Källhänvisning

Den inledande raden från dikten Home is a Barrel of a Gun av poeten  Warsan Shire sprids över sociala media, framförallt de svenska områdena, just nu. Med all rätt, det är en stark öppningsrad och väldigt aktuell i en värld där det blå, vackra, vanskliga Medelhavet inte längre enbart förknippas med sol och semester.

No one would put their children in a boat unless the sea is safer than the land

Kanske är jag yrkesskadad när jag noterar i hur hög grad bara raden sprids, ofta helt utan att referera till poeten eller ens nämna att det är en rad ur en dikt. Någon snäste när detta påpekades att upphovsrätt väl knappast är det viktigaste i sammanhanget. Andra krediterar den de sett dela raden, eller någon poet eller musiker sådär lite på en höft. Ett fåtal nämner Shires namn.

Och det är förbaskat synd. Den som tror att raden är helheten går miste om resten av dikten. Går miste om den faktiska helheten. Går miste om djupet, om dynamiken, om den stora upplevelsen, om berättelsen, om det outsagda, det antydda. Den som tror att raden är helheten, en rad kanske författad av en anonym poet, går miste om andra dikter av Shire.

Jag unnar er bättre än så.

Här är den, hela dikten:

Home is a Barrel of a Gun

No one would put their children in a boat unless the sea is safer than the land…

no one chooses refugee camps,

or strip searches where your body is left aching

or prison, because prison is safer than a city of fire

and one prison guard in the night

is safer than fourteen men who look like your father.

No one could take it, stomach it,

no one’s skin would be tough enough,

the “go home blacks, refugees, dirty immigrants,

asylum seekers sucking our country dry”…

How do the words, dirty looks, roll off your back?

Maybe it’s because the blow is softer than a limb torn off,

or the words are more tender

than fourteen men between your legs,

or the insults are easier to swallow than rubble,

than bone, than your child’s body in pieces.

I want to go home.

But home is the mouth of a shark

home is the barrel of a gun,

and no one would leave home

unless home chased you to the shore,

unless home told you to quicken your legs,

leave your clothes behind, crawl through the desert,

wade through the ocean, drown, save,

be hungry, beg, forget pride,

your survival is more important.

No one leaves home

unless home is a sweaty voice in your ear, saying

“Leave. Run away from me now.

I don’t know what I’ve become.

But I know that anywhere is safer than here.

Tjugoandra juli

Jag har fortfarande inget att tillägga till det jag skrev då, år 2011

Jag kan inte prata mer om ondskan just nu. Proportionerna blir fel. Istället vill jag prata om människors okuvliga mod och godhet inför ondskans ansikte. Hur kärleken är större än hatet, hur omtanken finns överallt och lyser starkare än något annat.

Jag läser i Expressen  och SvD om hur räddningstjänsten inte fick gå in till ön, men hur båt efter båt ändå nådde ungdomar.

När de kom in till land togs de emot av vuxna främlingar, de fick kramar, vänliga ord, filtar, omtanke och hjälp. I främlingars bilar fördes de till tryggheten där föräldrar och anhöriga kunde finna dem.

Och jag läser om ungdomarnas omtanke om varandra, in till sista hjärtslaget

De tog hand om varandra, sökte stöd hos varandra i en kärlek som inte ens dumdumkulor rår på. Jag läser vittnesmål från några av de ungdomar som överlevde och ser återigen samma omtanke

Omtanken, kärleken och den tillåtande, öppna gemenskapen. Dessa vill jag prata om istället, ty de är så mycket större.

Morricas internationella kvinnodagen-tradition #8mars

Denna dag, den dag som en och annan i denna priviligierade del av världen där det språk jag skriver på förstås och talas av många trevar lite kring. Är det en slags morsdag fast för alla kvinnor, då blommor och tårta är anbefallt? Är det en kampdag för en kamp som var relevant för flera generationer sen, för en strid som egentligen gått för långt nu? Är det den dagen på året då vi ska lyfta och prata om de kvinnor som faktiskt gjort något betydelsefullt i samhället eller historien? Ty de finns ju, och de behöver lyftas fram ibland lite sådär i alla fall.

Ja, jag raljerar, såklart. Det är svårt att låta bli, denna tafflighet och okunskapen som ligger bakom den är så uppenbar att det är mig övermäktigt att hålla masken full ut. Så i stället för att riskera att spinna ner i respektlöshet låter jag, som traditionen bjuder, fantasiska Isabel Allende, en av mina absoluta favoritförfattare, tala:

 

… inte teknikfientlig men…

Ännu en gång höjs en åldrande stämma mot dagens ohemula bruk av dessa smarta telefoner dagens vardag dräller av. Jag misstänker, utifrån bilden och argumentationsstilen, att Expressens Jimmy Fredriksson tillhör samma generation som jag gör, och som många av oss inleder han med att deklarera hur han vill

understryka att jag inte är teknikfientlig i något avseende – snarare tvärtom. Men…

ty givetvis finns där ett sådant där litet förargligt men i slutet, och i Fredrikssons fall ser det ut ungefär såhär:

 

Fredriksson är lika frustrerad, irriterad, ja, rent av provocerad av dessa praktiska kommunikationsverktyg som ju förekommer i snart var människas ficka som många av mina generationskamrater, och han uttrycker det i princip likadant:

Smartphonen skapar klyftor mellan människor och dödar effektivt all mun till mun-kommunikation.

Det som irriterar mig mest, och så var det direkt från början, är att ett mobilsamtal alltid går före ett mänskligt samtal.

Som så ofta sker ger Fredriksson i sin formulering ett intryck av att samtalet i mobilen inte är ett mänskligt samtal. Vad är det då? Personligen har jag hittills aldrig blivit uppringd av något annat än människor, men vi befinner oss onekligen i framtiden, så kanske har Fredriksson, som ju enligt egen utsaga är i princip motsatsen till teknikfientlig, andra erfarenheter? För det är väl inte bara så att han irriterar sig på att tilldelas lägre prioritet än den uppringdes barn/partner/åldrande förälder/vän/kollega/syskon, som söker kontakt med sin anhörige? Skulle han bli lika kränkt om vem-det-nu-är-som-ringer dök upp i egen hög person och påkallade uppmärksamhet?

En mobil som ringer under en kväll på puben får alltid prio ett – det mänskliga samtalet får vänta.

Och det är väl i och för sig inte orimligt att en förälder går ifrån för att säga godnatt till sitt barn, att någon går ifrån ett par ögonblick för att prata lite med sin partner, det är ju så vi gör, vi människor. När vi passerat trotsåldern klarar de flesta av oss att interagera med fler än bara en åt gången, vi har passerat stadiet när vi svartsjukt bevakar just denna interaktion och relation. Vi accepterar att andra kommer med i sammanhanget, att andra ibland behöver vår samtalspartners uppmärksamhet en stund, liksom vi förväntar oss att hen skall acceptera att andra ibland behöver vår uppmärksamhet en stund.

Jag hoppas Fredriksson, och alla de som nickade instämmande när de läste texten i Expressen, når fram till insikten att det inte är mobilen vi pratar med, utan att personen vi pratar med via mobilen är lika mänsklig som hen som befinner sig i samma rum som vi.

Sånt som gör skillnad

Att föreställa sig att människor, utifrån hudfärg, hårfärg, längd, födelseplats, formen på ögon, näsa, skalle eller andra kroppsdelar, mer eller mindre synliga i vardagslag, besitter vissa egenskaper är något Statens Institut för Rasbiologi gång i tiden ägnade sig åt.

Under första delen av förra århundradet.

1935 tillsattes på regeringens begäran en ny chef som raskt gjorde rent hus med de rasbiologiska föreställningarna. I dag, flera generationer senare, vet vi att blondiner inte är dummare än brunetter, vi vet att kvinnor inte har sämre mentala förutsättningar att bli formidabla datorspelare, vi förstår att den som sjunger i kör blir duktig på att sjunga i kör och den som övar violinspel tusen timmar blir duktigare än den som övade en kvart och sedan tröttnade, oavsett var i världen personerna är födda, vilken form deras ögon eller färg huden som omsluter kropparna har. Vi vet till och med att homosexualitet inte är en sjukdom.

De flesta av oss vet detta.

Men så finns det en och annan som fortfarande går omkring som vore det 1909, och då och då luftar sina föreställningar. Som inte bara oreflekterat kläcker ur sig kommentarer om hur det syns på ögonformen att ”hen är duktig på matte, det har ju asiater i blodet”, utan sedan försvarar sitt uttalande med att jodå, så är det, det vet den som kläckte, det ligger i generna, och det är ju dessutom en komplimang.

Det är problematiskt. Det är inte ens ett steg ifrån att hävda att samer är degenererade, att homosexualitet är en sjukdom eller att afrikaner är som barn och inte kan ta hand om sig själva. Inte acceptabelt. Vuxna, rimligt allmänbildade människor borde år 2014 verkligen veta bättre.

Frågan är vilken värld vi vill leva i

I går kväll, på väg till tangon, genom Malmö i skymningen med tango i tankarna och tango i öronen, passerade jag en ung man på gatan. Han såg ut som många andra unga män, lång, bredaxlad, muskullös, prydligt rakad skalle, vänliga ögon, svarta kläder. Han stod vid en gatukorsning, kanske på väg att gå över, kanske på väg att gå in på stället vars dörr han stod utanför, kanske väntade han på någon. Det var något bekant över honom, som om han vore någon jag hälsat på någon gång men inte riktigt kunde placera, och han tittade på mig, mötte min blick.

Så jag sa ‘hej’, nickade lite, och fortsatte gå.

Det var först när jag var nästan framme vid hissen jag hörde att någon gick bakom mig, visslade på mig, sökte kontakt med mig. Det var han, den unge mannen. Han hade sprungit efter mig i tre kvarter, för att fråga mig hur vi kände varandra. Jag sa som det var, och han såg innerligt lättad ut.

‘Åh, så skönt, du skrämde mig där!’

Jag tänkte på honom i dag, när vi såg Amanda Palmers fantastiska TED-talk.

Hon beskriver sin värld, en värld med möten mellan människor, utbyten av blickar, kommunikationen, förtroendet i att lita på att en främling är en människa som du, en människa som inte vill dig något illa.

Han lever i en värld där en liten förbitraskande tant som hälsar kan vara ett mer eller mindre fördolt, men inte mindre realistiskt, hot. I en värld där min nick kunde ha varit en judas-kyss. Där mitt lilla hastiga ‘hej’ kunde ha varit ett subtilt sätt att säga ‘vi vet var du bor’.

Jag vill leva i en värld där unga män småskrattar roat när okända tanter hälsar på dem, i en värld där vi frågar varandra om vägen när vi är vilse, i en värld där missunnsamhet, avund, småsinthet, illvilja etc finns, men inte dominerar. Där chansen att den vars blick du möter vill dig väl är större än risken att hen vill dig illa.

Därför tänker jag fortsätta hälsa på den jag vagt känner igen, fortsätta fråga främlingar om vägen, fortsätta möta människors blickar och le tillbaka när någon ler mot mig. Jag vet så lite om andra, men ett vet jag – de flesta är fantastiska.

❤

Interstellarlove

I lördags kysstes två av mina favoritkaraktärer i Doctor Who. De har varit gifta länge, så inte ens i ett program där gifta par placeras i våningssängar borde det uppfattas som särskilt kontroversiellt, men si det väckte enorm uppmärksamhet. Inte främst för att den ena är silurian och den andra människa, utan för att de båda är kvinnor.

En gång till.

Två kvinnor gifta med varandra kysser varandra, och det väcker mer upprördhet än död och lidande.

Proportioner, någon?

Överväganden

Det här är min privata blogg. Ingen mer än jag styr vad som skrivs här. Ingen överhuvudtaget styr vem som läser vad som skrivs här. Ibland är det många, ibland är det få som läser inläggen, jag har ingen kontroll över hur många eller vem, och så ska det vara.

Därmed vilar hela ansvaret för varje publicerat inlägg på mig, vilket innebär att jag ständigt överväger om jag faktiskt ska publicera eller inte. Det senaste inlägget jag skrev kommer att publiceras, men inte nu. Det kommer att få ligga och vänta tills tillräckligt lång tid gått för att ingen skall löpa risk att känna sig utpekad. Och det vore förfärligt synd, ty ingen har begått något fel.

Så håll så länge till godo med en liten dans. Det är trots allt torsdag i dag:

 

Som vanligt under #stockholmpride så pratar vi i #skolchatt om #hbtq i skolan

Två gånger är en upprepning, tre gånger är en vana var ett uttryck som ofta användes när jag var ung. Det var på yngre stenåldern, sedan dess har vi lärt oss bruka både brons och järn och kisel, så det är möjligt att uttrycket också kommit ur mode, men eftersom detta är tredje gången vi i #skolchatt tar #stockholmpride i akt och pratar om #hbtq sticker jag ut hakan i rubriken.

Inte bara för att traditioner ibland är trevliga, givetvis, utanför att ämnet är så viktigt, och att inte prata om det får så fruktansvärda konsekvenser

Självmorden ökar i Sverige. Förra året tog 1600 personer självmord. Störst är ökningen bland ungdomar, inte sedan 1989 har så många unga valt att avsluta sitt liv. Tyvärr är det, enligt socialstyrelsen, ännu värre ut bland HBTQ-personer. Allra värst är det bland unga transpersoner i åldern 16-29. Där har hela 65 procent övervägt och 27 procent försökt att ta sitt liv.

Sanna MacDonald, lärare, regnbågsförälder, twittrare och bloggare, beskriver i ett blogginlägg om några av de frågor och ifrågasättanden som är en ständig del av HBTQ-vardag, ständigt närvarande i våra skolor, i klassrumen, i korridorerna, på skolgården, på bussen, på fritidsgården:

vilken könsidentitet du har?
Hur ofta förväntas du ha en annan sexuell läggning eller könsidentitet än den du faktiskt har?
Hur ofta undrar någon hur det gick till när du kom ut?
Hur ofta tvingas du rätta någon som använder fel pronomen om dig?
Hur ofta undviker du att tala om vem du lever eller har levt tillsammans med?
Hur ofta uppstår konstig stämning när du talar om vem du lever eller har levt tillsammans med?
Hur ofta hör du folk använda din sexuella läggning eller din könsidentitet som skällsord?
Hur ofta säger någon till dig att din sexuella läggning eller din könsidentitet bara är ”en fas”?
Hur ofta tvingas du gå in i ett omklädningsrum som du inte känner dig hemma i?
Hur ofta blir du utslängd ifrån ett omklädningsrum eller en offentlig toalett på grund av att någon annan anser att du inte bör vara där?
Hur ofta hör du folk diskutera om personer med din sexuella läggning eller din könsidentitet bör få skaffa barn eller inte?
Hur ofta blir du ifrågasatt när du talar om vilket kön du har?
Hur ofta raljerar folk över, medvetet kränker eller hotar dig på grund av ditt könsuttryck eller vem du håller i handen när du går på stan?

Det är respektlöst, integriteskränkande och skamligt att dessa frågor är så självklar vardagsnorm för elever, kursdeltagare och personal i svenska skolor att det ibland inte ens ifrågasätts.

Just därför är jag glad att #skolchatt i dag, som vanligt denna vecka, tar upp ämnet för samtal. Vi ses klockan 20.00, välkomna!

Var inte rädd – visa dina färger

Det finns röster i vår vardag, lokalt och globalt, som i olika tongångar försöker trumfa igenom föreställningen att det vore så skadligt för världen om någon avvikter öppet från den norm dessa röster förespråkar att det legitimerar våld, övergrepp, mord, tortyr, slaveri, isolering, förvisning.

De har fel.

Vare sig de hotar med gamla skriftrullar eller järnrör, korsfästelser eller stigmata.

Världen är inte, har aldrig varit, och kommer aldrig bli, monokrom. Det är helt i sin ordning. Alla färger finns, oavsett om de befinner sig i eller utanför spektrat, oavsett vilka förutsättningar som tarvas för att vi skall kunna uppfatta dem med våra ögon.