Morricas adventskalender, lucka 21

Vi närmar oss julen, fjärde advent har passerat, de flesta julklappar är införskaffade och somliga har redan deltats ut. Till ömsesidig glädje, hoppas jag, för såväl givare som mottagare. Gemenskap, fina traditioner, fåniga traditioner, tålamod med pinsamma släktingar, kärlek trots att gamla roller ibland tar över och situationen kan bli lite spänd.

Jag vill bara lite diskret påminna om att ett barn som tycktes fötts in i ett kön, eller en sexualitet, fortfarande är ens barn, fortfarande är en del av familjen, fortfarande är en del av gemenskapen om det faller sig så att barnet nog egentligen tillhör ett annat kön, eller kanske inte något kön, eller alla på en gång, om det faller sig så att barnets kärlek och sexualitet är annorlunda eller vidare än vi föreställt oss etc. Det kan vara lite överraskande att få veta saker som dittills varit okända om familjemedlemmar, och det kan ta en stund att lära sig kalla någon vid ett nytt namn. Älskling, raring, gullegryn, ungen min och andra familjära smeknamn kan med fördel användas under övergångsperioden *dagens tips*

Kasta bara inte ut ditt barn. Om hen ber att få komma så skäms över att hen ens måste fråga, men visa det inte, för det är din skam att bära. Öppna i stället famnen och säg ‘Ta med glöggen, min älskling’. Om du inte gör det kommer hen finna en annan gemenskap, med tiden, men du kommer att ha förlorat något magiskt. För alltid.

Det vill du väl inte?

Morricas adventskalender, lucka 15

Det är många som sätter upp julkrubbor såhär års, berättelsen om de fulla värdshusen och det unga, gravida paret hänvisade till ett stall återberättas gång på gång, på olika sätt. I många fall avslutas berättelsen när barnet fötts, herdarna uppvaktat, de vise männen lämnat sina gåvor. Men berättelsen har en fortsättning. Herodes skickar ut sina soldater över landet för att dräpa alla småpojkar, och den unga familjen flyr i natten.

I dessa tider kommer många och knackar på vår dörr och frågar om vi har en bädd över. De som kommer till oss i dag har redan stött på soldaterna, de har lämnat tryggheten bakom sig och flyr från blodbadet.

Då uppfylldes det som sagts genom profeten Jeremia:Rop hörs i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer (Matt 2:17-18) 

Morricas adventskalender, lucka elva

Hawaii, den exotiska sagoön långt ute i Stilla Havet, med fantastiska stränder, palmer, väder som i sagorna, stora hotell, massor med turister och mitt i allt detta, människor som lever sina vardagliga liv.

Den här, Gene, är till dig:

 

En läsande värld

Det händer då och då att barn idenitiferar mig som lärare eftersom de ser boken jag bär i fickan. Inte lika ofta när jag läser via Kindle, men det har hänt även då, om de råkat se vad som är på skärmen.

Jag ler och nickar instämmande, javisst är jag lärare. De associerar skolan med läsande, och lärare med läsande personer. Det är inte alls långsökt, i synnherhet inte om de går i en klass där det läses en hel del. Det brukar göra mig lite glad.

Lite. Bara lite. En kort stund låter jag det glädja mig, för de brukar se glada ut. Men tänk tanken en gång till: De associerar läsande personer med lärare, läsande och böcker med skolan, så exlusivt och omedelbart att de aldrig gissar på något annat än lärare. Aldrig.

Att läsa en bok, på ett café, på en buss, till och med på ett bibliotek, kopplar de till skolan. Ty läsande, för dem, hör ihop med skolan. Det är lärare som läser. Lärare, lågstatus, lågbetalda kommunanställda ägnar sig åt läsning.

Skulle det lockat mig att läsa som tonåring? Förmodligen, jag var redan fast i bruket. Men skulle det lockat mig om jag inte varit fast redan?

Vet ni, jag tvivlar.

Hur tänker vi kring detta, när vi talar om att stärka läsandet samtidigt som elever går genom högstadiet utan att ens i skolan läsa en enda roman?

Morricas adventskalender, lucka två

Det är inte självklart vad det är som pågår, det vet ni, inte sant? Vi är många som känner oss aningen förvirrade

 

Frukta inte rädslan

Var inte rädd. Om vi blir rädda vinner de. Om du visar att du är rädd kommer de gå till attack. Var uppmärksam, men agera som vanligt. Var inte rädd.

Som vore de aggressiva, oberäkneliga hundar. Som lösningen stod att finna i en DVD signerad Cesar Millan. De där skrämmande, främmande som tycks suga näring ur vår rädsla, som tycks röra sig i skuggorna, alldeles i utkanten av vårt synfält, bara väntar, avvaktar, för att slå till där vi minst anar det.

Aggressiva, oberäkneliga, såvitt vi kan se och bedöma utifrån vår referensbas irrationella. Ofta, men inte alltid, män, ofta, men inte alltid, från andra cirklar än de vi rör oss i, ofta, men inte alltid, främmande. Ofta, men inte alltid, nära nog för att kännas men inte alldeles här. Ofta, men inte alltid.

Var inte rädd. Bli inte rädd. Visa inte att du är rädd.

Men vi är människor. Vi är reagerande, kännande människor, vi ser det skrämmande röra sig, hastigt, ryckigt ändra position, obönhörligt långsamt glida närmare, precis i utkanten av synfältet, där vi inte ens ser färgerna. Vi är hela tiden medvetna om det. Det skrämmer oss, allesammans. Inte sällan är den som säger till dig att inte vara rädd väldigt rädd.

Och det är i sin ordning.

Vi är alla rädda. Somliga av oss ibland, andra större delen av tiden. Somliga är rädda för tiden vi lever i, folkvandringarna, flyktingströmmarna, miljöförändringarna, samhällsförändringarna. Andra är rädda för stagnation, för att allt skall förbli som det är, aldrig ändras, aldrig vara över. Vi är rädda för det vi inte kan kontrollera, för blixthalkan, för kometnedslag, för att bli instängda, utestängda, för att bli ensamma.

Det är som det ska. Frukta inte rädslan. Den skadar oss inte. Den skärper sinnena, gör oss mer uppmärksamma, ger oss lite mer kraft, lite mer styrka, lite mer ork. Acceptera rädslan. Lägg inte all din kraft och ditt fokus på att kväva den. Det kommer ut ändå, på sätt helt utom din kontroll och vid garanterat olämpliga tillfällen.

Var rädd när världen skrämmer. Det är som det ska. Det är rimligt. Du är en människa, ingen maskin.

Var rädd, men låt inte rädslan sätta dina gränser.

Använd din hjärna. Sluta aldrig tänka. Om du känner synfältet krympa, känner impulsen att skrika högt eller skriva högt på sociala media, stanna upp, dra ett djupt andetag, dra ett till, och så ett tredje. Se dig sedan omkring, läs igenom det du skrivit en gång till innan du postar det, krama närmaste bekant (eller främling). Sjung lite. Håll en hand, någon annans eller i nödfall din egen. Klappa en katt. Eller en hund. Eller en ko. Rabbla alfabetet. Gångertabeller. Gör vad du behöver göra, gör vid behov alltihop och lite till. Bara, sluta aldrig tänka.

Kom ihåg orden Skorpan viskade för att trösta sig själv där i tunneln under mur och vakter, med jorden sipprande in under kragen

”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”

Nästa gång någon säger till dig att inte vara rädd, fråga om du får ge dem en kram. Eller en blomma. Och berätta att det är ok att vara rädd. Det är ok att vara mänsklig.

 

De är här nu

Inte alla, många är fortfarande  ute på vanskliga vägar. På väg från hem som inte längre existerar, på väg hit, och somliga hela vägen ända hit till oss här långt uppe i norr. Men många är här nu, de anländer till järnvägsstationer, till busstationer och tas emot som de hjältar de faktiskt är.

Jag gläds. Åt varenda en som kommer gläds jag. Jag gläds för att de inte längre är fast i det helvete som är krig. Jag gläds för att de överlevt den långa resan. Jag gläds åt att de tagit sig ända hit. Hit, till oss! Tänk ändå, de vill komma hit, de söker tryggheten här hos oss, de vill leva här, jobba här, vara en del av samhället, här med oss!

Wow! Det är rätt storslaget, är det inte?

Och de möts av öppna famnar, av kläder, leksaker, kärlek, omtanke, mat, värme! Åh jag känner äntligen igen medmänskligheten i människorna omkring oss.

Det är rätt storslaget det också.

Då gör det mindre att politiker och regering mest gömmer sig och tiger, ty människorna i landet agerar med stora, öppna, kloka hjärtan.

Hoppet finns där, i botten av asken.

Fortsätter vi så här finns det ingen hejd på vilka stordåd vi kan åstadkomma, vi människor här i norr.

Vackra ord

Ibland får någon kändis i en intervju, framförallt i trevliga veckotidningsintervjuer, frågan om vilket eller vilka ord som är favoritord. Frågan verkar kanske som en sidfyllare, men har mer djup än ytan låter ana. 

Jag är ingen kändis, men ger er ändå Morricas fem favoritord, utan inbördes ordning:

Skugga

Gryning

Kommunikation

Hörn

Moln

Vilka är era favoritord? Fundera lite, jag tror det ändras under årens lopp, och jag tror det ger en bild av vem ordväljaren är, just i den stunden.

Semestertjänst

Från och med nästa läsår har jag äntligen semestertjänst!

Det gläder mig på så många nivåer. Det vet ni kanske redan, jag har bloggat om detta flera gånger de senaste åren. Det gläder mig att min fulla arbetstid plötsligt blir synlig, det känns mer respektfullt. Det gläder mig att jag slipper ta ut det som av många kallas ”komptid”, sommarlov, vid en tidpunkt anpassad efter romantiska föresällningar om bondesamhället. Det känns rimligare. Och så, den för mig absolut viktigaste nivån:

Med semestertjänst finns tid och utrymme för långsiktig samplanering!

Hurra!

ps: Till er som värnar sommarlov även för lärare: jag missunnar er inte en enda minut, jag har inte för avsikt att underminera er, och nej, kära ni, jag är inte illojal.

Matriarkat

Jag har de senaste dagarna haft orsak att reflektera en del över matriarkat, som fenomen. Vem vet, kanske är det prinsbröllopet som lockar fram det?

Det förekommer ibland en föreställning om matriarkat som en fredligare, jämlikare samhällsstruktur än patriarkat. Fullt så enkelt är det givetvis inte, varken på samhällsnivå eller familjenivå, men kanske ligger det något i det? Teorierna går, såvitt jag känner till, åt olika håll.

Men det är inte det jag reflekterat över just nu, inte direkt, utan över hur stor makt en matriark faktiskt tycks ha över vem som ingår i gemenskapen eller inte. Makt, och därmed ansvar för gemenskapens sammansättning. Har patriarker verkligen lika stort inflytande där? Jag är inte säker, men det tycks mig, utifrån mitt tämligen begränsade underlag, som om det är i det närmaste helt omöjligt att släppas in i ett matriarkat utan matriarkens faktiskta aktiva välkomnande, medan i ett patriarkat kan det gå att böka sig in så länge patriarken inte är aktivt emot det.

Vad tror ni, är jag helt fel på det?