matematiken faktiskt på allvar talats om. Det är uppfriskande att höra pedagoger diskutera, innerligt och på allvar, huruvida det verkligen gör matematiken lättare för inlärare att använda ett tillrättalagt språk där begrepp som ‘addera’ och ‘dividera’ ersätts med ‘plussa’ och ‘dela’, eller om det snarare sätter en yttre gräns för inlärarens matematiska utveckling, en gräns hen blir tvungen lägga massor av energi på att lära om för att kunna passera. Det är glädjande att tillsammans reflektera över vilka fällor som kan döljas i en illa formulerad fråga. Det är enormt utvecklande att tillsammans tänka igenom vanliga metaforer vi använder för att konkretisera abstrakta moment, och hur vi kan formulera oss tydligare.

I går pratade vi t ex om den vanliga bilden av en termometer som illustration av negativa tal, och vi reflekterade bland annat över skillnaden mellan att säga:

Tänk dig en termometer, där de röda siffrorna är plus och de blå är minus

och att säga:

Negativa tal används till exempel för att ange temperaturer som är lägre än noll. På analoga termometrar illustreras detta ofta med olika färg: röda siffror för plusgrader, som anges med positiva tal, och blå för minusgrader, som anges med negativa tal.

Det kan tyckas som att det är ungefär samma sak, och framförallt som att den första borde vara enklare, men är det inte en bedräglig förenkling?

Bilden termometer är ännu användbar och tydlig, även om allt fler bara möter digitala termometrar (vilket är en förvirring för sig), men skillnaden mellan att konkretisera och samtidigt simplifiera språket, och att konkretisera genom att exemplifiera ett användningsområde och samtidigt ge inläraren stöttning i användandet och förståelsen av de korrekta uttrycken, med allt vad det innebär av ledtrådar och nycklar till matematiskt tänkande har betydelse.

Hur tänker ni i frågan om språkets betydelse i matematiken?

Denna dagen en #melfest

I dag är det dags, i kväll klockan 20 på tv1 börjar kalaset. Sju bidrag i varje deltävling, ett antal deltävlingar. Somliga går direkt till final, andra kommer till final via andra chansen. Sannolikt bör somliga bidrag sedvanligt barmhärtigt förbigås med tystnad, trots att #melfest tycks vara ett av mycket få forum som med elegans kan härbärgera hur mycket sentimental pekoral som helst.

Det betyder inte att tittarna har någon plikt att rösta på sådant. Det finns alternativ: I afton är jag rätt övertygad om att de två klarast lysande stjärnorna i hela Scandinavium är Rickard Söderbergs ögon när han äntligen äntrar #melfest-scenen.

Det ska finnas en app att peta på för att rösta, för den som så önskar. Jag har inte utforskat konceptet, men det går att rösta mer traditionellt också, via telefon eller sms. Här är numren som gäller i kväll:

03. Elize Ryd och Rickard Söderberg – One By One
Ring 099-202 03 Sms:a 03 till 722 11 (3,60 kr)
Ring 099-902 03 Sms:a 03 till 729 99 (9,90 kr)

 

Jag borde blogga i dag

Jag ger er därför denna övergivna kyrkobyggnad någonstans i södra Frankrike

Tjugofjärde luckan i Morricas #Adventskalender

I dag samlas vänner och familjer, och vid nästan alla bord, i nästan alla sällskap så är det någon som fattas, någon som befinner sig på andra sidan jorden, på andra sidan havet eller bara på andra sidan staketet men inte är med.

En och annan för att familjen av någon obegripligt anledningen beslutat sig för att ta avstånd. Utan att inse att den som förlorar mest på detta avståndstagande är familjen, men att den utanför betalar priset.

Men i de allra flesta fall så är saknaden stor, det dukas ett extra kuvert för de saknade, talas om dem med kärlek, rings, Skypas och tänks på med kärlek och längtan till att äntligen mötas, längre fram.

För alla er, saknade, älskade: