Morricas adventskalender, lucka 21

Vi närmar oss julen, fjärde advent har passerat, de flesta julklappar är införskaffade och somliga har redan deltats ut. Till ömsesidig glädje, hoppas jag, för såväl givare som mottagare. Gemenskap, fina traditioner, fåniga traditioner, tålamod med pinsamma släktingar, kärlek trots att gamla roller ibland tar över och situationen kan bli lite spänd.

Jag vill bara lite diskret påminna om att ett barn som tycktes fötts in i ett kön, eller en sexualitet, fortfarande är ens barn, fortfarande är en del av familjen, fortfarande är en del av gemenskapen om det faller sig så att barnet nog egentligen tillhör ett annat kön, eller kanske inte något kön, eller alla på en gång, om det faller sig så att barnets kärlek och sexualitet är annorlunda eller vidare än vi föreställt oss etc. Det kan vara lite överraskande att få veta saker som dittills varit okända om familjemedlemmar, och det kan ta en stund att lära sig kalla någon vid ett nytt namn. Älskling, raring, gullegryn, ungen min och andra familjära smeknamn kan med fördel användas under övergångsperioden *dagens tips*

Kasta bara inte ut ditt barn. Om hen ber att få komma så skäms över att hen ens måste fråga, men visa det inte, för det är din skam att bära. Öppna i stället famnen och säg ‘Ta med glöggen, min älskling’. Om du inte gör det kommer hen finna en annan gemenskap, med tiden, men du kommer att ha förlorat något magiskt. För alltid.

Det vill du väl inte?

Annonser

20 år i dag

Mitt yngsta barn fyller tjugo år i dag. Tjugo år sedan hon föddes, en nöjd och glad unge med glasklar uppfattning om vad som var ok och vad som inte var det, redan från början.

Nu är hon vuxen, utflugen, står på vuxna ben och berättar fortfarande, tveklös, för världen vad som är ok, och vad som inte är ok.

Jag är mycket stolt över henne.

IMG_0431.JPG

Mot nya horisonter

Vi stod tillsammans på Malmö Station i morse, jag och mina ungar.

Vi

Vi

Min yngste son flyttar till andra sidan jorden. Vi gör ju så, vi människor, vi flyttar för att utforska nya horisonter, prova nya platser, möta nya människor, finna vår egen plats. Ibland ligger den platsen väldigt långt borta, ibland nästan om hörnet. Ibland ligger den inte i den här världen, men det är ett annat blogginlägg.

Jag ska inte låtsas som att jag tar helt lätt på det, han är en fantastisk människa och jag kommer sakna honom innerligt. Men mer än något annat är jag stolt över honom.

Det är som det ska, barn växer upp och skapar sina egna liv, oberoende av föräldrar. Vi lever dessutom i en tid där vi kan prata med varandra, se varandra, skratta tillsammans, dela tankar med varandra i realtid, oavsett var på klotet vi befinner oss.

Och ni vet, modershjärtan har inga gränser.

Dagen i dag

Ja, jisses vilken dag!

Mitt yngstaste barn, min fantastiska dotter, fyller nitton år. Hon föddes i brytpunkten mellan sommar och höst, just i det ögonblick när solen bröt horisonten. Kanske är det därför hon har förmågan att se det vackra i såväl ljus som mörker, och alla nyanser däremellan?

Det är höstdagjämning. I morgon är dagen äntligen kortare än natten, och den mörkare årstiden tar sin början. Som vi har längtat!

Den 23 september firas därtill Bisexuality Visibility Day i USA, Nederländerna, Danmark, Norge, Frankrike och på flera andra ställen.

Mycket att fira i dag!


24 år i dag

Det är i dag exakt tjugofyra år sedan. Där och då, vid norrbottenskusten, var det tidig vår. Knoppar svällde, men mycket lite hade slagit ut ännu. Solen sken, himlen var blå och vinden varm och försommarlen, och under dagen blev träden utanför Piteå BB allt grönare.

I dag är det fullt ut sommar i Skåne, fruktträd blommar, det är grönt, de första prästkragarna har slagit ut och varje dag är varmare än den förra.

Grattis på födelsedagen, sonen min!

image

Föräldraskap

Att vara förälder är inget man blir en gång för alla och sen är man det. Det är en process i ständig förändring, barnen växer och utvecklas, och föräldrarollen med dem. De flesta inser rätt snabbt att det vore ju rent absurt att förhålla sig på samma sätt till sin åttaåring som man gjorde när telingen var två, eller till sin sextonåring som man gjorde till sin åttaåring.

Och så en dag är barnet inget barn längre. Man vänder sig om för att säga något till sin tonåring och möter en vuxen man eller kvinna. Och trots att man själv är likadan inombords som man var ögonblicket innan är relationen till personen man har framför sig för alltid förändrad. Inte försämrad, inte förbättrad, inte förminskad eller förlorad eller något sånt. Bara förändrad. En relation mellan två vuxna människor är inte densamma som en relation mellan ett barn och en vuxen.

Det är ett svårt steg att ta. I en blinkning förväntas man förändra sitt sätt att se individen, världen, dennes plats i världen, och dennes plats i världen i förhållande till sig själv.

Men det är ett absolut nödvändigt steg att ta, och jag tror att den relation man har framför sig färgas i hög grad av hur man tar detta steg.

Någon, jag har glömt vem och blir väldigt glad om någon påminner mig, sa en gång att den stora tragedin är att barn växer upp och slutar vara barn, men att föräldrar alltid förblir föräldrar.

(som alla andra regler har den såklart undantag, men generellt så tror jag det stämmer ganska bra)

Relationen finns kvar, och föräldrarna förblir viktiga. Men inte på samma sätt.

Och det kan vara läskigt.

Men så värt det!

Nätet – utökad familj?

Häromdagen skrev jag lite om konceptet Utvidgat Lärarkollegium, och i samtalet som följde ställde Mats frågan:

Om vi prövar tanken på nätet som inte bara “utökat kollegium” utan även “utökad familj”? Vad händer då?

Det är en intressant fråga som, uppfattar jag, handlar om vårt sätt att förhålla oss till nätet. Begreppet personlig men inte privat är väl etablerat vid det här laget, och fungerar ofta som en tumregel för hur man förhåller sig på sin blogg, på Facebook, i kommentarer till andras bloggar etc.

Mitt svar på Mats fråga blir därför:

Om vi ser nätet som en ‘utökad familj’ riskerar vi att bli så privata att vi dels utsätter oss för ökade faror när vi tappar perspektivet på vem som faktiskt får tillgång till det vi lägger ut; dels riskerar att bli så interna att vi, precis som ibland händer i t ex ett bostadsområde med nära granngemenskap, exkluderar alla som inte var med från början.

Det är mitt svar, hur skulle ni svara på Mats fråga?