Merry Christmas everyone!
Hemma, det är där hjärtat har sin hemvist. När barnen vuxit upp och flyttat ut upptäcker man snabbt att det där hjärtat, det har förmågan att befinna sig i sin hemvist på flera olika ställen i världen, samtidigt. Tyvärr är kroppen trögare (ännu så länge, men vetenskapen går ju framåt) men denna jul kommer den att tillbringa julen i det hjärtats hemvist som befinner sig på en annan kontinent. Jag längtar!
Inte alla, många är fortfarande ute på vanskliga vägar. På väg från hem som inte längre existerar, på väg hit, och somliga hela vägen ända hit till oss här långt uppe i norr. Men många är här nu, de anländer till järnvägsstationer, till busstationer och tas emot som de hjältar de faktiskt är.
Jag gläds. Åt varenda en som kommer gläds jag. Jag gläds för att de inte längre är fast i det helvete som är krig. Jag gläds för att de överlevt den långa resan. Jag gläds åt att de tagit sig ända hit. Hit, till oss! Tänk ändå, de vill komma hit, de söker tryggheten här hos oss, de vill leva här, jobba här, vara en del av samhället, här med oss!
Wow! Det är rätt storslaget, är det inte?
Och de möts av öppna famnar, av kläder, leksaker, kärlek, omtanke, mat, värme! Åh jag känner äntligen igen medmänskligheten i människorna omkring oss.
Det är rätt storslaget det också.
Då gör det mindre att politiker och regering mest gömmer sig och tiger, ty människorna i landet agerar med stora, öppna, kloka hjärtan.
Hoppet finns där, i botten av asken.
Fortsätter vi så här finns det ingen hejd på vilka stordåd vi kan åstadkomma, vi människor här i norr.
Jag har fortfarande inget att tillägga till det jag skrev då, år 2011
Jag kan inte prata mer om ondskan just nu. Proportionerna blir fel. Istället vill jag prata om människors okuvliga mod och godhet inför ondskans ansikte. Hur kärleken är större än hatet, hur omtanken finns överallt och lyser starkare än något annat.
Jag läser i Expressen och SvD om hur räddningstjänsten inte fick gå in till ön, men hur båt efter båt ändå nådde ungdomar.
När de kom in till land togs de emot av vuxna främlingar, de fick kramar, vänliga ord, filtar, omtanke och hjälp. I främlingars bilar fördes de till tryggheten där föräldrar och anhöriga kunde finna dem.
Och jag läser om ungdomarnas omtanke om varandra, in till sista hjärtslaget
De tog hand om varandra, sökte stöd hos varandra i en kärlek som inte ens dumdumkulor rår på. Jag läser vittnesmål från några av de ungdomar som överlevde och ser återigen samma omtanke
Omtanken, kärleken och den tillåtande, öppna gemenskapen. Dessa vill jag prata om istället, ty de är så mycket större.
Vi var på operett i Ystad i dag, jag och dotteren, och såg Rickard Söderbergs uppsättning av Läderlappen. Ystad Teater är till att börja med en helt fantasisk lokal, jag blev rent förälskad i den. Föreställningen var så gnistrande, glittrande, glad, färgstark och lättsam som en Strauss-operett bör vara, och vi skrattade, log, applåderade, jublade. Sådana röster! Sådana kostymer! Så välburna frackar! Och så lite lagom fåniga tidsreseskämt och övertydliga anakronismer, sånt som jag är löjligt svag för.
Tusen tack!
På en skoldans någon gång för länge sen, bänkarna undanskjutna kring väggarna, dämpad belysning, föräldrar och fröken som vaktar, musik från vinylskivor, chips i skålar och läsk i plastmuggar. Ljuset dämpas ytterligare, lampan över katedern släcks också, det enda ljuset kommer från korridoren, en tryckare, kanske ELO, kanske något från Saturday Night Fever. Båda var stora det året. Lite bortkommet slet sig pojkar från chipsskålgemenskapen och bjöd upp de populära tjejerna. När omkring tolvåriga Morrica bjöd upp en av de flickor hon bara dagar innan med inlevelse ”övat” kyssar med förändrades stämningen plötsligt. Väldigt plötsligt, så plötsligt att fröken kom tillbaka in i klassrummet. Och Morrica fick lära sig att flickor som gärna kramar andra flickor i hemlighet inte bör visa att de gör så i det offentliga. Hon blev påmind om detta ofta nog under resten av grundskolan, inte så konstigt egentligen i en värld där en stor andel av hennes känslor ännu var sjukdomsklassade.
Fast forward till år 2015. En oskyldig lek på Twitter, lite musiknostalgi, skoldanslåtar, där vi som alltid kunde konstatera att även om vi är rätt jämngamla nu skilde det en eller annan dekad mellan våra ungdomsår. Från musik är inte steget långt till dans, någon konstaterade att hon inte fann männen i hennes egen ålder särskilt dansanta, i alla fall inte just i hennes hemtrakter, och jag föreslog att hon skulle bjuda upp kvinnor i stället. Och där var de igen. Reaktionerna från skoldansen, som en tidsresa från en annan, okunnigare era. Inte lika häftiga som då, vuxna twittrare med akademiska examina har ofta mer finess än ungdomar i början av tonåren, men samma isande tystnad, och leken var, efter ett par tafatta försök att låtsas att det är konstiga aldrig sagts, tvärt över och personerna försvunna ur mitt flöde.
Vi skriver 2015, vi befinner oss i Sverige, ett land som länge kunnat sträcka stolt på sig som modellen för det egalitära paradiset. Saker förändras. 1979 upphörde homosexualitet och bisexualitet att klassas som psykisk sjukdom. I dag vigs samkönade par högtidligt, romantiskt och innerligt kärleksfullt, på samma sätt som olikkönade. Nog har vi kommit längre än chockad tystnad och markerat avståndstagande inför tanken på en kvinna som dansar med en kvinna inte alltid är en nödlösning i brist på dansande män? Tänk er för lite, medelålders människor, och fundera ett kort ögonblick på vilken effekt er reaktion kan ha t ex på en ung människa som knappt ens vågat glänta på dörren till sin garderob ännu. På en kvinna från en kultur där hon fått lära sig att blotta tanken på att älska en kvinna garanterar henne en plats i helvetets eldar, och ändå inte kan låta bli att längta. På en ung man som längtar efter att få bjuda upp den där otroligt söta fotbollspojken borta vid chipsen, lägga armarna om honom, känna hans kropp nära intill. På en ung flicka som inte alls vill bli klämd på av nyfikna pojkhänder, men längtar efter att känna en flickas lena händer smeka sin hud.
Fundera på saken, ok?
Internet var vid det laget ett sedan årtionden tillbaka väletablerat fenomen på de allra flesta håll i världen. För många människor vardag, för än fler människor en fullständigt naturlig del av arbete och studier. Kommunikation, blanketter, myndighetskontakter, information, nyheter, litteratur, musik, filmer, sociala media, kultur… så många digitala aspekter i det dagliga livet, tillgängliga från i det närmaste alla hörn av samhället, tillgängliga i de relativt små personliga enheter de flesta människor bar med sig i sin ficka, enheter som ännu bar det nostalgiska namnet telefon.
Universitet och forskare, studenter och vetgiriga möttes och delade med sig av sina rön online, stötte och blötte, ifrågasatte och omprövade, delade med sig och fick reakationer, och vi kunde alla ta del både av processen och resultatet. Sidor som TED, Twitter, Youtube, Pinterest och många fler gav oss möjlighet att ta del av föreläsningar och intervjuer, av kultur och kunskaper som bara en generation tidigare hade krävt långa, kostbara resor, mycken möda och långa väntetider på fjärrlån och dyra böcker.
Det var en fantastisk tid, som en ny Upplysning då kunskapen spreds över världen och gjordes tillgänglig för allt fler för varje dag, referensramar vidgades, Googles sökalgoritmer gjorde det möjligt att på ett par ögonblick komplettera sin allmänbildning för den som visste vad hen sökte. Ett år då varje bibliotekarie i varje bibliotek, då varje lärare i varje klassrum i hela Sverige hade möjligheten och därmed skyldigheten att lära sina adepter använda denna till synes i det närmaste oändliga fakta och informationsresurs, och att genom exempel visa, söka, granska, kontakta, dela, samarbeta, nätverka, lokalt och globalt på samma gång.
Samtidigt var detta ett år när det i Sverige, på fullt allvar, efterfrågades och erbjöds fortbildningar för lärare i konsten att skicka e-mail, året när lärare i svenska skolor erbjöds fortbildningar i konsten att chatta, i konsten att använda sociala media, och det var ju lite pinsamt förstås men bättre sent än aldrig. Det var ett år när konspirationsteorier kring de algoritmer Google och den stora mötesplatsen Facebook använde spreds i rasande fart via sociala media, året när vaccinationsmotståndare använde nätkunskap och människors källokritiska okunskap till att sprida sina irrläror och därigenom skapade nya farsotsvågor. Det var ett år när de som kallades nättroll fortfarande levde i föreställningen att de var anonyma, att framtida potentiella uppdragsgivare, arbetsgivare, partners etc aldrig skulle råka stöta på det fula, det obehagliga, det äckliga de spred över nätet. Det var också året när rädslan för denna öppna kultur grep omkring sig med iskalla, klibbiga fingrar.
Men det var samtidigt året av #nätkärlek, året då vi började lära oss att det inte räcker med kramar och fina bilder, utan vi behöver stå tillsammans och med gemensamma röster säga ifrån, på nätet och på bussen, i krogkön och i skolors korridorer, när någon uppför sig respektlöst, ty nu förstod vi att det är samma värld. Det kostade på, ibland gjorde det ont, ibland var det skrämmande och farligt och vi var rädda och kändes oss små och otillräckliga. Men eftersom vi även då mindes Astrid Lindgrens ord, de där som Skorpan viskade för sig själv för att hålla modet uppe och våga krypa vidare genom den mörka, smala, skrämmande gången under muren, så vågade vi ändå:
”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”
I dag samlas vänner och familjer, och vid nästan alla bord, i nästan alla sällskap så är det någon som fattas, någon som befinner sig på andra sidan jorden, på andra sidan havet eller bara på andra sidan staketet men inte är med.
En och annan för att familjen av någon obegripligt anledningen beslutat sig för att ta avstånd. Utan att inse att den som förlorar mest på detta avståndstagande är familjen, men att den utanför betalar priset.
Men i de allra flesta fall så är saknaden stor, det dukas ett extra kuvert för de saknade, talas om dem med kärlek, rings, Skypas och tänks på med kärlek och längtan till att äntligen mötas, längre fram.
För alla er, saknade, älskade:
I dag hyllar jag oförblommerat alla dem som oförtröttligt sprider kärlek och kärlekens evangelium i en allt kallare värld, med en artist som en av de främste bland er, kärleksjedis, håller högt:
Från Polen fortsätter vi västerut, till England där London Gay Men’s Chorus genom sin blotta existens och sitt arbete påminner oss om att den grad av öppenhet och den grad av frihet vi lever i här, i många delar av västvärlden, i dag är en början, och bara det. Vi har kommit långt sen jag var ung, såväl i lagstiftning som i attityder, men vi är inte framme. Människor tvekar inför att leva helt öppet, och inte utan goda skäl. Våld, utfrysning, särbehandling, integritetskränkande nyfikenhet om intima delar av såväl sexliv som anatomi är bara en del av det som lurar precis under ytan.
Och då har vi inte ens börjat prata om transpersoners utsatthet, eller situationen i resten av världen.
Men glöm aldrig, du som tvekar inför steget, det blir bättre.
Välkommen ut till jul!
You're no different to me 