Sånt som gör skillnad

Att föreställa sig att människor, utifrån hudfärg, hårfärg, längd, födelseplats, formen på ögon, näsa, skalle eller andra kroppsdelar, mer eller mindre synliga i vardagslag, besitter vissa egenskaper är något Statens Institut för Rasbiologi gång i tiden ägnade sig åt.

Under första delen av förra århundradet.

1935 tillsattes på regeringens begäran en ny chef som raskt gjorde rent hus med de rasbiologiska föreställningarna. I dag, flera generationer senare, vet vi att blondiner inte är dummare än brunetter, vi vet att kvinnor inte har sämre mentala förutsättningar att bli formidabla datorspelare, vi förstår att den som sjunger i kör blir duktig på att sjunga i kör och den som övar violinspel tusen timmar blir duktigare än den som övade en kvart och sedan tröttnade, oavsett var i världen personerna är födda, vilken form deras ögon eller färg huden som omsluter kropparna har. Vi vet till och med att homosexualitet inte är en sjukdom.

De flesta av oss vet detta.

Men så finns det en och annan som fortfarande går omkring som vore det 1909, och då och då luftar sina föreställningar. Som inte bara oreflekterat kläcker ur sig kommentarer om hur det syns på ögonformen att ”hen är duktig på matte, det har ju asiater i blodet”, utan sedan försvarar sitt uttalande med att jodå, så är det, det vet den som kläckte, det ligger i generna, och det är ju dessutom en komplimang.

Det är problematiskt. Det är inte ens ett steg ifrån att hävda att samer är degenererade, att homosexualitet är en sjukdom eller att afrikaner är som barn och inte kan ta hand om sig själva. Inte acceptabelt. Vuxna, rimligt allmänbildade människor borde år 2014 verkligen veta bättre.

Annonser

Hen igen

Det är svårt för alla oss, vi som fötts i en kropp där det biologiska könet stämmer överens med såväl vår egen som omgivningens känsla för vem vi är, att föreställa oss hur det är att leva varje dag och varje stund så utsatta som transpersoner lever. Det är svårt att sätta sig in i hur det är att vara tvungen att be andra människor att använda rätt pronomen, och det är svårt att sätta sig in hur detta lilla ord, han, hon eller hen, handlar både om respekt och rätt upp och ner om säkerhet för individen i fråga.

Hen är ett väldigt piffigt och praktiskt ord, ett helt nytt pronomen som fyller ett språkligt hål vi i många år fyllt med klumpigare konstruktioner som ‘h*n’, ‘han/hon’, ‘hon eller han’, ‘den’ eller bökiga omskrivningar för att slippa använda något pronomen alls. Det ger oss möjlighet att tala om enskild individ ur en grupp. En enskild individ vi antingen helt enkelt inte vet könet på (kanske på grund av att vi inte träffat hen, kanske av andra orsaker, operationskläder med munskydd uppe, rökdykardräkt, samtalet kanske rör sig om en hypotetisk person, det finns väldigt många orsaker till att könet kan vara okänt), en individ vi av någon anledning (vi vill kanske skydda hens integritet, hen har bett oss att inte berätta vilket kön hen har, vi vill prata så generellt om en situation att vi inte vill dra uppmärksamheten till könet) inte vill berätta könet på.

Det är vad hen är. Ett pronomen vi länge behövt. Nu har vi det. Hurra!

Vad hen däremot inte är, är en etikett det står oss fritt att klistra på andra. Om en människa du möter ber dig att tala om honom som han, då är det enda respektfulla att göra det. Oavsett om han har D-kupa och smal midja. Om en människa ber dig tala om henne som hon, då är det enda respektfulla att göra det. Oavsett om hon rakar kinderna två gånger om dagen.

Etikettera aldrig någonsin en människa som bett dig använda ett specifikt pronomen som ‘en hen’ eller ‘egentligen en hon’ eller ‘egentligen en han’. Inte ens i smyg, bakom stänga dörrar, bland människor du litar på att de inte skall föra dina ord vidare. Av flera orsaker:

1 Det är fruktansvärt respektlöst.

2 Det får dig att framstå som en bigott obildad tölp.

3 Du ökar risken att det du sagt i lönn råkar slinka ut i öppna sammanhang.

4 Du riskerar att outa personen, och utsätter därmed (oavsiktligt, men det gör lite skillnad i praktiken) personen för potentiell livsfara.

Så bara – gör det inte. Respektera dina medmänniskor.

Svårare än så är det inte.

Överväganden

Det här är min privata blogg. Ingen mer än jag styr vad som skrivs här. Ingen överhuvudtaget styr vem som läser vad som skrivs här. Ibland är det många, ibland är det få som läser inläggen, jag har ingen kontroll över hur många eller vem, och så ska det vara.

Därmed vilar hela ansvaret för varje publicerat inlägg på mig, vilket innebär att jag ständigt överväger om jag faktiskt ska publicera eller inte. Det senaste inlägget jag skrev kommer att publiceras, men inte nu. Det kommer att få ligga och vänta tills tillräckligt lång tid gått för att ingen skall löpa risk att känna sig utpekad. Och det vore förfärligt synd, ty ingen har begått något fel.

Så håll så länge till godo med en liten dans. Det är trots allt torsdag i dag:

 

Några ord till mina kära kursdeltagare

Jag är ingen Lenngren, så det blir inte på vers, men jag vill ändå passa på tillfället att ge er några ord på vägen:

Planera – använd en kalender, en digital eller en i papper, vilket ni föredrar, men använd en kalender redan från första dagen. Personligen trivs jag bäst med Google Calendar, men det är en smaksak.

Planera in allt – lektioner, enskilda handledningspass och skoluppgifter, såväl deadline som tid för att arbeta med dem (mer än ni tror kommer att behövas, och det är bättre att sprida ut det under flera dagar än att försöka klämma in allt i ett pass), jobb, träning, sociala aktiviteter, restid (glöm inte räkna med förseningar), mat (det tar tid att handla, det tar tid att laga, det tar tid att äta), tvättstuga, tid att vila och tid att sova. Det är två olika saker, och båda behövs.

Dokumentera – skriv ner vilka böcker ni lånar och av vem, och vem som lånar era böcker, anteckningar, pennor eller pengar. Skriv ner vad som har beslutats och kommits överens om i grupparbeten, redan från början. Skriv minnesanteckningar vid lektionsgenomgångar. Fotografera det som skrivs på whiteboard eller be att få en kopia av digitala presentationer, slösa inte tid och fokus på att skriva av det under lektionstid, utan koncentrera er på det som sägs. Gör anteckningar när ni får feedback. Skriv ner det viktigaste som sagts och kommits överens om i samtal med lärare, myndigheter, klassföreståndare, kurator, rektor etc. Papper minns det vi glömmer.

Be om hjälp – under lektionstid, fråga läraren. Om ni inte kan få hjälp direk (ni är ju många i klassrummet och alla får vänta på sin tur, hur frustrerande det än kan kännas), skriv ner frågan och gör en annan del av uppgiften så länge. När läraren har tid behöver ni inte vara oroliga att ha glömt vad det var ni ville fråga, även om ni ägnat er åt en helt annan del av uppgiften, eftersom papper minns det vi glömmer.

Utanför lektionstid – föreslå medstuderande att ni pluggar tillsammans. Fem eftermiddagar i veckan eller en timme i veckan, allt utifrån vad som passar bäst just för er, gör stor skillnad för både studieresultat och klimatet i klassrummet.

Online – använd sociala media, använd Google Hangouts, Skype, Facebookchatten, mail, Google Docs, Evernote etc till att studera tillsammans, till att vara bollplank åt varandra, till att be om och ge varandra stöd och hjälp.

Visa respekt – det kostar inget alls, men gör all skillnad. Ingen älskar alla, men alla kan behandla alla respektfullt.

Var hövlig och artig mot medstuderande, mot lärare, mot övrig skolpersonal oavsett personliga känslor, och oavsett om de är hövliga tillbaka. Det innebär inte att ta skit, men det innebär att inte lägga er egen tid och kraft på att hantera någon annans problem. Blir ni illa behandlade, säg hövligt ifrån. Räcker det inte, be lärare om hjälp. Det ingår i vårt jobb att gör allt vi kan för att bidra till att er skolvardag är lugn och trygg, men mycket få av oss är tankeläsare.

Var lika respektfull på skolgården, i trapphusen, i matsalen, i omklädningsrum, online och på busshållsplatser som i klassrummet. Kom i tid. Kom förberedd. Ta del av information. Var tyst när läraren eller någon annan elev pratar. Svara på frågor. Hur ni uppför er påverkar er skolvardag. Det påverkar skolvardagen för den ni pratar med eller möter. Det påverkar skolvardagen för alla omkring er.

Gott Nytt År! 

 

Viktigt ord på fyra bokstäver

Vi har upplevt den allesammans, den där innerligt frustrerande känslan när något bara inte funkar, bara inte finns där det borde finnas, bara inte fungerar som det borde fungera, bara… På klarspråk: När något bara jävlas!

Vi har svurit långa haranger, vi har sökt och utsett syndabockar, ibland rättfärdigt, ibland någon som bara råkar komma i skottlinjen.

Vi har ringt någon och krävt hens omedelbara assistans. Vi har mailat någon med många utropstecken och imperativ. Vi har snäst och fräst och gnisslat frustrerade tänder när den i andra änden förklarat att nej, tyvärr, detta är inte hens ansvarsområde, hen kan tyvärr inte göra mer än föra frågan vidare. På arbetstid. Till den vars ansvarsområde det är. Till den som har befogenhet att göra det som efterfrågas.

Många av oss har upplevt den andra sidan också. Att vara den som får det där telefonsamtalet halv elva på kvällen, de där upprepade mailen i allt mer irriterad ton utanför det som i vardagligt tal kallas kontorstid (min arbetstid är ju, som ni nog vet, delvis förlagd på lite andra tider). Vi har upplevt hur den andres frustration ökat när vi försökt förklara att nej, det är faktiskt inte jag som…. nej, jag är ute med hunden/har lagt mig/är bortrest…. och sedan, eftersom vi vet hur det är att vara i den andres situation, svarat ungefär jag ska se vad jag kan göra. Och sedan gjort det. Kanske inte omedelbart, men så snart vi haft möjlighet, om vi haft möjlighet.

Och sen har det blivit tyst. Knäpptyst.

Det känns lite snopet.

Ett tips: När den där ovilliga, slöa sengångaren i andra änden ändå går utanför sin befogenhet och sitt ansvarsområde och sin arbetstid och ger dig den hjälp du ber om så finns det ett magiskt ord på fyra bokstäver du kan använda för att öka sannolikheten att hen kommer göra det igen. Kanske inte för just dig, du kanske aldrig mer behöver möta den där otrevliga, ovilliga latmasken som ändå hjälpte dig till slut så för din egen del gör det törhända detsamma, men när frustrationen lagt sig så minns vi ju ibland att det finns fler människor här i världen.

Ordet är tack.

Det räcker, och det gör skillnad. De allra flesta vet det, och bjuder på det. Ett litet ord på fyra bokstäver, tar en sekund att skriva eller säga, men gör all skillnad i världen. Ett litet enkelt, diskret erkännande av att du noterade att personen så långt hen kunde, och längre än hen måste, bistod dig när du bad om det. Ingen mer än du och jag, eller vem det nu var som bistod dig, vet om att du sa det. Det kostar dig inget, du förlorar varken status eller ansikte på att säga det – tvärtom – och du har inte krökt rygg. Du har bara investerat en sekund i framtiden,

 

Som vanligt under #stockholmpride så pratar vi i #skolchatt om #hbtq i skolan

Två gånger är en upprepning, tre gånger är en vana var ett uttryck som ofta användes när jag var ung. Det var på yngre stenåldern, sedan dess har vi lärt oss bruka både brons och järn och kisel, så det är möjligt att uttrycket också kommit ur mode, men eftersom detta är tredje gången vi i #skolchatt tar #stockholmpride i akt och pratar om #hbtq sticker jag ut hakan i rubriken.

Inte bara för att traditioner ibland är trevliga, givetvis, utanför att ämnet är så viktigt, och att inte prata om det får så fruktansvärda konsekvenser

Självmorden ökar i Sverige. Förra året tog 1600 personer självmord. Störst är ökningen bland ungdomar, inte sedan 1989 har så många unga valt att avsluta sitt liv. Tyvärr är det, enligt socialstyrelsen, ännu värre ut bland HBTQ-personer. Allra värst är det bland unga transpersoner i åldern 16-29. Där har hela 65 procent övervägt och 27 procent försökt att ta sitt liv.

Sanna MacDonald, lärare, regnbågsförälder, twittrare och bloggare, beskriver i ett blogginlägg om några av de frågor och ifrågasättanden som är en ständig del av HBTQ-vardag, ständigt närvarande i våra skolor, i klassrumen, i korridorerna, på skolgården, på bussen, på fritidsgården:

vilken könsidentitet du har?
Hur ofta förväntas du ha en annan sexuell läggning eller könsidentitet än den du faktiskt har?
Hur ofta undrar någon hur det gick till när du kom ut?
Hur ofta tvingas du rätta någon som använder fel pronomen om dig?
Hur ofta undviker du att tala om vem du lever eller har levt tillsammans med?
Hur ofta uppstår konstig stämning när du talar om vem du lever eller har levt tillsammans med?
Hur ofta hör du folk använda din sexuella läggning eller din könsidentitet som skällsord?
Hur ofta säger någon till dig att din sexuella läggning eller din könsidentitet bara är ”en fas”?
Hur ofta tvingas du gå in i ett omklädningsrum som du inte känner dig hemma i?
Hur ofta blir du utslängd ifrån ett omklädningsrum eller en offentlig toalett på grund av att någon annan anser att du inte bör vara där?
Hur ofta hör du folk diskutera om personer med din sexuella läggning eller din könsidentitet bör få skaffa barn eller inte?
Hur ofta blir du ifrågasatt när du talar om vilket kön du har?
Hur ofta raljerar folk över, medvetet kränker eller hotar dig på grund av ditt könsuttryck eller vem du håller i handen när du går på stan?

Det är respektlöst, integriteskränkande och skamligt att dessa frågor är så självklar vardagsnorm för elever, kursdeltagare och personal i svenska skolor att det ibland inte ens ifrågasätts.

Just därför är jag glad att #skolchatt i dag, som vanligt denna vecka, tar upp ämnet för samtal. Vi ses klockan 20.00, välkomna!

Att bli felkönad

Det har varit fotbollskupp inte bara i Göteborg, utan även här i Skåne. Och det gick väl sådär, kan vi säga. Ja, mycket av det var säkert trevligt, men inte för alla. Sydsvenskan berättar mer:

Upprinnelsen är att två av flickorna anklagades för att vara killar, något som hänt tidigare men inte i den omfattning som i Åhus.

– Vi är vana vid att min dotter och en av de andra tjejerna i laget ofta blir påhoppade och beskyllda för att vara pojkar för att de är kortklippta, säger en av mammorna. Men detta gick över alla gränser, det var helt absurt.

Stefan Kullander, Glumslövs FF, ansvarig för det sammansatta laget, beskriver händelserna som skandalartade.

– Det är 2014 men tydligen har värdegrundsarbetet i Nordostskåne inte riktigt fungerat. Under turneringen kom flera ledare fram till oss och frågade om två av våra tjejer var killar. Jag förklarade att de ser pojkaktiga ut men är tjejer, berättar Stefan Kullander.

Två av klubbarna hade dock svårt att släppa ämnet och de verbala påhoppen blev enligt Stefan Kullander allt grövre.

– Istället för att man lämnade in en formell protest fortsatte man att anklaga och ge sig på både oss ledare och tjejerna. Det ena gav det andra och snart hade framförallt ledarna i Åhus IF fått med sig sina egna spelare och stämningen var osmakligt otäck, säger Stefan Kullander.

Det är inte alls roligt att bli felkönad, att få en stor del av det som utgör självet, identiteten, jaget, öppet ifrågasatt, oavsett sammanhang. Det är inte roligt om det som i detta fall sker grundat i något så flyktigt och föränderligt som frisyren, och än mindre roligt om felkönandet har sin grund av något mindre flyktigt som könsorgan. Det är dessutom respektlöst, snaskigt, plumt och integritetskränkande, och ifrågasättaren visar verkligen inte upp sig från sin vackraste sida.

För de allra flesta av oss är det en förtretlighet, något som kanske får oss att så långt det är möjligt hålla oss borta från ifrågasättaren framöver. Ett stick i själen som kan få oss att se en extra gång i spegeln, kanske sätta på oss något extra könskodat som pärlörhängen, läppstift, slips eller hel kostym nästa dag. Somliga skakar av sig incidenten efter detta, men inte alla. I många fall kommer minnet ligga kvar som ett gruskorn i ett ostron, inte direkt göra någon skada men ändå något personen, mer eller mindre omedvetet, förhåller sig till under en lång period. Och i somliga fall blir ifrågasättandet ytterligare salt som gnids in i öppet sår, ökad smärta i ett pågående, ibland livslångt, trauma.

Magnituden vet ifrågasättaren inget om när hen väljer att ifrågasätta någons könsidentitet, men hen vet att det är respektlöst. Ett misstag kan alla begå, i hastigheten hugga i sten och råka säg fel, och den som har någon form av anständighet i kroppen ber om ursäkt, och gör vad hen kan för att minska smärtan som åsamkats. Men att öppet och påstridigt ifrågasätta en annan människas könsidentitet, i synnerhet när den som i fallet ovan är tydligt utskriven (det rör sig om spelare i ett flicklag) är inget misstag. Kristianstadbladet berättar:

Nu har Stefan Kullander och Henrik Frijs, som är ledare för Lundatjejerna, lämnat in en skrivelse till Skåneboll där man kräver att det vidtas åtgärder mot Åhus IF, som tillsammans med FC Hessleholm ska ha gått hårt åt.

Enligt Stefan Kullander ska bland annat den ena ledaren i Åhus IF under prisutdelningen ha gått fram till podiet och ställt sig en meter framför de två tjejerna och demonstrativt tagit bilder med sin telefon.

Ledarna har sedan händelsen lyftes i media fått ta emot både hot och okvädningsord. Det är obehagligt, och gör uppriktigt talat inte situationen för de två elvaåringarna ett dugg bättre. Tvärtom, det kan snarare bli kontraproduktivt, smärtan från ifrågasättandet av dem finns där ändå, och attacker mot ledarna kan ge elvaåringarna dåligt samvete i stället. Sluta genast upp med sådana dumheter. Ledarna gjorde bort sig, dummade sig och visade tydligt att de inte kan hantera det förtroendeuppdrag en ledarposition medför. Klubben bör ta sitt ansvar och se till att det inte händer igen. Det räcker så.

Samtidigt som jag skriver detta lyfter, apropå Assagne och våldtäktsmålet, en av de svenska TV-nyhetsredaktionerna Chelsea Mannings del i Wikileaks. De väljer att konsekvent och närmast demonstrativt använda hennes tidigare förnamn. En småsak för en nyhetsredaktion, och så lätt att rätta till, men en stor sak för många tittare i alla åldrar. Kanske för någon i redaktionen också, vad vet vi om den saken? Lite respekt, fem sekunders research, och vips har redaktionen i fråga visat hur enkelt det faktiskt är att uppföra sig hövligare än tramsiga ungdomsledare.