Morricas adventskalender, lucka fyra

December är mer än ljus i fönstren, glögg, långdanser, julklappslekar och julbord. Det är snö och stormar också, mitt i myset. Men vem säger att inte en snöstorm har sina mysiga sidor den också, för den som slipper vara ute i den?

 

#meatfreemonday och #veganonsdag

Det känns som det var länge sedan jag faktiskt skrev något om mat. Det är onsdag i dag, vilket här innebär att vi äter helt veganskt, och på Gripenskolan i Nyköping  hålls veckans köttfria dag.

Kött från köttindustrin ingår ju, oavsett vad representanter från LRF vill ge intryck av, inte i ett naturligt kretslopp. Tvärtom. Köttindustrin belastar vår levnadsmiljö tungt, och tär hårt på resurserna vi har till framtida förfogande. Det vet vi, jag tänker inte orda mer om det (just nu). Vi vet också att LRF är en lobbyorganisation som företräder stora ekonomiska intressen, och ruskar sorgset på huvudet åt att de levererar argument som

Vi här i vår kommun har mycket gräs som vi inte kan äta själva men som via djuren blir ett bra och fullvärdigt livsmedel, säger Lovisa Norberg.

Ty trots att LRF sannolikt har en och annan medlem som valt att nyttja sina arealer till mer långsiktigt hållbart miljövänlig produktion tycks det som om köttproducenternas intressen väger tungt i organisationen. Samtidigt växer sig fenomen som Köttfri Måndag och Veganonsdag allt större. Det tar tid att sätta sig in i en ny matkultur, att upptäcka hur favoritkryddningar fungerar ihop med det nya, experimentera sig fram genom nya receptsamlingar, hantera den inte självklart bekväma känslan av att gå förbi alla köttdiskarna i butiken eftersom de är ointressanta.

Risken att känslan blir som en bantningskur –  ett försakande, något som ges upp, kampen för att avstå från något efterlängtat – i stället för ett vardagligt, självklart förhållande till måltiderna är överhängande vid en alltför tvär kostomläggning. Därför är en dag i veckan ett gott tillfälle att experimentera sig fram, att lära sig orientera i det nya, upptäcka att vegetariskt är mer än quorn och samtidigt få en boost av att veta att det är flera som gör samma experiment samtidigt.

Vem vet? En vacker dag kanske LRF kommer ihåg att inte alla lantbrukare är köttbönder, och att all mat som växter inte är gräs.


Och resten av butiken då?

Aftonbladets Monica Gunne berättar om hur hon medan hon på två dagar tillagar åtta (8) kg kött trots allt hyser vissa betänkligheter gentemot den moderna kosthållningen:

Sakta men säkert har jag blivit allt mer misstänksam mot mat. Och jag tänker allt oftare: Jaha, och under vilka villkor är den här maten producerad? Vad innehåller den? Och hur många tio­tusentals mil har den här sladdriga salladen flugit?

Och själva råvaran, hur mår den? Hur mådde till exempel de här paketerade fläskkotletterna under sin ”uppfödning”.

Butikerna borde, skriver hon, inrätta en fredad, trivsam hörna där kunderna kunde botanisera med gott samvete, i vetskap om att de varor som placeras i denna hörna minsann

inte genererar djurplågeri och miljö­gift­er. Som inte gör hål i atmosfären och öde­lägger jordar.

Smart mat som inte skitar ner sjöar, hav och vattendrag.

Klimatsmart mat som inte utnyttjar människor och van­ hedrar [sic] djur.

Ett klimatsmat hörn. Det är något i tanken som inte känns helt bekvämt. Som känns som ett steg tillbaka. Flera steg tillbaka, tillbaka till den tid när ekologiska varor var en exklusiv, dyrbar lyx i begränsad upplaga åtkomlig för den som har råd. Jag förstår Gunnes tanke, den är utan tvekan välmenande, men det här med klimatsmart hörn känns som utsläppsrättigheter och avlatsbrev- ett sätt att fortsätta som innan i full vetskap om att agerandet är destruktivt, och betala lite för att lätta sitt samvete.

Det jag ser framför mig när jag läser Gunnes text är resten av butiken, den större delen där de flesta rör sig med sina varuvagnar, studenter, barnfamiljer, åldringar, arbetslösa, låglöneanställda, rensad på allt vad klimatsmart, hållbart, ekologiskt, fairtrade, vegetariskt, veganskt vill säga. Maten som avskiljare, som klassmarkör. Kanske menade hon inte så, men bilden tränger sig på ändå, och på något vis är det Gunnes åtta kilo kött som frammanar den.

Med trots allt vänlig hälsning

Morrica dystopiker

 

Confessions of a vegetarian sinner

Jag är inte vegan. Jag kommer förmodligen aldrig bli vegan, trots att jag vet precis hur illa jag gör världen. Det finns två anledningar till mitt enträgna syndande:

 

Inte alltid, inte varje dag, men omelett till frukost innan en lång arbetsdag är oslagbart, och gör mina kursdeltagares och elevers vardag roligare. Att de är ekologiska behöver jag väl knappast ens nämna? De andra är inte mat.

Och så ädelost.

 

Det finns vegansk ost, visst gör det det, men jag har inte hittat någon någonstans som kommer i närheten av kombinationen smak och konsistens. Tips mottages med tacksamhet, finns det någonstans i världen en vegansk ädelost som får mina smaklökar att dansa vill jag veta det.

Klimatmat

Närodlat är ett begrepp som seglat upp och blivit ett allt tyngre argument i marknadsföringen av livsmedelsprodukter.  Det antyds ibland oblygt att just de kortare transporternas betydelse för klimatet skulle vara betydande i långt högre grad än vad den rapport IVL Svenska Miljöinstitutet publicerat visar:

Debatten om klimatsmart mat har varit felfokuserad, vilket lett till att många konsumenter idag tror att närodlat alltid är det klimatsmartaste valet. Men vår undersökning visar att transportavståndet egentligen kan ha ganska liten betydelse, säger Stefan Åström, forskare på IVL Svenska Miljöinstitutet.

Den som på allvar vill äta på ett sånt sätt att hen minskar sitt bidrag till utsläpp måste, som vi talat om vid andra tillfällen, börja välja bort kött.

Genom att äta säsongsanpassad vegetariskt mat kan utsläppsmängden av växthusgaser halveras. Ett försiktigt överslag visar att om alla svenskar skulle göra ett sådant dietval skulle växthusgasutsläppen minska med cirka 3.6 miljoner ton koldioxid, säger Stefan Åström.

Det är inte nödvändigt att bli rabiat, men det är nödvändigt att vi, som samhällen, fortsätter förändra de destruktiva konsumtionsmönstren. Köttfri måndag kan vara ett första steg, ett sätt att börja upptäcka hur okomplicerat det ändå är det här med vegetarisk matlagning. När man sedan börjat bygga upp en receptsamling av vegetariska recept man tycker om, börjat upptäcka hur många oändliga variationer det finns, är steget till att bli vardagsvegetarian väldigt lätt att ta.

Ok?

Utan kött i påsk

Inte för att jag äter kött annars heller, men visst gör det sig som rubrik?

Den köttfria påskmiddagen i går var, som traditionen bjuder här i hushållet, uppsluppen, riklig och informell, och slutade, lika traditionsenligt, i matkoma med folk spridda över diverse möbler.

Det var inte alls det jag skulle skriva om, men det är trevligt att tänka på.

Jag tänkte prata lite om det här med att handla mat. Jag tycker mig urskilja ett mönster i de matvarubutiker jag frekventerar, och min känsla är att mönstret blir allt tydligare. Det handlar om utbudet av ekologiska varor, och jag undrar om det är fler som noterat samma sak?

Jag har tidigare reflekterat över hur de ekologiska varorna placerats vid sidan av, som det obskyra alternativet för lite udda kunder. Det börjar ändras, har ni lagt märke till det? Låt oss ta ett aktuellt exempel: ägg.

Ekologiska ägg har funnits att få tag i ett tag nu. De brukade stå högst upp, lite otillgängliga för en som är tre äpplen hög, ungefär 1,5 gång så dyra som de andra. Numera ser situationen annorlunda ut. Det finns i många butiker flera olika förpackningar ekologiska ägg, både med storlekssorterade ägg och med olika antal ägg, och de kostar varken mer eller mindre än de icke ekologiska, och de är placerade i ögonhöjd, lätt tillgängliga för de flesta.

Detta gör mig glad. Och som inte det vore nog:

Utbudet av ekologiska varor av alla slag ökar, de ekologiska varorna flyttat från Obskyra Hörnan till Vardagshyllan, priserna sjunker från Exklusivt Lyxalternativ till Vardagsnivå. Och de ekologiska varorna tar slut först!

Detta gör mig pirrande glad. Ty jag tolkar det som att människor omkring mig, vackra Vardagsgrå, Vardagströtta Vardagsmänniskor som handlar sin Vardagsmat börjar Vardagsvälja de ekologiska varorna!

Hurra!

Köttersättning

Det var Earth Hour igår. Det är inte den timmen då man släcker lampor, myser i skenet från levande ljus innan man tänder igen och fortsätter som innan. Det är en symbol som förpliktigar:

Nu är kl 21.30. We did it. Vi hade vår Earth Hour tillsammans.

Fint. Att göra saker tillsammans är oftast fint.

Well. NU börjar jobbet.

Earth Hour är ju, som sagt, en symbol. En signal vi skickar till våra politiker, varandra och oss själva att vi vet om att jorden är sårbar (läs: dödligt sårad) och att vi är beredda att göra något för att läka den. Eller iallfall rädda den ifrån att dö inom några decennier.

Få kan göra allt, men alla kan göra något.

Att släcka under Earth Hour är inte något. Det är att visa att man nu tänker göra något när vi tänder igen.

Nu. Kl 21.30 börjar detta nu.

Om Earth Hour inte efterföljs av en livsstilsförändring var den i onödan. Då skickade vi fel signal. Då skickade vi signalen att vi inte vill göra något av värde. Bara symboliskt som inte är så besvärligt.

Och jag kommer, inte helt osökt, att tänka på en fråga jag glädjande nog får allt oftare: Vad ersätter du köttet med? Den ställs alltid, utan undantag, i en vänligt, nyfiket undrande ton.

Det handlar sällan om protein eller näringsämnen, utan om hur man faktiskt komponerar en måltid där det som upplevs som grundpelaren saknas. Det här med vegetarisk mat är fortfarande ett okänt område för många, och för den som av födsel och ohejdad vana tänker ‘kött med något till’ när hen tänker mat är frågan fullständigt logisk.

Det erbjuds många köttsubstitut, korvar, biffar, färser, smörgåspålägg etc och jag är övertygad om att de är smakliga och i många fall kan fungera som en slags motsvarighet till nikotinplåster för den som inte riktigt vet hur hen ska orientera sig vidare från alla de köttraditioner som omger oss. Men jag vet faktiskt inte. I en stor andel av de lättlagade vegetariska matvaror som erbjuds i frysdiskar runt om i landets butiker är vetegluten en stabil bas, mycket är panerat för att ge en välbekant stekyta, och så var det med den saken för min del.

Så mitt svar är ‘Det gör jag inte’.

Jag söker inga köttersättningar, eftersom kött inte är en del av mina mattraditioner och inte lämnar något hål att fylla. Jag väljer inte det vegetariska alternativet, utan jag väljer mat. Helt vanlig mat. Vitaminer, mineraler, proteiner, kryddor och smaker, färger och dofter.

Och jag är uppriktigt glad att få frågan! Det visar på nyfikenhet och en vilja att veta, ett steg mot den livsstilsförändring mindre kött innebär, den som verkar stor och svår men egentligen är väldigt enkel när man väl hittat ingången.