Tjugofjärde luckan i Morricas #Adventskalender

I dag samlas vänner och familjer, och vid nästan alla bord, i nästan alla sällskap så är det någon som fattas, någon som befinner sig på andra sidan jorden, på andra sidan havet eller bara på andra sidan staketet men inte är med.

En och annan för att familjen av någon obegripligt anledningen beslutat sig för att ta avstånd. Utan att inse att den som förlorar mest på detta avståndstagande är familjen, men att den utanför betalar priset.

Men i de allra flesta fall så är saknaden stor, det dukas ett extra kuvert för de saknade, talas om dem med kärlek, rings, Skypas och tänks på med kärlek och längtan till att äntligen mötas, längre fram.

För alla er, saknade, älskade:

Tjugoförsta luckan i Morricas #adventskalender

I dag hyllar jag oförblommerat alla dem som oförtröttligt sprider kärlek och kärlekens evangelium i en allt kallare värld, med en artist som en av de främste bland er, kärleksjedis, håller högt:

Elfte luckan i Morricas #adventkalender

Från Polen fortsätter vi västerut, till England där London Gay Men’s Chorus genom sin blotta existens och sitt arbete påminner oss om att den grad av öppenhet och den grad av frihet vi lever i här, i många delar av västvärlden, i dag är en början, och bara det. Vi har kommit långt sen jag var ung, såväl i lagstiftning som i attityder, men vi är inte framme. Människor tvekar inför att leva helt öppet, och inte utan goda skäl. Våld, utfrysning, särbehandling, integritetskränkande nyfikenhet om intima delar av såväl sexliv som anatomi är bara en del av det som lurar precis under ytan.

Och då har vi inte ens börjat prata om transpersoners utsatthet, eller situationen i resten av världen.

Men glöm aldrig, du som tvekar inför steget, det blir bättre.

Välkommen ut till jul!

20 år i dag

Mitt yngsta barn fyller tjugo år i dag. Tjugo år sedan hon föddes, en nöjd och glad unge med glasklar uppfattning om vad som var ok och vad som inte var det, redan från början.

Nu är hon vuxen, utflugen, står på vuxna ben och berättar fortfarande, tveklös, för världen vad som är ok, och vad som inte är ok.

Jag är mycket stolt över henne.

IMG_0431.JPG

Interstellarlove

I lördags kysstes två av mina favoritkaraktärer i Doctor Who. De har varit gifta länge, så inte ens i ett program där gifta par placeras i våningssängar borde det uppfattas som särskilt kontroversiellt, men si det väckte enorm uppmärksamhet. Inte främst för att den ena är silurian och den andra människa, utan för att de båda är kvinnor.

En gång till.

Två kvinnor gifta med varandra kysser varandra, och det väcker mer upprördhet än död och lidande.

Proportioner, någon?

Tjugoandra juli – fortfarande inget mer att tillägga

Jag har fortfarande inget att tillägga till det jag skrev 2011:

De tog hand om varandra, sökte stöd hos varandra i en kärlek som inte ens dumdumkulor rår på. Jag läser vittnesmål från några av de ungdomar som överlevde och ser återigen samma omtanke:

Vi sa ingenting till varandra. Vi höll varandras händer. Vi försökte hålla oss lugna. Vi hade bara ögonkontakt för att göra varandra lugna och trösta varandra. Vi kunde inte säga något, vi måste vara stilla.

Detta är fortfarande större än allt annat. Överskuggar allt annat. In i det sista tog de hand om varandra.

 

Bara sådär

Sötaste flickvännen gav mig en diktbok, bara sådär helt oväntat.

20140721-030921-11361813.jpg

Mycket glad och överraskad blev jag