En läsande värld

Det händer då och då att barn idenitiferar mig som lärare eftersom de ser boken jag bär i fickan. Inte lika ofta när jag läser via Kindle, men det har hänt även då, om de råkat se vad som är på skärmen.

Jag ler och nickar instämmande, javisst är jag lärare. De associerar skolan med läsande, och lärare med läsande personer. Det är inte alls långsökt, i synnherhet inte om de går i en klass där det läses en hel del. Det brukar göra mig lite glad.

Lite. Bara lite. En kort stund låter jag det glädja mig, för de brukar se glada ut. Men tänk tanken en gång till: De associerar läsande personer med lärare, läsande och böcker med skolan, så exlusivt och omedelbart att de aldrig gissar på något annat än lärare. Aldrig.

Att läsa en bok, på ett café, på en buss, till och med på ett bibliotek, kopplar de till skolan. Ty läsande, för dem, hör ihop med skolan. Det är lärare som läser. Lärare, lågstatus, lågbetalda kommunanställda ägnar sig åt läsning.

Skulle det lockat mig att läsa som tonåring? Förmodligen, jag var redan fast i bruket. Men skulle det lockat mig om jag inte varit fast redan?

Vet ni, jag tvivlar.

Hur tänker vi kring detta, när vi talar om att stärka läsandet samtidigt som elever går genom högstadiet utan att ens i skolan läsa en enda roman?

Men är det verkligen motiveringen som brister?

Det pratas väldigt mycket om omotiverade elever, om bristande motivation som orsak till bristande studieframgångar, som bristande motivation som orsak till vinglig närvaro, om bristande motivation som orsak till klassrumskaos.

Det vete tusan om det är så. Mer än i undantagsfall.

Nej, motivationen finns där, i de allra flesta fall. Det är roligt att lära sig saker, det är roligt att visa upp kunskaperna, det är roligt att imponera, att göra rätt efter att ha gjort samma misstag hundra gånger efter varandra, att dela med sig av sin kunskap, att bli konsulterad och tillfrågad. Det är helt enkelt roligt att gå i skolan.

När det fungerar. När det finns en struktur som håller, rutiner att tryggt falla in i, lugnet i att veta vad som förväntas av en, att veta vad som händer i morgon, nästa vecka, nästa månad. Och det gäller inte bara från skolans sida. Eleven behöver också ha ordning på sin studiestruktur. Hen behöver ha koll på penna och papper, på schema, på böcker, ha med sig rätt böcker, ha koll på läxorna, restiderna, alla stenciler, blanketter, ifyllningsövningar, informationsblad. Hen behöver ha koll på sin plats i gruppen, på vad som pågår i gruppen, på lärarens förväntningar, på lärarens humör, på hur hen ska göra det hen förväntas göra. Hen behöver förstå och hantera olika ämnesspråk, olika studiestrategier, olika lektionsupplägg, olika förväntningar på hens studieteknik.

Så många gånger är det strukturen som behöver komma på plats, för att släppa fram motivationen i ljuset, och det sker inte av sig själv. Vi lärare måste hjälpa varenda elev med detta. Vi måste jobba explicit med struktur, med vår struktur, med skolans struktur och med elevens egen struktur, så att eleven får utrymmet att slappna av och vara nyfiken, ivrig, frågvis, uttråkad och ändå känna att hen vet var hen är, och vart hen är på väg och förberedd för vad som än väntar när hen är där.

Daniel 5:27 och PISA

”Tekel” betyder: Du är vägd på en våg och funnen vara för lätt.

Den babyloniske härskaren Belassar håller segerfest när plötsligt en kroppslös, anonym hand dyker upp och skriver ett mystiskt budskap på väggen i festsalen. Han kallar in sina egna profeter men ingen av dem lyckas tyda texten rätt. I stället är det den judiske profeten Daniel som kommer in, och berättar vad som står där. Han påminner också Belassar om riskerna med omåttlig arrogans, och om vikten av ödmjukhet.

Jag påminns om denna berättelse när jag ser diskussionerna kring de PISA-mätningar som är på tapeten igen, och än en gång hör vi hur den text den anonyma PISA-handen skriver på vår vägg inte ger en helhetsbild, inte utgår från rätt saker mätta, inte utgår från saker på mätta på rätt sätt, hur mätningarna inte tagits på allvar av ansvariga lärare, och de lokala profeterna varnar för hur en kunskapsfokuserad skola skulle begränsa elevers självständiga tänkande, kreativitet och tolerans.

Svenska skolan har blivit vägd och funnen otillräcklig. Svenska lärare har därmed blivit vägda och funnits otillräckliga. Inte alla, inte överallt, men alldeles för många för att vi ska kunna vifta bort det besvärande faktum att svenska skolelever – än en gång, inte alla, inte överallt – får otillräcklig undervisning i svenska skolor.

Det är inte ett dugg roligt. Det är grundligt bekymmersamt. PISA råder oss att ödmjuka oss och ändra vårt förhållningssätt. Belassar valde att festa vidare med vidöppna dörrar. Det var det sista han gjorde.

Svenska skolan har möjlighet att göra ett annat val.

Sextonde luckan i Morricas #adventskalender

Det är ofta såhär års de där pliktjulklapparna börjar skapa lätt panik. Jobbarkompisen, mosters nye man, fasters nya hustru, kusinens nye… Eller var det gamle?

Ett enkelt litet tips som gör skillnad i världen:

Välkomna till #sal21 på Hvilan, #mydayjob

Här , i det varma, välkomnande lärdomsljuset, tillbringar jag mina arbetsdagar. Vi läser mycket, skriver en del, samtalar och tänker så det blixtrar. Somligt av det vi sysslar med här inne är nästan bara roligt

Somligt är djupt fokus och koncentration under hänsynsfull tystnad som ger alla i rummet utrymme att tänka sina tankar

Utanför fönstret är det höst, och den stora eken förbereder sig för vintervilan

Men här inne möter vi vintern på en annan bog

#skolchatt om kläder, normer och professionalitet

Det är torsdag igen, så givetvis möts vi i #skolchatt kl 20. I kväll pratar om det här med klädkoder och utseendenormer bland lärare – finns de? Vad faller inom normen? Vad faller utanför?

Ordet klädkod tycks frammana en bild av kostym och proper dräkt, och det är lätt att känna sig lite radhusrebellisk i färgglad klänning eller lite småbusigt här. Men är det verkligen normutmanande klädsel i svensk skola? Höjer en liten mild tuppkam några ögonbryn? Sticker ens den färggladaste schal ut på en konferens? Får ett par nötta Converse till prydlig kostym lika mycket uppmärksamhet som ett par välputsade lackskor i samma sammanhang? Bemöts en plisserad kjol med mindre skepsis än en batikfärgad hemmasydd dito? Vilken slags klädsel uppfattas egentligen som provocerande i svenska skolor?

Hur påverkar utseendenormen bland lärare i svenska skolor lärarnas egen uppfattning av sin position? Hur påverkar det elevernas uppfattning? Påverkar det hur lärare förhåller sig till varandra? Till undervisning? Till elever? Till omvärlden? Påverkar det hur omvärlden ser på lärare? Påverkar det lärares status och auktoritet?

Välkomna till samtalet!

Härlig dynamik och kreativt kaos eller stökigt och rörigt?

I en uppmärksammad artikel i SVD Opinion belyser gymnasieeleven Walter Berggren en av de viktigaste aspekterna i skolan – elevens perspektiv:

Hela min högstadietid skulle kunna sammanfattas med en idé om självständigt lärande. Idén var att vi elever skulle lära oss hitta information själva. I det it-samhälle som vi lever i låter detta som en mycket god idé. Allt ifrån krigshistoria och kvadratkomplettering till guider om hur man syr fast en knapp finns tillgängligt med bara några knapptryck. Att kunna värdera källors trovärdighet och på ett effektivt sätt lära sig från dessa källor är viktigt.

Det låter bekant, gör det inte? Argumenten handlar ofta om att vi inte vet vilka kunskaper som kommer efterfrågas i framtiden, och vi därför måste lära eleverna själva hitta informationen som finns på nätet – för där finns ju allt, och ännu mer kommer finnas där i framtiden <insert
lätt maniskt, möjligen smått hysteriskt, tindrande ögon här> – i stället för att korvstoppa dem med gammaldags kunskaper som t ex var stora vattendrag i Sverige egentligen befinner sig i förhållande till andra orienteringspunkter.

Och det låter härligt dynamiskt, kreativt, utvecklande, ja rent av entreprenöriellt att var och en finner sin egen kunskap, medan läraren finns till hands som en resurs och ett stöd, snarare än som en gammaldags auktoritär pekpinnebärare.

Tyvärr fungerande detta inte alls i verkligheten. Resultatet var att undervisningen ofta kretsade kring rapportskrivande i datorsalen. I stället för att läraren stod framme vid tavlan och undervisade fick vi i uppgift att skriva en uppsats om ämnet. Slutresultatet var att hela klassen satt i datorsalen och ”forskade” om ämnet. Själva ”forskandet”, som det ofta kallades av både lärare och elever, innebar ofta i praktiken att skriva av en Wikipedia-artikel, fast med egna ord. Sedan lämnades arbetet in och proceduren upprepades i nästa moment. Rapportskrivandet blev ett tankebefriat rutinarbete och väldigt lite satt kvar efteråt.

Samma situation, två olika beskrivningar. Och det är väldigt vanligt. En lektionsituation som av en lärare (eller på en utbildningsdag av någon entusiastisk coach eller försäljare) beskrivs som Dynamisk och Kreativ upplevs av många elever som rörig, stökig, stressande, tankebefriad och utlämnande. Skribenten efterlyser en helomvändning:

Det jag önskar att vi kunde göra är att återgå till en mer traditionell undervisningsform: katederundervisning. Lärarna borde återta sin plats framme vid tavlan och undervisa. I stället för att ge oss i uppgift att skriva en sida om islams historia, håll en förläsning om det!

Begreppet katederundervisning är i dag lika triggande som t ex begreppet förmedlingspedagogik eller skällsordet behaviorist, och jag är väl medveten om att jag genom att nämna dem här har fått många att sluta läsa, resa ragg och visa tänderna.

Men tänk om det ligger något i det han skriver? Tänk om vi har alldeles fel om vad morgondagens vuxna behöver kunna? Tänk om förmågan att omformulera Wikipedia-artiklar i egna ord inte alls blir en nyckelkompetens?

Vad gör vi då?

Mobiler i klassrum

Uttråkade elever har alltid setts som ett problem, främst för att uttråkade elever sällan är oförargliga, diskreta elever som sitter stilla och är tysta. Tvärtom – uttråkade elever har ofta för vana att sysselsätta sig. De pratar, tittar ut genom fönstret, spelar luffarschack, dagdrömmer, ritar, leker med varandra, stökar och bökar och rätt som det är stör di. I dag tillkommer smartphones, och uttråkade elever har möjlighet att träffas på Facebook, på Instagram, på Snapchat etc utan att behöva lämna lektionssalen.

Och många lärare är besvärade av detta. Många föräldrar är också besvärade av detta, och det förekommer förslag om att samla in mobiler, om mobildagis, om inlåsning i skåp (företrädesvis är det mobilerna som föreslås låsas in, snarare än eleverna), om mobilförbud även på raster eftersom eleverna inte leker på samma sätt i dag som barn leker i Bullerbyfilmerna.

Jag är besvärad av detta.

Främst därför att i år, i nådens år 2014, borde vi ha nått det utvecklingsstadium där vi slutar se mobiler som besjälade förmål med magiska förmågor. Det är inte alls mobilerna som gör så att eleverna är uttråkade på lektionerna. Mobilerna är bara digitala enheter helt utan själ, de bara finns. Det handlar i stället om att eleverna av olika anledningar inte finner lektionen intressant. Det kan bero på bristande förkunskaper, det kan bero på illa planerad undervisning, det kan bero på för låg nivå på undervisningen, det kan bero på att de hör illa, att de inte ser vad som händer.  Det kan bero på saker som ligger utanför det som händer i klassrummet, det kan bero på att de är hungriga, sömniga, att det är för varmt, för kallt eller att läraren helt enkelt är tråkig.

#PISA vs betygen

I en artikel i Sydsvenskan på annandagen, en artikel så liten att den närmast är en notis, konstateras lakoniskt:

Skolexperternas omdöme är att Pisaresultaten måste tas på allvar, medan betygen inte duger för att beskriva verkligheten.

Ty trots att betygen bara blir bättre och bättre bekräftar  ju Pisaresultaten vad högskolor och universitet larmat om upprepade gånger – svenska elever blir allt sämre förberedda för högre studier. Gymnasieelever har passerat grundskolan med välvilligt satta godkända betyg, men utan tillräcklig läsförmåga för att kunna läsa mellan raderna i en enkel ungdomsbok; utan tillräcklig analytisk förmåga för att genomskåda lockande marknadsföring, än mindre faktoider som levereras med tvärsäkerhet för att trumfa in politiska budskap; utan tillräckliga kunskaper i matematik för att kunna nyttja de fyra räknesätten; utan tillräcklig språklig förmåga för att kunna sätta ord på sina tankar och funderingar.

Inte alla elever, inte alltid och inte överallt. Men många, alltför många för att vi skall kunna förklara bort det och gå vidare i samma fotspår utan att det får allvarliga konsekvenser för hela samhället.

I en understreckare i SvD skriver Magnus Oskarsson och K G Karlsson från Mittuniversitetet om ungefär samma ämne, och reflekterar över samhällets strävan att göra något åt problemet:

Skolinspektion, mer prov och ökade dokumentationskrav har ökat kontrollen av lärarnas arbete och på motsvarande sätt har kontrollen av eleverna ökat med fler betyg och nationella prov. I matematik där stora satsningar gjorts och där nationella prov funnits länge visar Pisa också att motivationen ökat hos många elever. Men ett ökat antal elever känner också utanförskap och resultaten faller.

Slutet av understreckaren har lyfts som särskilt intressant och betydelsefullt på många håll, och avsnittet har lästs och tolkats som en bekräftelse på att svensk skola ändå är på rätt spår

Intressant i Pisa 2012 är också att studera vilka länder som förutom Sverige visar försämrade prestationer. De fem länder som sammantaget försämrats mest är Sverige, Finland, Island, Nya Zeeland och Australien, alltså i stort sett utvecklade välmående länder med stor frihet för individen att göra sina livsval. Kanske finns orsaken till fallande svenska resultat bara delvis att finna i skolan. Kan det vara så att elever i dessa länder vågar prioritera sådant som upplevs relevant och intressant, och samtidigt prioritera bort annat?

Vi har som forskare följt Sveriges resa genom Pisa från år 2000 där bara tre OECD-länder hade bättre resultat i läsning än Sverige och där svensk skola var bland de bästa i världen på att ge alla elever en rättvis chans. Ännu år 2006 var det bara fem länder och år 2009 sju länder som hade bättre läsresultat än Sverige. I Pisa 2012 hade 19 länder i OECD bättre läsresultat än Sverige och bara tre hade lägre resultat.

Utvecklingen manar till eftertanke hos alla ansvariga för svensk skola. Vi menar att vad som nu krävs är en rejäl analys av Pisaresultaten och annan forskning. Lika viktigt är att lyssna på verksamheten. Vi är inte övertygade om att mer kontroll är lösningen på de problem vi ser. Snarare tror vi på mer stöd och inspiration till lärare och elever. Att matcha alla elevers intressen och ambitioner framstår som en ödesfråga för skolan i ett modernt samhälle.

Men vad är det egentligen som sägs här? Att elever ”vågar prioritera sådant som upplevs relevant och intressant, och samtidigt prioritera bort annat”, innebär det att det är de unga människornas intressen och ambitioner som de är, med en femtonårings eller sjuttonårings erfarenhet och perspektiv som enda skala, som skall matchas? Eller att dessa unga människor skall ges vidgade perspektiv, manas att utvecklas, att se saker från nya vinklar, få lära sig se mönster, sammanhang och strukturer, förses med verktyg för att lära sig mer, och få lära sig använda dessa? Kort sagt, vilar ansvaret för utbildningen på de unga eller på de vuxna i samhället?

 

Namnmagi

Ett återkommande tema i sagor och legender är den magiska kraft som ligger i att känna till och nämna någon eller något vid dess sanna namn. Och som med all magi är bruket av det sanna namnet ett tveeggat svärd. Den som känner någons sanna namn har skaffat sig ett övertag och makt över den benämnde, men samtidigt riskerar den som uttalar det sanna namnet högt att locka till sig och reta upp den benämnde.

I äldre tider använde man sig därför av så kallade noanamn för att tala om saker man fruktade. Man talade om Gråben, Bamsen eller Mickel hellre än att nämna varg, björn eller räv vid deras sanna namn. Genom bruket av noa-namn hoppades man kunna tala om det skrämmande utan att locka faran till dörren. Samma magiska tänkande som vi anar bakom det numera skämtsamma när vi talar om trollen dansar de på trappan.

På Twitter har under ett par dagars tid ett långt, intensivt och stundtals konstruktivt, stundtals rent av upprört samtal ägt rum. Det började med frågan om svenska lärare, rektorer, huvudmän med flera ansvariga i skolan är redo att benämna det faktum att det finns lärare i svenska skolor som av olika skäl och på olika sätt faktiskt är dåliga lärare. Inte alla lärare, inte ens de flesta lärare, men de finns. De finns, och för de elever som drabbas innebär det undermålig lärandevardag och otillräckliga kunskaper för nästa steg i utbildningen. Det är ett samtal som stundtals rör upp känslor. Medan många funderar kring hur den förekommande föreställningen om läraryrket som ett kall påverkar samtalet jämför andra, som så ofta, med näringslivet. Samtidigt ropas efter syndabockar, ifrågasätts vems ansvar det är att avgöra om en lärare faktiskt är dålig, sårade känslor orsakar ledsnad och den lockande, bedrägliga positivismen lyfts som en sköld, tillsammans med uppmaningar om att använda noanamn på det som skrämmer.

Jag finner det bekymmersamt, och har svårt att se hur magiskt tänkande skulle vara till nytta i en skola som dalar i interntionella jämförelser.