Morricas adventskalender, lucka 20

I dag är det söndagen före julafton. Om jag minns rätt (det finns inga garantier om den saken när det gäller mig, min barndom och uppväxt består av glimtar och skärvor av ögonblick, utan synbart inbördes sammanhang) plägade vi gå hem till mycket älskade äldre släktingar för att äta julmat och förfira denna söndag. Det kan vara ett konstruerat minne (jag hoppas inte det), det kan vara helt förvirrat tidsmässigt. Vem vet, kanske är det julgransplundringar jag minns glimtar från? Oavsett vilket, så tycker jag att detta är passande:

Morricas adventskalender, lucka tretton

Går allt som planerat sitter jag just nu framför TVn och ser underbare GayTenor med kör lussa för oss alla. Vänligen ring mig inte för att kolla om jag verkligen gör det, men vet att det är min ambition.

Realtidsuppdatering: Jadå, visst såg och hörde jag honom, magnifik, innerlig, mjuk och intensiv som alltid på scenen.

Morricas adventskalender, lucka fyra

December är mer än ljus i fönstren, glögg, långdanser, julklappslekar och julbord. Det är snö och stormar också, mitt i myset. Men vem säger att inte en snöstorm har sina mysiga sidor den också, för den som slipper vara ute i den?

 

Gott nytt år!

Semestern är över, och snart är det dags att hälsa de nya klasserna välkomna. Det känns lika roligt som det gör varje år, högtidligt, spännande, pirrigt, nervöst. Det spelar ingen roll om vi alla känner varandra sedan tidigare eller om det blir första gången vi möts, eller något däremellan. Nytt läsår och nya kurser gör att en klass alltid är en ny klass i början av ett läsår.

En oskriven bok som bara väntar på att fyllas med ord och bilder, klokskaper och framsteg. Bara omslagsbilden finns på plats ännu.

Gott Nytt År på er allesammans!

 

Vår!

Den besvärliga vårterminen, sönderhackad av en ruskig massa små lov, fylld av måsten och pollen, är nu färdigplanerad, tweakad och anpassad efter gruppernas respektive nivåer och behov.

Så här ser den ut:

Vad tror ni om det?

20 år i dag

Mitt yngsta barn fyller tjugo år i dag. Tjugo år sedan hon föddes, en nöjd och glad unge med glasklar uppfattning om vad som var ok och vad som inte var det, redan från början.

Nu är hon vuxen, utflugen, står på vuxna ben och berättar fortfarande, tveklös, för världen vad som är ok, och vad som inte är ok.

Jag är mycket stolt över henne.

Nytt år, nya drömmar, nya möjligheter

Det nya året började traditionesenligt, rektor hälsade alla välkomna och höll tal, Hvilankören sjöng, personalen sjöng och presenterade sig och därefter uppropet, allas namn nämnda, alla välkomnade. Sen massor med information, såklart, lite skratt, många frågor, ännu mer information och sen fika. 

Och i morgon mer information, om varje kurs, om tillval, om elevdemokrati, om studiestöd, om studieteknik, om kalender och planering. Snart nog är allt vardag, vi börjar lära känna varandra, störa oss på somliga sidor hos varandra, upptäcka sidor hos varandra vi uppskattar innerligt, lära oss lite om varandras svagheter och styrkor, och tillsammans ta oss igenom ett år där vi lär oss otroligt mycket vi inte har en aning om idag att vi kommer lära oss. 

Bara minuter innan….

Det blir ett spännande år, tror ni inte? 

the Long Earth

Jag fyllde en ryslig massa år för inte så länge sen, lagom många för en farmor, men många fler än min självbild inbillar sig.

Det var då en av mina fina ungar gav mig boken Long Earth av Terry Pratchett och Stephen Baxter. Det är natt nu, och jag har precis läst ut den och känner ett omedelbart behov av att genast skriva om den.

En fantastisk bok! En underbar, filosofisk, djupsinnig, klok, frågande, ifrågasättande, reflekterande berättelse om vad som händer när de flesta, men inte alla, människor plötsligt får tillgång till den teknik de behöver för att kunna ta steget över till den parallella jord som ligger bara just ett steg bort, och egentligen inte ens det. Ty när detagit steget befinner de sig på samma plats, fast i den parallela världen.

Det är, för de flesta, en inte helt behaglig upplevelse. Steget medför fysisk obehag, och kan också vara farligt för den som t ex tar det från andra våningen på en byggnad som bara finns på just denna jord där vi befinner oss, men inte på den intill.

Eller på den intill den heller.

Och så vidare.

När världen vi lever i, politiskt och kulturellt organiserad som den är, plötsligt visar sig vara bara en av många – och ingen vet riktigt hur många, utöver att det tycks vara väldigt många, vad händer då? Vem bestämmer? Gäller samma lagar? Vem ska upprätthålla dem? Och hur, när såväl förbrytare som offer kan ta ett steg in i nästa värld?

Vi får följa ett antal personers sätt att hantera denna nya verklighet, och genom deras upplevelser och tankar följer vi utforskandet av dessa nya världar, vi ser det genom kolonisatörers ögon, genom ögonen på de som blir kvar, både av fri vilja och för att de inte kan ta steget över.

Läs den! Själv har jag det så förmånligt att jag nu genast kan ta steget in i del två, Den låg nämligen också i paketet.

med @skånetrafiken i tiden?

Jag åker kollektivt. Jag gör det av miljöskäl i första hand – det känns inte försvarbart att köra bil i ett så kollektivtrafiktätt område som området kring Malmö och Lund ändå utgör. Jag gör det också av lässkäl – det är trevligt att sitta ostörd på en buss och läsa, jag märker oftast inte av vem som sitter intill mig (så länge personen inte gör något extra störande som högljutt smaskar i sig äpple eller – true story – tar av sig skorna och börjar rensa sig mellan tårna eller – ännu en lika sann – smörjer in fötterna med fotsalva) såvida personen inte nästan bokstavligen knackar mig i huvudet och säger hej.

Men det börjar bli allt mer påfrestande. Jag bor utanför tåglinjerna, så jag uttalar mig om busstrafiken, och den lämnar i allt högre grad mycket i övrigt att önska. I dag såg jag fram mot att dansa en dryg timmes tango i Västra Hamnen. Att jag är tvungen att åka en halvtimme innan arrangemanget är över för att inte behöva vänta fyrtiofem minuter tar jag så gärna.

Men vad som enligt tidtabellen framstod som fyrtiofem minuters lästid på vägen dit, och fyrtiofem minuters lästid hem, med bara tio minuters dödtid för att byta buss på respektive håll, utvecklade sig i stället till ett klassiskt Skånetrafiken-äventyr. Av fyra möjliga bussar gick hälften sönder, nära tjugo minuters försening åt raskt upp tiden för byte och det hela slutade med drygt tjugo minuters dans, sammanlagt femtio minuters dödtid och i stället för drygt en och en halv timmes total restid blev det två och en halv timme.

Och plötsligt känns det inte alls lika roligt. Tvärtom.

Regionen är relativt kollektivtrafiktät. Men bara på vardagar, på dagtid. Den som önskar resa på kvällstid, eller rent av är så dekadent att hen kan tänkas vilja förflytta sig under nattetid, t ex efter en sen bioföreställning, är inte en kund Skånetrafiken prioriterar, eller ens bryr sig om. Och fordonen är både illa underhållna och ogenomtänkt designade. Det är mycket dåligt med plats för eventuellt bagage, Informationen är opålitlig. Bussarna är ofta skyltade med ett handskrivet A4 tejpat på insidan av rutan. De tjusiga elektroniska skyltarna inne i bussarna är ofta övertejpade med tidtabeller eller metrouppslag. Informationstavlorna vid hållplatserna är ibland tydliga, ibland helt obegripliga.

Är inte det lite synd?

I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

– Karin Boye

Ännu ett år är till ända. Ännu en gång ligger skolan sådär öde och tom som bara en skola kan när inga elever och inga kursdeltagare finns kvar. Alla lektioner är slut, alla prov rättade, alla betyg satta. Året är till ända.

Eleverna går vidare. Skolan ligger ensam kvar.

Dessa klasser kommer aldrig mer att komma in i klassrummen, skratta, läsa, ifrågasätta, utvecklas, stötta, samarbeta, nötas, slipas, kritiskt granska källor, tänka, tramsa tillsammans som en klass. Många av kursdeltagarna kommer tillbaka i höst. Det är en glädje att veta, och jag ser fram mot att träffas igen i Augusti.

Andra går vidare nu. Jag hoppas att de som igår var våra elever och kursdeltagare men nu lagt tiden på Hvilan till minnena kommer tillbaka och hälsar på oss. Jag hoppas de väljer att ta kontakt med oss på sociala media, och låter oss följa dem med blicken och stolt viska

oh look at them go!

Vi kommer att sakna er. Lycka till vart än ni tar vägen!