Semestertjänst

Från och med nästa läsår har jag äntligen semestertjänst!

Det gläder mig på så många nivåer. Det vet ni kanske redan, jag har bloggat om detta flera gånger de senaste åren. Det gläder mig att min fulla arbetstid plötsligt blir synlig, det känns mer respektfullt. Det gläder mig att jag slipper ta ut det som av många kallas ”komptid”, sommarlov, vid en tidpunkt anpassad efter romantiska föresällningar om bondesamhället. Det känns rimligare. Och så, den för mig absolut viktigaste nivån:

Med semestertjänst finns tid och utrymme för långsiktig samplanering!

Hurra!

ps: Till er som värnar sommarlov även för lärare: jag missunnar er inte en enda minut, jag har inte för avsikt att underminera er, och nej, kära ni, jag är inte illojal.

Matriarkat

Jag har de senaste dagarna haft orsak att reflektera en del över matriarkat, som fenomen. Vem vet, kanske är det prinsbröllopet som lockar fram det?

Det förekommer ibland en föreställning om matriarkat som en fredligare, jämlikare samhällsstruktur än patriarkat. Fullt så enkelt är det givetvis inte, varken på samhällsnivå eller familjenivå, men kanske ligger det något i det? Teorierna går, såvitt jag känner till, åt olika håll.

Men det är inte det jag reflekterat över just nu, inte direkt, utan över hur stor makt en matriark faktiskt tycks ha över vem som ingår i gemenskapen eller inte. Makt, och därmed ansvar för gemenskapens sammansättning. Har patriarker verkligen lika stort inflytande där? Jag är inte säker, men det tycks mig, utifrån mitt tämligen begränsade underlag, som om det är i det närmaste helt omöjligt att släppas in i ett matriarkat utan matriarkens faktiskta aktiva välkomnande, medan i ett patriarkat kan det gå att böka sig in så länge patriarken inte är aktivt emot det.

Vad tror ni, är jag helt fel på det?

Förförståelsens förväntningar

Vi pratar mycket om kontext och sammanhang, om hur stor skillnad förförståelsen gör för förståelsen när vi stöter på något vi inte stött på tidigare. Det kan gälla skönlitterär text, andragradsekvationer, kulturella fenomen, språk, möten, resvägar eller många andra fenomen.

Inte minst instruktioner.

Vi pratade om det tidigare i dag. Det är frustrerande att formulera instruktioner, hur glasklara formuleringarna än tycks vara kommer vi aldrig någonsin undan det faktum att varje person som tar del av dem är påverkad av hur formuleringarna använts tidigare. Tider och datum t ex kan tolkas bokstavligt eller mer flexibelt beroende på hur de använts tidigare, utrustningslistor kan upplevas som goda råd, absoluta eller vänliga rekommendationer, läsanvisningar tolkas som just läsanvisningar, men lika gärna som en information om vad som kommer att gås igenom, eller vad som kan användas för att kolla upp de delar av lektionen eller föreläsningen som missades i efterhand.

Inte för att den som läser instruktionerna är korkad eller obegåvad, utan för att hens tidigare erfarenheter lärt hen att det är så datum, utrustningslistor etc bör tolkas.

Vi vinner på att vara lika medvetna om förförståelsens betydelse för förståelsen när vi formulerar instruktioner som när vi förbereder en genomgång eller en lektion. Allt blir lite enklare så.

En tidsresa

På en skoldans någon gång för länge sen, bänkarna undanskjutna kring väggarna, dämpad belysning, föräldrar och fröken som vaktar, musik från vinylskivor, chips i skålar och läsk i plastmuggar. Ljuset dämpas ytterligare, lampan över katedern släcks också, det enda ljuset kommer från korridoren, en tryckare, kanske ELO, kanske något från Saturday Night Fever. Båda var stora det året. Lite bortkommet slet sig pojkar från chipsskålgemenskapen och bjöd upp de populära tjejerna. När omkring tolvåriga Morrica bjöd upp en av de flickor hon bara dagar innan med inlevelse ”övat” kyssar med förändrades stämningen plötsligt. Väldigt plötsligt, så plötsligt att fröken kom tillbaka in i klassrummet. Och Morrica fick lära sig att flickor som gärna kramar andra flickor i hemlighet inte bör visa att de gör så i det offentliga. Hon blev påmind om detta ofta nog under resten av grundskolan, inte så konstigt egentligen i en värld där en stor andel av hennes känslor ännu var sjukdomsklassade.

Fast forward till år 2015. En oskyldig lek på Twitter, lite musiknostalgi, skoldanslåtar, där vi som alltid kunde konstatera att även om vi är rätt jämngamla nu skilde det en eller annan dekad mellan våra ungdomsår. Från musik är inte steget långt till dans, någon konstaterade att hon inte fann männen i hennes egen ålder särskilt dansanta, i alla fall inte just i hennes hemtrakter, och jag föreslog att hon skulle bjuda upp kvinnor i stället. Och där var de igen. Reaktionerna från skoldansen, som en tidsresa från en annan, okunnigare era. Inte lika häftiga som då, vuxna twittrare med akademiska examina har ofta mer finess än ungdomar i början av tonåren, men samma isande tystnad, och leken var, efter ett par tafatta försök att låtsas att det är konstiga aldrig sagts, tvärt över och personerna försvunna ur mitt flöde.

Vi skriver 2015, vi befinner oss i Sverige, ett land som länge kunnat sträcka stolt på sig som modellen för det egalitära paradiset. Saker förändras. 1979 upphörde homosexualitet och bisexualitet att klassas som psykisk sjukdom. I dag vigs samkönade par högtidligt, romantiskt och innerligt kärleksfullt, på samma sätt som olikkönade. Nog har vi kommit längre än chockad tystnad och markerat avståndstagande inför tanken på en kvinna som dansar med en kvinna inte alltid är en nödlösning i brist på dansande män? Tänk er för lite, medelålders människor, och fundera ett kort ögonblick på vilken effekt er reaktion kan ha t ex på en ung människa som knappt ens vågat glänta på dörren till sin garderob ännu. På en kvinna från en kultur där hon fått lära sig att blotta tanken på att älska en kvinna garanterar henne en plats i helvetets eldar, och ändå inte kan låta bli att längta. På en ung man som längtar efter att få bjuda upp den där otroligt söta fotbollspojken borta vid chipsen, lägga armarna om honom, känna hans kropp nära intill. På en ung flicka som inte alls vill bli klämd på av nyfikna pojkhänder, men längtar efter att känna en flickas lena händer smeka sin hud.

Fundera på saken, ok?

#Boktolvan Lena Andersson

Så har jag då äntligen läst denna omtalade Augustprisvinnare.

Jag önskar att jag fångats av den filosofiska betraktelsen, att språket förtrollat mig, att jag i någon mån kunnat identifiera mig med huvudpersonen, att jag också kunnat beröras av hennes desperata försök att få verkligheten att bända sig efter hennes vilja, uppröras över hur lättsamt föremålet för hennes stalkande längtan hanterar hennes känslor. Jag hade så gärna velat skriva uppskattande om hur Andersson använder vänninnekören som kören i ett grekiskt drama, nicka gillande åt hur hon i förbigående alluderar till Pandora-myten.

Men det är i stället en annan kulturell referens som i princip genomgående ekar i mig när jag läser den:

 

Ester Nilsson har därtill en hel del gemensamt med Bridget Jones, och böckerna är lika lättlästa. Gillar du den ena tror jag du kommer gilla den andra.

#Boktolvan de Montaigne

Jag hade läst lösryckta essays tidigare, trevligt utvalda utsnitt presenterade med viss kontext i antologier, kronologiska och/eller tematiska, och det har gett mersmak. Så när jag nu bestämde mig för att 2015 är året för Morricas #boktolvan-premiär gav jag mig hän åt helheten.

IMG_1248

Jag blev inte besviken. de Montaigne skriver om högt och lågt, stort och smått, han är en reflekterande iakttagare med ständiga referenser till äldre litteratur, till filosofer, tänkare, politiker etc. Han skriver i en trivsamt, lättillgänglig konversationston, korta essäer som alltid tilltalat mig, men först nu, när jag läst hela verket, ser jag hur generös han är med sin egen person. På precis samma sätt som vi i dag får en bild av en person via dennes blogg ger de Montaigne oss en bild av livet och tillvaron för en renässansman med möjlighet att leva ett bekvämt liv, läsa, studera, filosofera och reflektera. Han skriver om vikten av utbildning och kunskap, av att lära sig av andras såväl framgångar och misslyckanden, om kärlek, vänskap, politik och äktenskap och andra slags allianser.

Läs hans texter, men läs mer än de ni hittar i antologier. I ett svep eller som en favoritblogg lite då och då.

IMG_1249

Morrica som läsare

Jag är en kommunicerande läsare.

Nej, inte med omvärlden just när jag läser, då är jag en världsfrånvänd läsare som kan bli passivaggressivt irriterad när någon kommer och stör mig. Jag säger inte något om saken, både för att min erfarenhet är den att det tar mindre tid att låta personen framföra sitt ärende än att förklara att hen stör mig, lyssna på hens förklaringar om att hen inte kunde veta och inte menade och dessutom bara ville ha min uppmärksamhet ett ögonblick och för att jag egentligen inte blir arg, bara avbruten. Förlåt, jag tycker om er, och ni är viktiga, men jag behöver min eremit-läsning för att behålla mitt mentala equilibrium.

Men med texten. Jag stryker under formuleringar som talar till mig direkt, som öppnar nya perspektiv, som får mig att höja ögonbrynen, som formulerar de tankar jag inte riktigt fått grepp om, som får mig att önska att det var jag som lyckats formulera mig så väl. Ibland ser jag dessa understrukna formuleringar dyka upp i mitt eget språk. Inte alltid, men ibland. Ibland dyker de sannolikt upp utan att jag är medveten om att de finns understrukna någonstans i en bokhylla.

2015/01/img_1072.jpg

Genom dessa understrykningar kommunicerar jag också med bokens framtida läsare, kanske jag själv i en framtida version med erfarenheter jag i dag inte vet något om, kanske någon annan, vem det nu är  – nästa gång boken läses vet läsaren att just de understrukna raderna fångat min uppmärksamhet.

Vi lever i dag i en värld där böcker inte automatiskt innebär papper. Och jag är barnsligt förtjust i digitala böcker, det är underbart att kunna bära med sig motsvarande resväskor i skönlitteratur, att ha referenslitteraturen tillgänglig trots att pappersutgåvan ibland väger flera kilo och är smått otymplig att läsa i.

Och när jag läser i Kindle, som jag gärna och ofta gör, får jag dessutom del av andras understrykningar. Formuleringar och avsnitt många strukit under markeras diskret med en streckad linje.

2015/01/img_1067.png

Ser ni? Hör ni hur andra som läst boken viskar tyst de rader som fångat deras öga och tanke? Hör ni hur de viskar till oss som läser nu ‘jag har också varit här, och min tanke är fortfarande kvar’, känner ni hur nära de är? Vi kan ana dem, nästan se dem, för ett ögonblick nästan mötas över tid och rum.

Magiskt!