Denna dag en tango

Jag träffade en kär och viktig vän i dag, som jag inte träffat på ett tag. Vi pratade, fikade, uppdaterade varandra om sånt som inte står på Facebook. Det ena ledde till det andra, vilket i sin tur ledde vidare till insikten att här var akut behov av tango. Eftersom det, vilket var en ren tillfällighet, bara en knapp timme senare stundade grundkursens andra lektion på Tangokompaniet gick vi dit, och blev kvar i nära tre timmar. Och dansade i nära tre timmar.

Tack för ikväll.

Utmanad

Eftersom hon ställde upp på min utmaning accepterar jag den utmaning CrimsonAnna ger mig.

Vad är det bästa med att blogga?

Bloggen är som Dumbledores skål - ett ställe att placera mina tankar på, utanför mitt huvud, så att jag kan betrakta dem utifrån, återvända och se vad jag tänkt och hur jag reagerat. Ibland har jag därtill förmånen att få del av andras reaktioner på mina tankar, när någon väljer att kommentera på ett inlägg. Dessa kommentarer är alltid, utan undantag, mycket uppskattade.

Vad är det som gör min blogg speciell?

Inget alls. Den är inte profilerad, den är inte tematiserad, den är inte strukturerad. Den bara är. Och det är själva poängen med den. Den bara är.

Hur ser min blogg ut om ett år?

Jag vet inte. Ett år är lång tid, mycket hinner hända, såväl politiskt som klimatmässigt och personligt. Dessutom är det min älskade flickvän som sköter designen, inte jag, så där har jag absolut ingen som helst kontroll. Mycket roligare så.

Vilket var mitt bästa inlägg?

Det är inte skrivet ännu. Hoppas jag.

Vilka bloggar/bloggare inspirerar mig?

Äkta paret Amanda Palmer och Neil Gaiman. Deras uppriktiga ton och intensiva, genuina interaktion med läsare och kommentatorer är en ständig källa till inspiration.

Kloka fantastiska medlemmar av det utvidgade kollegiet, som Anne-Marie Körling, Kristina Alexanderson och Anna Kaya inspirerar och vidgar ständigt mitt tänkande.

Politiska, kulturella, personliga, känslofyllda naturkraften Rickard Söderberg inspirerar och utmanar mig ständigt med sin klokskap, sitt engagemang, sin oräddhet och sin kärleksfulla omtanke.

Ett mycket litet urval ur ett stort fält av fantastiska bloggare. Jag kan inte nämna alla, men ni finns i mitt medvetande och jag uppskattar er alla. Utmaningen skickar jag inte vidare, jag nöjer mig med att tacka Crimson för att hon fick mig att reflektera över aspekter jag sällan sätter ord på.

Välkomna till #sal21 på Hvilan, #mydayjob

IMG_0672.JPG

Här , i det varma, välkomnande lärdomsljuset, tillbringar jag mina arbetsdagar. Vi läser mycket, skriver en del, samtalar och tänker så det blixtrar. Somligt av det vi sysslar med här inne är nästan bara roligt

IMG_0668.JPG

Somligt är djupt fokus och koncentration under hänsynsfull tystnad som ger alla i rummet utrymme att tänka sina tankar

IMG_0670.JPG

Utanför fönstret är det höst, och den stora eken förbereder sig för vintervilan

IMG_0544.JPG

Men här inne möter vi vintern på en annan bog

IMG_0662.JPG

Konsten att se framåt

Jag är inte lång.

Jag är inte extremt kort heller, men jag är definitivt inte lång. Jag är inte lång av modellen ‘når inte översta hyllan i butiken’, av modellen ‘kan sällan urskilja individer i folkmassor eftersom människorna omkring består av överkroppar med huvuden uppe bland molnen’, inte lång av modellen ‘snälla elever kan ni hjälpa mig att dra ner duken så vi kan använda projektorn’. Lyckligtvis lever vi i en värld där de flesta människor, på individnivå (på gruppnivå inträder andra mekanismer, minns det), är både vänliga och hjälpsamma och gärna drar ner vita dukar, plockar ner det som gömts högt uppe i skyn och hjälpsamt spanar efter och åt den inte långe i folkmassor så att vi finner varandra.

Så häromdagen föll det sig så att någon försökte följa min blick, och förbryllades av dess riktning. Vi analyserade saken, och det tycks som att jag, utan att ha planerat det, utan att ha tänkt igenom det, utan att ha reflekterat över det, befinner mig i en utvecklingsprocess. En process mot en metod där jag i stället för att se på det som ligger framför ovanifrån (vilket är omöjligt utan stege) eller rakt framåt (vilket ibland ger mig omkring en decimeter synfält och inte mer) ser på den underifrån, och navigerar utifrån den information det ger mig.

Givetvis föll hela modellen ihop som ett korthus när jag började tänka på vad jag gjorde, men det är en del i utvecklingen, medvetandegörandet av vad som händer gör att det för en stund känns vådligt och osäkert, och hur det egentligen gick till blir ogripbart och svårfångat. Helt normalt, det går över.

Jag fascineras av att se denna tants plötsliga utveckling.

20 snabba

Jag faller för frestelsen och ger mig hänt till denna genomlysning av mina vanor. Jag fann den hos Litterturkvalster, som fann den hos Enligt O. Vissa av svaren förvånar mig, upptäcker jag förvånad, jag trodde jag kände mig bättre än så. Visste ni att jag är så elitistisk och snobbig?

Snabbläsare eller långsamläsare? Jag läser snabbt, rusar ofta genom sidorna och kommunicerar med karaktärerna på vägen.

Tegelstenar eller tunnisar? Gör ingen skillnad, det är berättelsen som avgör. Fångar den mig får den gärna fortsätta för evigt, lämnar den mig oberörd lämnar jag den ändå.

Bibliotek eller bokhandel? Jag älskar bibliotek, älskar miljön, utbudet, möjligheterna, konceptet, allt! Men jag behöver stryka under och kommentera i böcker jag läser för att få en full upplevelse

Ljudbok eller e-bok? Mitt Kindlebibliotek är med mig vart jag går.

Inbunden eller pocket? Pocket, alla gånger i alla sammanhang när det gäller fysiska exemplar. Lättare, billigare, smidigare att hantera.

Vampyrer eller spöken? Men det finns ljuvliga spöken också.

En i taget eller slalomläsning? En i taget tycks mig som en ohanterlig begränsning!

Nytt eller gammalt? Båda delarna, givetvis! De kompletterar, inte utesluter, varandra.

Bokmärke eller hundöra? Hundöron, flera stycken. För att markera speciella formuleringar, tankar, passager, ungefär som jag stryker under och kommenterar.

Snacks eller godis? Eller mat, eller frukost, något att dricka eller inget alls.

Biografier eller memoarer? Återigen, de kompletterar, inte utesluter varandra.

Skräck eller chicklit? En preferens, det är en mycket smal genre för den som har minsta lilla kvalitetskrav.

Soffan eller sängen? Jag börjar inse att den som satt ihop dessa frågor nog har ett annat förhållande till läsning än jag har. Det korta svaret – överallt. Hållplatser, väntrum, transportsträckor, köer… Och sängen, och i tvsoffan, reklampauser är lästid

Inne eller ute? Ja. Bland annat.

Boken eller filmen? Men illa skrivna bagateller gör sig ofta bättre som film

Twitter eller Facebook? Facebook har sina poänger, men det är Twitter jag vill ha på min Google lense.

Goodreads eller Boktipset? Varken eller

Kokbok eller Bakbok? Bara där finns vackra bilder

Te eller kaffe? Med sojamjölk.

Nobelpriset eller Augustpriset? Lokalt vs globalt.

En liten varning

Jag är gravt yrkesskadad, och i somliga aspekter närmast vad som kan uppfattas som lätt autistisk.

Det innebär att om du ber mig kommentera på något du skrivit, så kommer jag kommentera på det du skrivit. Jag kommer inte att oförblommerat berömma, utan ta för givet att det du vill ha är feedback, konstruktiv kritik och förslag på förändringar som gör texten tydligare, skarpare, mer sammanhängande, mer musikalisk, mer kongruent inför och eventuellt under en omarbetning,

Jag kommer att ta detta på största allvar, och efter bästa förmåga ge dig det jag uppfattat att du ber mig om. Och jag kommer använda ord som kongruent. Det betyder inte att jag hatar texten. Tvärtom. Det betyder att det mesta är bra, annars skulle jag inte lägga tid på den, där är bara ett par saker….

Du får väldigt väldigt gärna visa mig dina texter bara för att visa mig dem, jag kommer att läsa dem med glädje. Jag älska att läsa andra människors texter, och jag är djupt ödmjuk inför det förtroende det innebär att någon vill dela sina tankar med mig på det viset.

Men be mig inte kommentera eller ‘ärligt säga vad jag tycker’ om du inte vill att jag ska kommentera och ärligt säga vad jag tycker.  Jag är alldeles för tjockskallig för att uppfatta subtila vinkar om att du egentligen inte vill ha min ärliga åsikt, utan beröm eller ett bollplank, och jag kommer göra dig ledsen.

 

Mot nya horisonter

Vi stod tillsammans på Malmö Station i morse, jag och mina ungar.

Vi

Vi

Min yngste son flyttar till andra sidan jorden. Vi gör ju så, vi människor, vi flyttar för att utforska nya horisonter, prova nya platser, möta nya människor, finna vår egen plats. Ibland ligger den platsen väldigt långt borta, ibland nästan om hörnet. Ibland ligger den inte i den här världen, men det är ett annat blogginlägg.

Jag ska inte låtsas som att jag tar helt lätt på det, han är en fantastisk människa och jag kommer sakna honom innerligt. Men mer än något annat är jag stolt över honom.

Det är som det ska, barn växer upp och skapar sina egna liv, oberoende av föräldrar. Vi lever dessutom i en tid där vi kan prata med varandra, se varandra, skratta tillsammans, dela tankar med varandra i realtid, oavsett var på klotet vi befinner oss.

Och ni vet, modershjärtan har inga gränser.