Charmfaktorn #ind14

Jag befinner mig för stunden på en av mina svenska favoritkonferenser se. InternetdagarnaStockholm Waterfront. Det är ett ställe för nätverkande, för återknytande av kontakter, för inspiration, information och ifrågasättande. Det är ett tillfälle att besöka, betrakta och beakta mekanismerna bakom kulisserna, att tala om och reflektera över de underliggande strukturerna, att få del av andras perspektiv och synvinklar på den digitala delen av vår verklighet.

En aspekt som kommer upp, gång på gång på gång, i olika vinklar och olika känslotillstånd, är integritetsaspekten. I går var det ett bekymrat Twitterflöde som diskuterade hur stor andel av våra aktiviteter på nätet det är rimligt att ”de” kommer åt, lagrar, systematiserar, korsrefererar och nyttjar; och hur obehagligt det är att ”de” faktiskt samlar in och lagrar utan att vi godkänt och accepterat det.

Jag frågade flera gånger vilka ”de” är. Svaren varierade, men hade hela tiden det faktum att de var tämligen odefinierade gemensamt. Det finns, tycks det mig, ett tydlig obehag, en krypande känsla av läskiga, rätt anonyma figurer som smyger i buskarna och spanar in genom våra vardagsrumsfönster, tittar på våra privata skärmar och samlar på sig information att använda för att komma åt oss och styra oss.

Och det kan jag ha förståelse för att det är en obehaglig känsla. Såklart.

Men nu behöver vi stanna upp och tänka till. Var befinner vi oss egentligen när vi går ut på nätet? Var lägger vi de saker vi lägger ut på nätet? Nyckeln är grammatisk: Internet är inte, överhuvudtaget, inte i något enskilt avskilt hörn med få besökare, en avskild arena. Vi går ut på nätet, inte in. Allt är ute, allt är öppet, allt är tillgängligt för den som önskar använda det. Allt. Utan undantag. Att röra sig på nätet är som att röra sig på ett populärt och välbesökt torg. Allt sker öppet, även om det i de flesta fall är så mycket folk och de flesta är rätt ointresserade av vad andra gör mer i detalj så finns det alltid de som iakttar, som noterar, som avbildar, för vidare eller sparar. Ibland befinner de sig inom synhåll, ibland sitter de i ett fönster, osynligt iakttagande, kanske rent av genom en mer eller mindre diskret skvallerspegel.

I dag är det andra dagen av konferensen, och morgonens första keynotspeaker, Harper Reed, avväpnande charmig, inledde med att dansa in till Eye of the Tiger och genast förklara hur han gör framträdanden som dessa för att öka sitt antal följare på Twitter. Det är väldigt svårt att inte fatta omedelbar sympati. Han pratade om hur han skapar starka, ändamålsenliga team, på vilket sätt en uppdragsgivares lojalitet gentemot anställda kan vara en belastning för teamet, och berättade ingående hur han, som CTO i Obamas banbrytande kampanjhögkvarter använt sig av bland annat Facebook för att t ex göra kampanjmail personliga. Med självklar attityd berättade han hur de nyttjat likes, vem som klickat like och kommenterat på många av målets, den utvalda personens, statusuppdateringar, och sedan gått igenom uppladdade foton för att se om de två förekom i varandras fotoalbum, om de gjorde personliga saker tillsammans eller snarare tycktes vara mer ytligt bekanta. På det viset kunde de formulera sig på ett sätt som gav ett väldigt personligt intryck.

Hey, you should tell Joe to go vote

Tonen i reaktionen från publiken var helt annorlunda än den varit i går. Det var skratt, instämmanden, applåder, förtjusning omkring mig. Plötsligt fick den där mannen i svart ett ansikte, och det var ett rätt charmigt ansikte, inte hotfull alls på något sätt. Och de våldsamma svallvågorna från rädslan, paranoian, från dagen innan, la sig.

Och det fascinerar mig. Internet är en fullständigt underbar plats, lika fyllt av möten, samtal, relationer, nätverkande, kontakter, människors perspektiv, synvinklar, känslor, reaktioner som vilken lyckad konferens, vilket populärt torg, vilken fest, vilken mötesplats som helst här i världen. Det är inte farligt så länge vi kommer ihåg att vi befinner oss i offentligheten. Men om vi känner oss så hemma, så avslappnade, så trygga att vi rätt som det är glömmer var vi befinner oss, ja, då kommer vi bli förskräckta när någon som inte var där fått veta om, och sett ett filmklipp, av den dagen vi gick rakt över torget i urtvättad morgonrock eller mindre ändå.

Det är nog min sammanfattning av årets Internetdagar, tror jag.

Vi ses nästa år!

Annonser

Överväganden

Det här är min privata blogg. Ingen mer än jag styr vad som skrivs här. Ingen överhuvudtaget styr vem som läser vad som skrivs här. Ibland är det många, ibland är det få som läser inläggen, jag har ingen kontroll över hur många eller vem, och så ska det vara.

Därmed vilar hela ansvaret för varje publicerat inlägg på mig, vilket innebär att jag ständigt överväger om jag faktiskt ska publicera eller inte. Det senaste inlägget jag skrev kommer att publiceras, men inte nu. Det kommer att få ligga och vänta tills tillräckligt lång tid gått för att ingen skall löpa risk att känna sig utpekad. Och det vore förfärligt synd, ty ingen har begått något fel.

Så håll så länge till godo med en liten dans. Det är trots allt torsdag i dag:

 

Som vanligt under #stockholmpride så pratar vi i #skolchatt om #hbtq i skolan

Två gånger är en upprepning, tre gånger är en vana var ett uttryck som ofta användes när jag var ung. Det var på yngre stenåldern, sedan dess har vi lärt oss bruka både brons och järn och kisel, så det är möjligt att uttrycket också kommit ur mode, men eftersom detta är tredje gången vi i #skolchatt tar #stockholmpride i akt och pratar om #hbtq sticker jag ut hakan i rubriken.

Inte bara för att traditioner ibland är trevliga, givetvis, utanför att ämnet är så viktigt, och att inte prata om det får så fruktansvärda konsekvenser

Självmorden ökar i Sverige. Förra året tog 1600 personer självmord. Störst är ökningen bland ungdomar, inte sedan 1989 har så många unga valt att avsluta sitt liv. Tyvärr är det, enligt socialstyrelsen, ännu värre ut bland HBTQ-personer. Allra värst är det bland unga transpersoner i åldern 16-29. Där har hela 65 procent övervägt och 27 procent försökt att ta sitt liv.

Sanna MacDonald, lärare, regnbågsförälder, twittrare och bloggare, beskriver i ett blogginlägg om några av de frågor och ifrågasättanden som är en ständig del av HBTQ-vardag, ständigt närvarande i våra skolor, i klassrumen, i korridorerna, på skolgården, på bussen, på fritidsgården:

vilken könsidentitet du har?
Hur ofta förväntas du ha en annan sexuell läggning eller könsidentitet än den du faktiskt har?
Hur ofta undrar någon hur det gick till när du kom ut?
Hur ofta tvingas du rätta någon som använder fel pronomen om dig?
Hur ofta undviker du att tala om vem du lever eller har levt tillsammans med?
Hur ofta uppstår konstig stämning när du talar om vem du lever eller har levt tillsammans med?
Hur ofta hör du folk använda din sexuella läggning eller din könsidentitet som skällsord?
Hur ofta säger någon till dig att din sexuella läggning eller din könsidentitet bara är ”en fas”?
Hur ofta tvingas du gå in i ett omklädningsrum som du inte känner dig hemma i?
Hur ofta blir du utslängd ifrån ett omklädningsrum eller en offentlig toalett på grund av att någon annan anser att du inte bör vara där?
Hur ofta hör du folk diskutera om personer med din sexuella läggning eller din könsidentitet bör få skaffa barn eller inte?
Hur ofta blir du ifrågasatt när du talar om vilket kön du har?
Hur ofta raljerar folk över, medvetet kränker eller hotar dig på grund av ditt könsuttryck eller vem du håller i handen när du går på stan?

Det är respektlöst, integriteskränkande och skamligt att dessa frågor är så självklar vardagsnorm för elever, kursdeltagare och personal i svenska skolor att det ibland inte ens ifrågasätts.

Just därför är jag glad att #skolchatt i dag, som vanligt denna vecka, tar upp ämnet för samtal. Vi ses klockan 20.00, välkomna!

Konsertetikett

Sommar innebär konserter och festivaler. Konserter och festivaler innebär folksamlingar, trångt, intimt, svettig, rörelser, dans, med och intill och framför och bakom och under människor, kända och okända, gamla vänner, nya vänner, bekanta, bekantas bekanta, främlingar, blivande vänner.

Det ställer stora krav på samtliga individers förmåga att visa respekt för övriga närvarandes integritet. Det innebär bland annat att inte begå någon form av sexuella övergrepp: inte ta på kvinnors bröst, oavsett ålder på kvinnan, storleken på brösten och eventuella plagg som täcker eller inte täcker dessa, Det innebär att inte pressa sin erigerade penis mot bakdelen på andra människor, utan ta ett respektfullt steg bakåt. Inte lägga sin hand i någons skrev utan att vara inbjuden. Inte smeka över någon bak, hur välformad och lockande den än är, hur kläderna än framhåller den.

Etc

Visst borde detta borde vara så självklart att det överhuvudtaget inte behöver nämnast alls annat än som en pinsam anakronism, men människor gör förfärligt många förfärliga saker när de tror sig osedda. Och i en folkmassa där allas fokus ligger på scenen är känslan av anonymitet ofta stor nog att riva mångas spärrar.

Jag minns en konsert för några år sedan där den medelålders mannen som lyftes ut av vakterna var djupt upprörd över att dessa vakter inte ville garantera honom att han skulle ges en lika bra plats långt framme som den han nyss blivit plockad ifrån, och inte alls kunde förstå att det berodde på att han valt att ogeneread stå och krama unga flickors bröst bakifrån. Det fick de väl räkna med om de stod där?

Det han, och andra som tar sig samma frihet, trygga i sin känsla av anonymitet, glömmer är att även om så varenda en i publiken, förutom angriparen och offret, har sin fulla uppmärksamhet på scenen finns där ändå gott om människor med sitt fokus på publiken. Vakter, sjukvårdare, tekniker och inte minst artisternascenen:

 

Elevers integritet

En artikel i DN om en artikel i New York Times har väckt viss uppmärksamhet. DN beskriver den amerikanska artikeln:

Artikeln bygger på råmaterial från myndigheten Centre för Disease Control (CDC), mest känd för att arbeta med smittskydd. CDC har telefonintervjuat 76 000 föräldrar under 2011 och 2012.

Räknat över hela skolåldern tydde svaren på att 15 procent av pojkarna och sju procent av flickorna bedömts ha adhd. I åldersgruppen 14–17 år hade 19 procent av pojkarna fått diagnosen adhd och 10 procent av flickorna.

I artikeln framhålls en risk för dels för att diagnosen ibland ställs alltför lättvindligt på otillräckligt underlag, ofta efter påtryckningar från föräldrar som bekymrar sig över barnens skolresultat, dels risken för att de mediciner som ofta gör det möjligt för människor med ADHD att utveckla sin formidabla potential på rimliga villkor används som en genväg till bättre betyg eftersom fokus, ork och driv förbättras, trots att medicinen medför dokumenterade medicinska risker hos den som tar medicinen utan att ha ett verkligt medicinskt behov av den. I den amerikanska artikeln:

Because the pills can vastly improve focus and drive among those with perhaps only traces of the disorder, an A.D.H.D. diagnosis has become a popular shortcut to better grades, some experts said, with many students unaware of or disregarding the medication’s health risks.

Det funderas en del kring medicinering i svenska lärarkåren. Framför allt, att döma av det jag hör, kring om elever som medicineras verkligen behöver medicineras, om det inte egentligen skulle räcka med förändringar i klassrumsarbetet, undervisningen, den sociala situationen, hemsituationen, kosten etc.

Resonemanget bortser ofta från två väldigt viktiga aspekter:

Dels det faktum att den som tar medicinen utifrån ett faktiskt medicinskt behov gör det för att det förbättrar hens tillvaro generellt, inte enbart och kanske inte ens främst för att klara skolan eller klassrumsituationen.

Dels det faktum att medicinering görs utifrån läkares medicinska bedömning. Huruvida elev medicinerar eller inte är strängt taget elevens privata angelägenhet, och inget som läraren skall lägga sig i eller värdera.

Det handlar om elevers integritet, om deras privata sfär och aspekter som påverkar deras tillvaro långt efter att de lämnat klassrummet bakom sig. Det bör vi respektera, gör vi inte?

Vi pratade om det där du skrev på Facebook, och vi undrade en sak…

Det händer då och då att elever och kursdeltagare kommer fram och berättar att de sett vad jag skrivit på Facebook, har pratat om det sinsemellan men inte fått någon riktigt rätsida på det. Fullständigt begripligt, ibland vet jag inte själv riktigt vad jag egentligen tänkte på när jag skrev, förmodligen är det en tanke någonstans mitt i ett resonemang jag postat, i ögonblicket fullständigt övertygad om att alla som läser ska kunna läsa mina egna tankar.

En dag kanske jag lär mig att om jag inte ens själv förstår vad jag tänkte är det nästan komplett omöjligt för alla andra.

Men det var inte det jag tänkte på just nu, utan på det faktum att det jag som lärare skriver på min privata Facebooksida, det säger jag öppet och offentligt, och mina elever och kursdeltagare kan höra det. Och ställa mig till svars för det, be mig förtydliga och sätta i sammanhang (jag försöker, åtminstone försöker jag förklara att den där lösryckta tanken nog hörde hemma någonstans, just då) och prata sinsemellan om det. Vilket ibland leder till att statusuppdateringar jag skrivit eller bilder jag publicerat (av Edvin och Kalle, till exempel) når längre än till dem som faktiskt ser min timeline.

Så är det, och så ska det vara.

Det är mitt ansvar att, även i de mest tankspridda statusuppdateringarna, hålla i minnet att det jag säger i sociala media, det säger jag offentligt (mina elever och kursdeltagare drabbas även i klassrummet av min tankspriddhet då och då, och brukar vänligen och med beundransvärt tålamod fösa mig tillbaka på spåret när jag tappar bort mig. Jag uppskattar det enormt!) och vem som helst kan råka höra det.

Och svaret på frågan är: ‘Morituri te salutant’ betyder ‘de som skall dö hälsar dig’, det är en av de hälsningar gladiatorerna i Rom sägs skall ha förväntats hälsa Ceasar med. Krukväxter hemma hos mig brukar ha ungefär samma chans att bli gamla som gladiatorerna hade.

Tändaren

Tänk om grälet i själva verket handlade om grundläggande saker och var betydligt mer ödesmättat än jag hade förstått. Kanske var det början på något större och omvälvande. Kanske var det en ingång och i dess förlängning fanns Kumikos alldeles egna värld, en värld helt okänd för mig. Jag föreställde mig den som ett stort, mörkt rum. Jag befann mig i detta rum och höll i en liten tändare. Det enda jag kunde se med hjälp av tändaren var ett ynka litet hörn.

Som jag nämnde häromdagen har jag äntligen börjat läsa Murakamis Fågeln som vrider upp världen, och vips, redan på sidan 44, snubblar jag över passagen jag citerar här. Vi har, bland annat hos Mats, pratat lite om vad vi egentligen vet om människor vi upplever oss känna mer eller mindre väl. Murakamis liknelse med det mörka rummet och tändaren ger en annan vinkel än det lite kliniska Johari fönster. Även om vi med en mycket liten tändare kan vi, om vi får tillräckligt mycket tid på oss, utforska det mörka rummet bit för bit. Vi kan belysa hörn efter hörn, våga oss ut i mitten av rummet och se vad som finns där, och rent av få en känsla av att vi har en uppfattning av helheten.

Ändå har vi ingen aning om vad som faktiskt rör sig utanför vårt lilla upplysta område. Vi måste återvända till hörn vi redan utforskat för att veta om de förblivit som de var när vi besökte dem, vi kommer att finna att saker förändrats, försvunnit, tillkommit, och vi kommer aldrig att lyckas belysa varenda liten del av det mörka rummet. Dels för att det är lätt att tappa orienteringen lite i mörker, dels för att vi faktiskt inte vet hur stort det är, hur högt det är i tak, om något gömmer sig däruppe, om här finns dörrar in till ytterligare hemliga rum vi inte vet om etc.

Men med vår lilla tändare kan vi få syn på mycket privata saker, och hur vi behandlar dessa privata saker är rätt avgörande för hur relationen till personen vars hemliga rum vi utforskar utvecklar sig.