Morricas adventskalender, lucka 22

En sån där magisk röst som kanske bara dyker upp någon gång per årtioende, om ens så ofta. Och vår smala lycka är att Freddie Mercury dök upp under den tiden när inspelsningstekniken ger oss möjlighet att njuta hans stämma även i dag, många år efter att han lämnade denna värld.

 

Vår!

Den besvärliga vårterminen, sönderhackad av en ruskig massa små lov, fylld av måsten och pollen, är nu färdigplanerad, tweakad och anpassad efter gruppernas respektive nivåer och behov.

Så här ser den ut:

Vad tror ni om det?

Viktigt ord på fyra bokstäver

Vi har upplevt den allesammans, den där innerligt frustrerande känslan när något bara inte funkar, bara inte finns där det borde finnas, bara inte fungerar som det borde fungera, bara… På klarspråk: När något bara jävlas!

Vi har svurit långa haranger, vi har sökt och utsett syndabockar, ibland rättfärdigt, ibland någon som bara råkar komma i skottlinjen.

Vi har ringt någon och krävt hens omedelbara assistans. Vi har mailat någon med många utropstecken och imperativ. Vi har snäst och fräst och gnisslat frustrerade tänder när den i andra änden förklarat att nej, tyvärr, detta är inte hens ansvarsområde, hen kan tyvärr inte göra mer än föra frågan vidare. På arbetstid. Till den vars ansvarsområde det är. Till den som har befogenhet att göra det som efterfrågas.

Många av oss har upplevt den andra sidan också. Att vara den som får det där telefonsamtalet halv elva på kvällen, de där upprepade mailen i allt mer irriterad ton utanför det som i vardagligt tal kallas kontorstid (min arbetstid är ju, som ni nog vet, delvis förlagd på lite andra tider). Vi har upplevt hur den andres frustration ökat när vi försökt förklara att nej, det är faktiskt inte jag som…. nej, jag är ute med hunden/har lagt mig/är bortrest…. och sedan, eftersom vi vet hur det är att vara i den andres situation, svarat ungefär jag ska se vad jag kan göra. Och sedan gjort det. Kanske inte omedelbart, men så snart vi haft möjlighet, om vi haft möjlighet.

Och sen har det blivit tyst. Knäpptyst.

Det känns lite snopet.

Ett tips: När den där ovilliga, slöa sengångaren i andra änden ändå går utanför sin befogenhet och sitt ansvarsområde och sin arbetstid och ger dig den hjälp du ber om så finns det ett magiskt ord på fyra bokstäver du kan använda för att öka sannolikheten att hen kommer göra det igen. Kanske inte för just dig, du kanske aldrig mer behöver möta den där otrevliga, ovilliga latmasken som ändå hjälpte dig till slut så för din egen del gör det törhända detsamma, men när frustrationen lagt sig så minns vi ju ibland att det finns fler människor här i världen.

Ordet är tack.

Det räcker, och det gör skillnad. De allra flesta vet det, och bjuder på det. Ett litet ord på fyra bokstäver, tar en sekund att skriva eller säga, men gör all skillnad i världen. Ett litet enkelt, diskret erkännande av att du noterade att personen så långt hen kunde, och längre än hen måste, bistod dig när du bad om det. Ingen mer än du och jag, eller vem det nu var som bistod dig, vet om att du sa det. Det kostar dig inget, du förlorar varken status eller ansikte på att säga det – tvärtom – och du har inte krökt rygg. Du har bara investerat en sekund i framtiden,

 

Det är jobbigt

Det är jobbigt att gå i skolan. På riktigt. Det är förbaskat krävande, det kräver energi, tid, enträgenhet, tålamod, förmågan att härda ut igenom de ökenvandringar av nödvändiga repetitioner av saker man tycker man fått kläm på, och den envise läraren hävdar att man ändå måste nöta vidare på tills det blivit automatiserat. Och det kräver mod att ifrågasätta, och mod att ta kritik, mod att misslyckas, och mod att resa sig och försöka en gång till. Och en gång till. Och en gång till.

Jobbigt, men värt det.


Mitt livs kärlek

Han var fantastisk, var han inte? Han dompterade, dirigerade, kommunicerade och uppträdde tillsammans med lika mycket som för sin publik.

Det är skolstart på många håll på måndag, i många klassrum i många skolor kommer många lärare ta emot många elever. Ibland kan det kännas som att stå på en scen att stå där längst fram i klassrummet. Då är det ingen dum idé att vara i kontakt med sin inre Freddie Mercury.

.

 

Disclaimer

Jag kommer inte att delta i de offentliga diskussionerna om lärares lönenivå denna lönerörelse. Det sägs en hel del rimligt och klokt i debatten, men de alltför osakliga, känslomässiga, argument som också framförs, ofta fasligt högljutt därtill, ligger till grund detta beslut, som meddelas endast på detta sätt.

Vi kör lite musik i stället:

.

Temasånger

.

.

.

.

Kärleken skapar ett ”vi” utan att förstöra ett ”jag”.
Leo Buscaglia