Morricas adventskalender, lucka 21

Vi närmar oss julen, fjärde advent har passerat, de flesta julklappar är införskaffade och somliga har redan deltats ut. Till ömsesidig glädje, hoppas jag, för såväl givare som mottagare. Gemenskap, fina traditioner, fåniga traditioner, tålamod med pinsamma släktingar, kärlek trots att gamla roller ibland tar över och situationen kan bli lite spänd.

Jag vill bara lite diskret påminna om att ett barn som tycktes fötts in i ett kön, eller en sexualitet, fortfarande är ens barn, fortfarande är en del av familjen, fortfarande är en del av gemenskapen om det faller sig så att barnet nog egentligen tillhör ett annat kön, eller kanske inte något kön, eller alla på en gång, om det faller sig så att barnets kärlek och sexualitet är annorlunda eller vidare än vi föreställt oss etc. Det kan vara lite överraskande att få veta saker som dittills varit okända om familjemedlemmar, och det kan ta en stund att lära sig kalla någon vid ett nytt namn. Älskling, raring, gullegryn, ungen min och andra familjära smeknamn kan med fördel användas under övergångsperioden *dagens tips*

Kasta bara inte ut ditt barn. Om hen ber att få komma så skäms över att hen ens måste fråga, men visa det inte, för det är din skam att bära. Öppna i stället famnen och säg ‘Ta med glöggen, min älskling’. Om du inte gör det kommer hen finna en annan gemenskap, med tiden, men du kommer att ha förlorat något magiskt. För alltid.

Det vill du väl inte?

Matriarkat

Jag har de senaste dagarna haft orsak att reflektera en del över matriarkat, som fenomen. Vem vet, kanske är det prinsbröllopet som lockar fram det?

Det förekommer ibland en föreställning om matriarkat som en fredligare, jämlikare samhällsstruktur än patriarkat. Fullt så enkelt är det givetvis inte, varken på samhällsnivå eller familjenivå, men kanske ligger det något i det? Teorierna går, såvitt jag känner till, åt olika håll.

Men det är inte det jag reflekterat över just nu, inte direkt, utan över hur stor makt en matriark faktiskt tycks ha över vem som ingår i gemenskapen eller inte. Makt, och därmed ansvar för gemenskapens sammansättning. Har patriarker verkligen lika stort inflytande där? Jag är inte säker, men det tycks mig, utifrån mitt tämligen begränsade underlag, som om det är i det närmaste helt omöjligt att släppas in i ett matriarkat utan matriarkens faktiskta aktiva välkomnande, medan i ett patriarkat kan det gå att böka sig in så länge patriarken inte är aktivt emot det.

Vad tror ni, är jag helt fel på det?

Var är alla?

Svenskar talar ofta drömmande om den engelska pubkulturen, det där vardagsrummet utanför hemmet där man umgås och träffar vänner och bekanta. Vi drömmer om torgmarknader, inte mest om billigt bling och närodlade gurkor utan om mötesplatsen, den självklara, naturliga enkla.

Det kan tyckas motsägelsefullt för den som ser tysta svenska pendlare som vilar en stund i självvald isolering, respektfullt med blicken vilande på vad som helst utom medpassagerarna. Men faktum är att svenskar också är sällskapssökande, umgängestörstande, gemenskapslängtande.

Men här möts vi i föreningar. Vi organiserar och styr upp och hittar andra med gemensamma intressen i föreningslivet. I studiecirklar, i idrottsföreningar, i körer, i gammeldansgillen, i skrivarskolor, bokcirklar, brevduveföreningar, symöten.

Säger föreläsaren, apropå vägar ut i samhället.

Han har en poäng.

I offentligheten

Vi har pratat om detta flera gånger tidigare, och det tycks vara dags igen.

En textsnutt yrar runt på Facebook just nu där användare strävar efter att sätta små skyddande staket kring sina bilder, texter, uppdateringar och material publicerat på plattformen. Det i sig är inget ovanligt, liknande försök att muta in snuttar av Internet i allmänhet och sociala media i synnerhet som Privat Område där enskild användare kan bete sig lite hur som helst med all den frihet nätet innebär, men utan de konsekvenser alltför privat agerande i offentligheten leder till ploppar upp titt som tätt.

Men den som befinner sig på Facebook, Google+, Twitter, Tumblr eller någon annan social media-plattform befinner sig mitt i offentligheten. I lika hög grad som om personen befunnit sig mitt på torget, varit med i en dokusåpa eller blivit intervjuad av Aktuellt-redaktionen. Allt som sägs, skrivs, publiceras, delas, kommenteras, gillas etc sägs, skrivs, publiceras etc offentligt. Öppet. Inför allas ögon. Så snart det sagts, skrivits, publicerats, delats, kommenterats etc har användaren släppt kontrollen över materialet.

På exakt samma sätt som om det som sagts på Facebook sagts på en bar någonstans, snappats upp av någon vid bordet intill och sedan förts vidare. Som om någon tagit en bild av dansgolvet. Som om texten publicerats i en papperstidning.

Nätet är offentligheten. Sociala media är just sociala, inte privata, utan gemensamma.

Ville bara nämna det.

Låt oss indigneras

Jag är lite udda i vissa aspekter. Jag säger inte detta för att kokettera med exotisk fjäderdräkt eller fiska efter försäkringar om hur jag visst är fullkomligt normal. Istället är det ett torrt konstaterande:

Morrica är udda. Konstig. Avvikande från många normer. Komplett obegriplig i vissa aspekter.

Det är du som läser här också.

Det är helt normalt. Avvikande är vi allesammans, på olika sätt. Det är som det ska, inget att vara rädd för och inget att försöka bekämpa, inget att försöka dölja eller generas över. Vore vi inte det hade vi fortfarande stått tvekande vid savannens kant, blygt mumlande ”uggaboff?” inför detta storslagna outforskade okända lockande spännande potentiellt livsfarliga landskap.

På samma gång är jag i andra aspekter så helt och fullt ut normal att det är tråkigt. Jag delar många värderingar med många av er, och ni med varandra, vi ser på många sätt samma horisont från samma utsiktspunkt, och även om våra referensramar skiljer sig en smula har vi mer gemensamt än vi har som skiljer oss åt. Var inte ledsna för det, det är också som ska.

Jag tror att detta är en av orsakerna till den mycket mänskliga gemenskapssökningen som t ex manifesteratdes i den kollektiva indignationen över genusaspekten i uttalanden i svensk tv från en amerikan man som deltog i en norsk talkshow (jag lyckades givetvis missa även denna tv-händelse, men det var i gengäld väldigt trevligt på puben så jag beklagar mig inte) Man kastar ut sin indignation för att visa att man delar denna värdering med de kringstående, och får man medhåll kan man för en stund känna sig helt normal.

Det är också normalt. Man vill höra till, gruppens styrka och samlade kunskap ger både skydd och trivsel.

Men trots detta vill jag påminna om att det är viktigt att åtminstone ett ögonblick då och då stanna upp, bryta mönstret, avvika och kritiskt ifrågasätta gruppens kollektiva agerande. Går man verkligen åt rätt håll? Är det verkligen så att man delar den värdering man ger uttryck för i syfte att markera gemenskap? Ibland blir svaren tveklöst ja, men frågorna måste man ställa sig ändå. Ibland är man mer tveksam, och ibland blir svaren till och med nej.

Det kan bli en ruskigt jobbig situation. Hela den gemensamma indignationen kan komma att vändas mot avvikaren. Det är en ruskig kraft. Man kan känna sig väldigt liten när man står där och avviker. Kanske kan det hjälpa lite att hålla i minnet att man inte är den enda som avviker, även om det känns så?

Ateistiska ritualer

Mats brukar framhålla värdet av ritualer och ceremonier. Jag tror han kommer att nicka instämmande åt Alain de Bottons argument om religiösa ritualers värde för ateister, skolan, resebranschen… ja de flesta områden i världen:

.

NB: Han argumenterar inte för den ena religiösa doktrinen eller den andra, utan för religioner som fenomen, för värdet i det storslagna, i ceremonier, ritualer, stämning, andlighet, gemenskap, kunskapsdelande, lärande, retorik och holism.

om mobbning

Snart är det dags – elever från alla hörn av landet strömmar till skolorna för upprop och ett nytt läsår. Många med pirr i magen, många med höga förväntningar, med glädje, men förtjusning, somliga för första gången, storögda och nyfikna, somliga ivriga att träffa kompisar de inte sett på ett par månader. Somliga har nya väskor, somliga har nya skor, somliga har nya pennor eller nya hårsmycken eller en ny keps. Somliga har allting nytt, och andra har ungefär samma saker som de hade i fjol.

Jag ser också fram mot uppropsdagen – vad är mer öde än en skola utan elever? Jag ser fram mot att stå där och titta på alla eleverna, vinka lite åt dem jag känner igen, fundera lite över vilka de nya är, vem som ska gå i vilken klass, vad de har att berätta om samtidigt som jag hör rektorn hälsa alla välkommna. Det är en speciell dag, den första dagen på det nya året.

Men att alla inte går med glädje och förväntan vet vi. Somliga har en klump i magen, går på darriga ben och försöker göra sig så osynliga det någonsin går. Somliga tycks nästan försvinna in i väggen, tittar ner, möter ingens blick, pratar inte, blir inte pratade med. Det måste vi också prata om.

Det är lätt att se sig själv i rollen som flickan vid bordet, det lilla leendet, den lilla hälsningen. Den, som gör sån enorm skillnad. Det är nästan lika lätt att se sig själv i rollen som den osynliga. En hemsk position, iskall, utanför, osedd. Inte ens hånad utan helt osynliggjord. Den som ingen skulle sakna om hon försvann, som ingen ens skulle märka om hon försvann.

Är det lika lätt att se sig själv i rollen som den som tar emot inbjudan till festen, blir vald varken först eller sist utan sådär mittemellan i gymnastiken? Den som är med i gänget, som är med i skratten och leken och skämten och pratet, även om det är i utkanten? Den som har allt att förlora och mycket litet att vinna på att våga bryta mönstret och ta det där steget. Skänka det betydelsefulla leendet och säga hej till den osynliga? Ändå är det där de flesta av oss befinner sig. Vår plats i grupphierarking är inte säkrare än att vi ständigt måste erövra den igen, varje dag, och ett brott mot mönstret, mot normer, vore att riskera den. Vi riskerar att få betala ett högt pris för ett hej.

Det gör stor skillnad om någon annan också bryter mönstret. Som Bamse brukar säga, många små tillsammans blir starkare än en stark. Det är ingen skam i att inte våga vara den första som tar steget, möter blicken, delar sin chokladkaka eller säger stopp. Att vara den andra, eller tredje, eller fjärde som kliver fram är lika viktigt. Det är läskigt, men det är värt det. För den som görs synlig, för de som synliggör, för gemenskapen, och för den som osynliggjorde.

Det är värt det.

friends.se