Vet ni hur viktigt det är för unga flickor att få lov att gå i skolan? Det gäller flickor på flykt, flickor i fattiga länder, flickor i fattiga områden i rikare länder. Det gäller flickor i områden där bildning ringaktas, ja, ibland rent av föraktas, det gäller flickor i alla slags områden.
I ett samhälle där de små och fattiga är utsatta är flickor alltid än mer utsatta. Utbildning gör all skillnad.
Folkhögskolan Hvilan, Sveriges äldsta folkhögskola, har varit en skola sen 1868. Det är inte förvånande att vi på en så gammal skola har gott om gamla traditioner, och i dag är det dags för ännu en: de traditionella julsångerna för avgångsklasserna i Gröna Salen. Det brukar följa ungefär samma mönster, i början blyghet men så, efter ett par bekanta sånger, sjunger alla för full hals, nyckelknippor kommer fram och illustrerar bjällerkransar, folk står upp för att kunna ta de riktigt utmanande tonerna.
Underbart!
Jag fick för ett tag sedan en av de största komplimanger jag fått som lärare, och jag blev så innerligt glad.
Tack!!!!
Det pratas väldigt mycket om omotiverade elever, om bristande motivation som orsak till bristande studieframgångar, som bristande motivation som orsak till vinglig närvaro, om bristande motivation som orsak till klassrumskaos.
Det vete tusan om det är så. Mer än i undantagsfall.
Nej, motivationen finns där, i de allra flesta fall. Det är roligt att lära sig saker, det är roligt att visa upp kunskaperna, det är roligt att imponera, att göra rätt efter att ha gjort samma misstag hundra gånger efter varandra, att dela med sig av sin kunskap, att bli konsulterad och tillfrågad. Det är helt enkelt roligt att gå i skolan.
När det fungerar. När det finns en struktur som håller, rutiner att tryggt falla in i, lugnet i att veta vad som förväntas av en, att veta vad som händer i morgon, nästa vecka, nästa månad. Och det gäller inte bara från skolans sida. Eleven behöver också ha ordning på sin studiestruktur. Hen behöver ha koll på penna och papper, på schema, på böcker, ha med sig rätt böcker, ha koll på läxorna, restiderna, alla stenciler, blanketter, ifyllningsövningar, informationsblad. Hen behöver ha koll på sin plats i gruppen, på vad som pågår i gruppen, på lärarens förväntningar, på lärarens humör, på hur hen ska göra det hen förväntas göra. Hen behöver förstå och hantera olika ämnesspråk, olika studiestrategier, olika lektionsupplägg, olika förväntningar på hens studieteknik.
Så många gånger är det strukturen som behöver komma på plats, för att släppa fram motivationen i ljuset, och det sker inte av sig själv. Vi lärare måste hjälpa varenda elev med detta. Vi måste jobba explicit med struktur, med vår struktur, med skolans struktur och med elevens egen struktur, så att eleven får utrymmet att slappna av och vara nyfiken, ivrig, frågvis, uttråkad och ändå känna att hen vet var hen är, och vart hen är på väg och förberedd för vad som än väntar när hen är där.
Vi pratar mycket om kontext och sammanhang, om hur stor skillnad förförståelsen gör för förståelsen när vi stöter på något vi inte stött på tidigare. Det kan gälla skönlitterär text, andragradsekvationer, kulturella fenomen, språk, möten, resvägar eller många andra fenomen.
Inte minst instruktioner.
Vi pratade om det tidigare i dag. Det är frustrerande att formulera instruktioner, hur glasklara formuleringarna än tycks vara kommer vi aldrig någonsin undan det faktum att varje person som tar del av dem är påverkad av hur formuleringarna använts tidigare. Tider och datum t ex kan tolkas bokstavligt eller mer flexibelt beroende på hur de använts tidigare, utrustningslistor kan upplevas som goda råd, absoluta eller vänliga rekommendationer, läsanvisningar tolkas som just läsanvisningar, men lika gärna som en information om vad som kommer att gås igenom, eller vad som kan användas för att kolla upp de delar av lektionen eller föreläsningen som missades i efterhand.
Inte för att den som läser instruktionerna är korkad eller obegåvad, utan för att hens tidigare erfarenheter lärt hen att det är så datum, utrustningslistor etc bör tolkas.
Vi vinner på att vara lika medvetna om förförståelsens betydelse för förståelsen när vi formulerar instruktioner som när vi förbereder en genomgång eller en lektion. Allt blir lite enklare så.
Frågan är relevant. Skolbiblioteken är inte alltid högprioriterade i kommunerna, skolbibliotekariers budget är ofta njuggt tillyxad och hens position i kollegiet lika ofta vag och odefinierad.
I stället för att vara en självklar person i elevernas informationssökningsvardag och en bekant guide bland hyllorna när läslusten eller nyfikenheten på vad det här med läsning faktiskt ger slår till blir hen i många fall en outtalad resurs i elevvårdsteamet, en av de som tas för givet utan att det uttalas, en slags fritidsledare stationerad bland bokhyllor, och ibland inte mycket mer i elevvardagen än den där lappen med spridda öppettider på en stängd biblioteksdörr.
Varför är det så? Varför finns inte minst två bibliotekarier på varje skola, så att ett välsorterat, välkomnande bibliotek med läsutrymmen, studieutrymmen, digitala utrymmen och stilla ro är tillgängligt även när den ene är ute i klasserna och pratar källkritik, informationssökning, skrivande, skönlitteratur, facklitteratur, media, berättar om kommande författarbesök eller vad det nu kan vara?
Jo, det kostar lite, men jag lovar, det smakar därefter, och resultaten kommer att kunna skymtas redan efter ett läsår.
”Tekel” betyder: Du är vägd på en våg och funnen vara för lätt.
Den babyloniske härskaren Belassar håller segerfest när plötsligt en kroppslös, anonym hand dyker upp och skriver ett mystiskt budskap på väggen i festsalen. Han kallar in sina egna profeter men ingen av dem lyckas tyda texten rätt. I stället är det den judiske profeten Daniel som kommer in, och berättar vad som står där. Han påminner också Belassar om riskerna med omåttlig arrogans, och om vikten av ödmjukhet.
Jag påminns om denna berättelse när jag ser diskussionerna kring de PISA-mätningar som är på tapeten igen, och än en gång hör vi hur den text den anonyma PISA-handen skriver på vår vägg inte ger en helhetsbild, inte utgår från rätt saker mätta, inte utgår från saker på mätta på rätt sätt, hur mätningarna inte tagits på allvar av ansvariga lärare, och de lokala profeterna varnar för hur en kunskapsfokuserad skola skulle begränsa elevers självständiga tänkande, kreativitet och tolerans.
Svenska skolan har blivit vägd och funnen otillräcklig. Svenska lärare har därmed blivit vägda och funnits otillräckliga. Inte alla, inte överallt, men alldeles för många för att vi ska kunna vifta bort det besvärande faktum att svenska skolelever – än en gång, inte alla, inte överallt – får otillräcklig undervisning i svenska skolor.
Det är inte ett dugg roligt. Det är grundligt bekymmersamt. PISA råder oss att ödmjuka oss och ändra vårt förhållningssätt. Belassar valde att festa vidare med vidöppna dörrar. Det var det sista han gjorde.
Svenska skolan har möjlighet att göra ett annat val.
Jag har funnit mig i allt fler sammanhang det senaste året där språkets betydelse i matematiken faktiskt på allvar talats om. Det är uppfriskande att höra pedagoger diskutera, innerligt och på allvar, huruvida det verkligen gör matematiken lättare för inlärare att använda ett tillrättalagt språk där begrepp som ‘addera’ och ‘dividera’ ersätts med ‘plussa’ och ‘dela’, eller om det snarare sätter en yttre gräns för inlärarens matematiska utveckling, en gräns hen blir tvungen lägga massor av energi på att lära om för att kunna passera. Det är glädjande att tillsammans reflektera över vilka fällor som kan döljas i en illa formulerad fråga. Det är enormt utvecklande att tillsammans tänka igenom vanliga metaforer vi använder för att konkretisera abstrakta moment, och hur vi kan formulera oss tydligare.
I går pratade vi t ex om den vanliga bilden av en termometer som illustration av negativa tal, och vi reflekterade bland annat över skillnaden mellan att säga:
Tänk dig en termometer, där de röda siffrorna är plus och de blå är minus
och att säga:
Negativa tal används till exempel för att ange temperaturer som är lägre än noll. På analoga termometrar illustreras detta ofta med olika färg: röda siffror för plusgrader, som anges med positiva tal, och blå för minusgrader, som anges med negativa tal.
Det kan tyckas som att det är ungefär samma sak, och framförallt som att den första borde vara enklare, men är det inte en bedräglig förenkling?
Bilden termometer är ännu användbar och tydlig, även om allt fler bara möter digitala termometrar (vilket är en förvirring för sig), men skillnaden mellan att konkretisera och samtidigt simplifiera språket, och att konkretisera genom att exemplifiera ett användningsområde och samtidigt ge inläraren stöttning i användandet och förståelsen av de korrekta uttrycken, med allt vad det innebär av ledtrådar och nycklar till matematiskt tänkande har betydelse.
Hur tänker ni i frågan om språkets betydelse i matematiken?
och såhär i de sista skälvnade ögonblicken innan höstterminen är slut, när många studenter, kursdeltagare och elever lever i ångesten över sluttentor, över resultat, poäng som måste komma in för att… så vill jag med hjälp av ljuvliga Dawn French påminna om att det är i sin ordning att misslyckas ibland. Det är helt ok att göra ett nytt försök. Och ännu ett efter det.
Det är ofta såhär års de där pliktjulklapparna börjar skapa lätt panik. Jobbarkompisen, mosters nye man, fasters nya hustru, kusinens nye… Eller var det gamle?
Ett enkelt litet tips som gör skillnad i världen:
You're no different to me 