Det svenska parlamentariska läget i dag skulle kunna beskrivas som spännande. DÖ ligger bakom oss, och partiledarna tycks pröva den inbördes balansen i ett post-DÖ-parlament. Går det att bara ta ett par steg tillbaka till positionerna som de var innan överenskommelsen, eller är allt förändrat? Var befinner sig i så fall de nya positionerna? Hur mycket kan var och en påverka, och vem är egentligen i allians med vem?
Balansen kommer att hittas, och den parlamentariska vardagen rulla på igen, men i läget just nu gives gott om tillfällen för media att sätta putslustiga rubriker med mer eller mindre genomtänkta referenser. Som här, t ex, Expressen:
I artikeltexten antyds att epitetet används för att ge oss läsare en bild av KD-ledaren som ung och oprövad.
Ebba Busch Thor är grön som partiledare. Men det ursäktar inte hennes ansvarslösa utspel om gemensam budget för alliansen.
Det ansvarslösa utspelet, inte ett gemensamt alliansbesked framhåller andra partiledare med tydligt avståndstagande från såväl uttalande som uttalare, rör ett lätt långsiktigt uttalande om en framtida gemensam allians-budget:
Ebba Busch Thor börjar prata om 2017 års budget och att alliansen borde börja prata ihop sig: ”Min uppfattning är att de samtalen behöver vi ha snarast om när vi kan gå fram med en gemensam alliansbudget”, sade hon till Expressen.
Referensen Ebba Grön, slagfärdig och rubrikvänlig som den är, leder dock åtminstone mina tankar åt ett annat håll än borgerligt partiledarskap. Kaos och politik, definitivt, men på ett annat sätt.
Men kanske vill Expressen faktiskt antyda mer än de gör i artikeln, och väljer just därför denna referens? Det vore lite spännande, vore det inte?
Min blogg, denna blogg, stängdes i natt av WordPress. Utan förklaring, utan förvarning var den plötsligt bara
borta
försvunnen
hade upphört att existera
Så jag informerade Twitter, skrev till WordPress och frågade vad orsaken till avstängningen var, ägnade en stund åt att söka en förklaring i det finstilta i avtalet, fann den inte, ägnade ytterligare en stund åt att låta min paranoia sida finna mönster i nyligen timade händelser, och fick sedan förklaringen. Och bloggen tillbaka.
Jag kommer fortsätta länka ordförklaringar, och kanske händer det igen. Kanske inte.
Ännu en konsekvens av äventyren blev denna, född i nattens mörka timmar.
Det talas ibland om hur kränkt i allt högre grad börjar bli ett så urvattnat begrepp att det inte längre betyder något. Och visst ligger det något i det. Ifrågasättanden på mycket rimlig nivå utpekas som ohemula kränkningar.
Det kan t ex se ut såhär:
När jag på sociala media* häromaftonen dels i en strävan att uppmuntra framhöll att det inte är nödvändigt att vara cynisk, det räcker långt med att vara lite källkritisk, och dels ifrågasatte huruvida en text** skriven på ett anmärkningsvärt sätt verkligen skrivits av den påstådda upphovsmannen mullrade raskt ett väloljat maskineri igång, och fokuset flyttades från ifrågasättandet till hur hjärtlöst jag dissade vad som avsågs framställas som en av samhällets svaga.
Det händer då och då, såväl i marknadsföring som i offentlig debatt, att en eller annan aktör försöker komma undan med mer eller mindre ohållbara argument eller inlägg genom att förpacka dessa på ett sånt sätt att de skall bli oangripliga. Det kan ske genom en tidsplanering eller presentation där det inte finns utrymme för frågor; genom att inte låtsas höra ifrågasättande; genom att i förväg plantera faktoider så att halvlögner framstår som sanna genom att upplevas som bekanta; genom att spela på känslor och därmed få med sig människor omkring .
Vi människor är nämligen så funtade att känslor spontant trumfar källkritiskt tänkande. Det har sannolikt på ett eller annat sätt varit en fördel i evolutionen, men det gör oss också sårbara och lättmanipulerade.
Sålunda fungerar det ofta väl som avledningsmanöver i sammanhang där avsikten är att driva en speciell agenda att sträva efter se till att fokus hamnar på hur ifrågasätterens ifrågasättande får den ifrågasatte, och/eller omgivningen, att känna, i stället för ifrågasättandet som sådant.
En populär modell för denna variant är att välja att framföra argumenten i ett sammanhang där eventuellt ifrågasättande förstör stämningen, och ifrågasättaren därmed omedelbart får många emot sig. Denna modell är ofta förekommande i sociala sammanhang där ‘alla samlats för att ha trevligt.’ Att där ifrågasätta någons t ex plumpa, otrevliga, rasistiska, sexistiska eller rätt upp och ner felaktiga uttalanden bemöts inte sällan med uppmaningar om att låta det vara nu, att inte ställa till bråk, att inte förstöra den här stunden som planerats så länge.
En annan lika populär modell här är att noga välja vems mun orden placeras i. Genom att välja någon från en grupp som anses svag, exempelvis en äldre människa eller ett barn, flyttas fokus till vem som uttalade sig, och ett ifrågasättande upplevs som hårdare. Därefter är det bara att med brösttoner peka finger mot ifrågasättaren och anklaga denne för att utsätta den som uttalade argumenten för förnedring, angrepp, kränkning eller vad som önskas, och gärna krydda lite med att nu kommer den stackars aldrig mer att våga yttra sig!
Ytterligare en variant är att etablera en modell där det finns en mer eller mindre uttalad hotbild mot den som vågar ifrågasätta argument, oavsett hållbarhet eller kvalitet på dessa. Det kan ske t ex genom att under en period statuera exempel, skoningslöst attackera, frysa ut, hänga ut, baktala, beljuga eller rent ut hota var och en som ifrågasätter. När detta väl etablerats räcker det ofta med en antydan, en påminnelse, för att många skall tveka en extra gång innan ett aldrig så tveksamt argument eller inlägg ifrågasätts.
Modellerna går att kombinera för extra effekt, tydligt illustrerat i det här klippet från filmen Cabaret. En trevlig utflykt, vår, ett prydligt barn som stämmer upp i sång, människor av alla slag som stämmer in, och i bakgrunden det tydliga hotet om repressalier för den som väljer att ifrågasätta:
I dessa situationer är källkritik och ifrågasättande både svårt och obehagligt, ibland rent av farligt för den som ifrågasätter. Att stå upp ensam när det börjar kastas skit, stenar, glåpord, hot etc kostar på. Det kostar kraft. Det kostar socialt. Ty den som vill framstå som kränkt när hen egentligen bara ifrågasatts behöver piska upp omgivningens känslor, och skyr källkritikens jobbiga sökarljus.
Men ni minns Skorpans ord, inte sant? Vissa saker måste man göra fast man är rädd, annars är man ingen människa utan bara en liten lort.
*ej namngivet för att inte i onödan lämna ut människor som i eftertankens kranka sken kan vilja slippa skylta med vad som sades i stridens hetta
**ej länkad till för att skydda skribents, samt förment skribents, integritet
Behövs det kommer jag göra mitt bästa för att dra till mig flak och försöka få det att gå i en annan riktning. Ett generellt tips till alla är också att det blir trevligare om vi kommer ihåg att inte mata troll. De följer nämligen efter en hur länge som helst, hur långt som helst, om man gör det, och även om de är söta och roliga när de är små, och gör en hel del lustiga små trick, så växer de fort till stora, klumpiga lunsar som luktar illa och äter allt som kommer i deras väg.
I dag fick vi de första sexton artisterna i årets glittrande Melodifestival presenterade för oss. En blandning av kända och (åtminstone för mig) okända namn. Favoriten hittills tävlar i Malmö,
Hittills. Jag väntar fortfarande på att ett speciellt namn ska dyka upp. På torsdag får vi veta vilka som tävlar i deltävlingarna tre och fyra. Hoppet lever och jag håller tummarna.
Gnäll är en säkerhetsventil. Ett sätt att släppa ut och göra sig av med stress och frustration. Säkerhetsventiler används för att maskiner, ledningar, system, både mekaniska system och samhällssystem, etc skall fortsätta fungera som de är konstruerade och inte skall explodera när så mycket effekt som möjligt utnyttjas.
Vi behöver alla få gnälla av oss ibland, få gosa in oss i den varma, mjuka, kravlösa offerkoftan och släppa ut en del av den frustration vardagen utsätter oss för. Det är skönt att få göra det tillsammans med andra, att få bekräftelse i sin frustration, få grotta ner sig i hur jobbigt saker och ting är. Det kan vara en enorm lättnad, i stunden.
En stund. Ett litet tag.
Men gnäll förändrar inget. Det löser inget. Det lägger ansvaret på någon annan. Gnäll är aldrig konstruktivt, gnäll är konserverande till sin natur. Fastnar man i gnället upptäcker man snart att den gosiga koftan i själva verket är en tvångströja, och gnället övergår från att vara konservativt till att rent av bli destruktivt.
Låter man säkerhetsventilen slentrianmässigt stå öppen sjunker nivån på den effekt man får ut, och det börjar kosta allt mer att utvinna den. Att åtgärda problemet, byta ut delar som inte fungerar som de ska, dimensionera om systemet så att det passar behovet eller vad som nu tarvas kan vara både tungt, bökigt, jobbig, besvärligt och kostsamt men i längden betalar det sig.
Daniel KahnemansThinking, Fast and Slow påminner mig om att trots att såväl grammatik som statistik ofta ses som lika abstrakta fenomen så hanterar vi dem väldigt olika. Ty medan människor generellt sett är intuitivt goda grammatiker, är vi lika generellt sett svaga, för att inte säga rent av urusla, intuitiva statistiker.
Vi ser det titt som tätt i allmänna debatter, inte minst i skoldebatten, där generaliseringar utifrån enskilda individers begränsade erfarenheter används som såväl exempel som argument, och ofta rent av ges större tyngd än forskning (som i sin tur, det ska vi inte förneka, ibland bygger på väl tunt statistiskt underlag)
Trots detta läggs ofta stor vikt och mycket tid i skolan på just grammatikundervisning, trots att det är ett av de områden där vi faktiskt kommer väldigt långt genom att lita på vår intuition, medan statistik, så betydelsefullt i matematik, naturvetenskap, samhällsvetenskap etc, och inte minst för att utveckla vårt kritiska tänkande, avhandlas på ett fåtal lektioner och ibland rent av reduceras till att tolka och rita enkla diagram, nästan helt utan inslag av reflektion och diskussion, annat än trötta försök till putslustigheter som ‘lögn, förbannad lögn och statistik’.
Hur kan det komma sig? Och viktigare – vad gör vi åt saken?
I morgon är det dags. I morgon får vi äntligen veta vem som får Nobelpriset i Litteratur, och som varje år kan jag knappt vänta. Jag hör att min personliga favorit ligger bra till på bettinglistorna, och vet inte om det är ett gott tecken eller om det tvärtom är en varningssignal. Akademin lyfter ju ofta fram ett författarskap som de tycks anse behöver mer uppmärksamhet, och min favorit är redan väldigt populär. Men hoppas gör jag ändå.
Just nu har jag
i min ficka, och det är återigen en underbar berättelse Murakami ger oss, berättad med ett sånt lätt handlag att jag som läsare lockas in i berättelsen, glömmer var jag själv är och förvånad tittar upp och upptäcker att det är dagsljus ute, trots att jag nyss befann mig i Tokyo-natten.
Föreställ dig att du vandrar hemåt en frisk, inte särskilt kall höstkväll. Det är sent, de idylliska villorna sover, det är släckt, mörkt i nästan alla fönster och du tycks vara den ende som rör dig ute. Allt känns lugnt och skönt, du är på välbekanta gator och fötterna hittar vägen av sig själva. Vid varje villas vägg står, som det gör numera, en värmepump. De slår av och de slår på, precis som de brukar. En lätt vind drar genom trädkronorna, du är på gott humör, ser fram mot att komma hem, sparka av dig skorna, sjunka ner i soffan en stund med en kopp te, varva ner innan du går och lägger dig i din trygga, bekväma säng.
Bäst du går där börjar du känna hur en tanke som formats någonstans i ditt bakhuvud börjar pocka på uppmärksamhet. Det finns ett mönster i hur de där värmepumparna slår på. Du förklarar det för dig själv med att de är inställda likadant, men tanken pickar vidare, som en kyckling som tar sig ut ur ett ägg. De sätter igång i tur och ordning. De sätter igång bråkdelar av sekunder efter att du gått förbi. Och de stänger inte av. Framför dig är de tysta, bakom dig mullrar varenda anläggning. Och de få fönster det lyste i nyss är mörka nu.
Du fortsätter gå, och när du nu blivit uppmärksam på mönstret går det inte att undvika att lägga märke till att det verkligen finns där. Varje hus du passerar har en värmepump, och varje värmepump slår på när du passerar.
Var den idylliska småhusvägen med sina låga häckar och välskötta trädgårdar verkligen så här lång tidigare? Det slår dig att du aldrig tänkt på saken riktigt så noga som du gör just nu. Du brukar gå i egna tankar och inte riktigt lägga märke till vägen. Nu lägger du märke till den. De mörka, blanka fönstren. Häckarna med sina öppningar till förstutrappor och garageuppfarter. Och värmepumparna som slår på, en efter en efter en efter en. Det känns som någon tittar på dig. Kittlar lite i nackhåret, och du kommer på dig själv med att lyssna uppmärksamt. Efter steg, efter mänskliga ljud.
Värmepumparna slår på. Du tvekar i steget, saktar ner, stannar. Tar ett par steg till. Stannar. Passerar ännu en pump. Den mullrar igång. Du stannar igen. Tio steg till så kommer du passera nästa. Den står där, tyst. Väntande. Nej, naturligtvis inte väntande, det är ett förmål, en tillverkad tingest utan liv, utan själ, utan tankeförmåga.
Du tar de tio stegen. Den mullrar igång. Du stannar.
Där framme står nästa. Du skymtar slutet på vägen nu. Bara sju värmepumpar till att gå förbi. Du börjar gå, motvilligt, som du vore tvungen att tvinga fram benen för varje steg. Två steg innan du når fram till den stannar du. Drar ett djupt andetag.
Det är då den första röda lampan tänds. En liten, illröd lampa, inte större än en genomsnittlig ljusknapp i ett genomsnittlig trapphus, på värmepumpen du ska till att gå förbi. Ändå får den dig att hoppa till. Du småskrattar åt dig själv, försöker intala dig att du är fånig, och tar de där två stegen.
Värmepumpen mullrar igång, och på nästa tänds en röd lampa. Och på nästa. Och nästa. Två rader med röda lampor väntar på att du ska våga ta stegen in mellan dem. Du vänder dig om, och bakom dig tänds de röda lamporna på de mullrande värmepumparna, en efter en. Håller koll på dig, så att du inte får för dig att vända om och gå tillbaka. Så att du verkligen ska fortsätta framåt.
Du går förbi nästa värmepump. Den dröjer ett par ögonblick med att mullra igång, och du stannar och ser förvånad på den. Varför bröt den mönstret? Månen har försvunnit bakom molnen. Vinden har mojnat helt.
Ni vet när förkylningen är sådär riktigt vidrigt jobbig. När näsan och bihålorna är så fyllda med slem att det knappt går att andas, när hostan skräller och det visslar i luftrören för varje plågsamt andetag. När varenda led gör ont, när febern och huvudvärken tävlar med suset och trycket i öronen om att orsaka yrsel, frossan jagar längs ryggraden och sängen känns som det enda rimliga alternativet?
Stanna i sängen då.
Bit inte ihop och ta bussen till jobbet. Sitt inte där och hosta ut virus över medpassagerarna. Ta inte i dörrhandtag med dina virusbemängda händer. Sitt inte på biografen och snörvla högt och harkla loss slemmet ur halsen. Gå inte till butiken och nys över fruktdisken. Ta inte en paus i trappan och hämta andan medan du lutar dig mot det trappräcke där allas händer kommer vila under dagen.
Ni befinner er överallt omkring oss just nu, kära smittbärare, är allmänt äckliga och sprider viruset vidare, orsakar en epidemi. Gör inte det. Stanna hemma. Det varar inte många dagar per individ, och jag lovar att jobbet klarar sig utan er de dagarna.
I gengäld kan jag berätta att det finns vetenskapligt prövade indikationer på att såväl kycklingsoppa som misosoppa med ingefära faktiskt lindrar inte bara symptom utan även digniteten av virusangreppet.
You're no different to me 